marla - en expressionista

Med andan i halsen svängde hon runt husknuten brevid parken. Hon bar höga klackar och skulle göra den unga kvällen till high life. Precis när hon tog av till vänster såg hon honom. Knivmansgrannen.

Det gick inte att ta miste på. Hans kroppspråk, den rakade skallen, hela hans gestalt. Det rådde inget tvivel om att det var den man hon suttit mitt emot i tingsrättsalen en månad tidigare. Deras blickar möttes och Millish stod som paralyserad när hon såg in i hans onda isblå ögon. Han fällde ner blicken och vände sig sakta om för att skynda bortåt.

En iskall kår sköljde genom Millish-kroppen. Men hon tog mod till sig och tog det första steget i samma riktning. Som från ingenstans kände hon sig plötsligt beslutsam. Bestämt drog hon ner klackarna i asfalten och skyndade efter. Han ska inte få skrämma mig, tänkte hon.

Knivmansgrannen slängde en blick bakåt och upptäckte att Millish skulle åt samma håll. Han ökade takten. Millish slogs av tanken att han faktiskt kanske kände obehag.

-Nu ska han få den jäveln, tänkte hon. Klick, klack, klick, klack, klick, klack. Hon smällde ner backelitklackarna ännu hårdare i backen. Det ekade mellan väggarna. Tempot blev allt snabbare och Millish kom allt närmre. Till slut var hon bara ett par meter bakom honom. Klick, klack, klick, klack, klick, klack. 

När de nådde Götgatan vek han av mot Skanstull. Millish hon skulle åt andra hållet. Hon stannade och andades tungt när hon såg efter honom. Han halvsprang mot Ringvägen. Blixt stilla stod hon kvar och stirrade honom i nacken.

Och mycket riktigt. Vid Skomakeriet vände han sig om för att se om hon var efter. Hon höll hakan högt och stäckte på sig, i sina 1.80. Hon gav honom en ursinnig blick. Han såg livrädd ut.

Det kändes som att hon hade vunnit den här gången.