marla - en expressionista

Just nu sitter jag på en stol på en samhällsredaktion som jag bara kunde drömma om för snart sex år sedan. Jag hade tänkt behålla den här platsen.

Sen är det det här med bloggen. Jag har skrivit nästan varje dag i mer än ett år nu. Om konstiga människor, om mina kärlekstankar, om sjuka utekvällar, om om vänner, drömmar, humor och vardagsbetraktelser. Jag har faktiskt inte ångrat en enda text. Faktiskt.

Det sticker i fingrarna då jag skriver det, för ni hundratals kända och okända som gått in och läst varje dag, har gett mig så mycket glädje. Tack! - Men nu tar jag bloggsemester.

/marla

Sticker inte under stol med att följande uttryck är värda 15 sekunder i rampljuset:

(och det handlar inte om mat, utan textredigering)

Samt


Det egenkomponerade, användbara uttrycket när jag känner för att ljuga en smula:

Gillar också ordet "snäv"

 

"fiffigt" "raffigt" "lattjo" "snitsigt" & "maffigt"

Hon blir alltid skraj efter någon månad, något inom henne tänker att nujävlarimig vill jag bli överkörd som en våt liten katt och få hjärtat omvridet av en fet obarmhärtig näve. Hon hittar de där felen hon inte vill se, som att han är lite för hjulbent eller har ett rött födelsemärke i stjärtskåran eller begynnande flintskalle eller att han visslar så innihelvete hurtigt medan han lagar mat.

 

Han är ju allt hon vill ha och allt hon inte vill ha. Det är det som är det feta stora oöverkomliga problemet.

Det är inte hälsosamt för hennes arma hjärna att tänka tunga relationstankar den tiden på dygnet, på natten, som hon gjorde. Nätterna då kylan bitit sig fast trots att elementen är uppvridna till max och heta duschstrålar strilat över den svedda kroppen runt midnatt. Hon kan bli alltför tung i hjärtat och se allt i svart på nolltid. Därför ska hon antagligen tröstäta lite godis en kvart och sedan hasa sig in i sovrummet i sina randiga tofflor och ta på sig nattlinnet och se sig i spegeln och tänka att hon är lite bäst och ganska snygg egentligen. Bara hon sprutlackerar fejan först och sätter näsan i vädret och tar på sig klick-klacksen, ja det är då hon tycker att hon är sådär bra och har ett bra jobb och är ganska snygg och kan vara ganska rolig.

 

Inte om nätterna då hon sitter framför den kliniskt ljusa plattskärmen som lyser upp det trötta osminkade ansiktet. Med sin krumma hållning och melankoliska tankar. Då hon frenetiskt knapprar på svarta tangenter med låtsasvänner som hon egentligen vill äta upp och se på riktigt. Då är hon bara den där trista som hon zappade förbi i de svartvita Bergmanfilmerna.

 

 

Dr Katja & Toffe hånglandes på Rättviks brygga

Medan björkarna svischat förbi och den morgonblå himlen lyst i våra ögon då vi avverkade mil efter mil i hyrbilen, hade jag inte tänkt på det över huvud taget. Jag hade som min barndomskompis säger, varit "PÅ eller AV" och antingen babblat oavbrutet eller sovit som en alkad stock med huvudet mot bilrutan i en onaturlig ställning.

Men när vi nådde Rättvik och tassade ut på den fantastiska bryggan och lade oss i solen vid Siljan, och när Dr Katja och Toffe såg sådär härligt förälskade ut och när Johan och Seb snuttegullade upp varandra- kom jag att tänka på det. Jag var det femte hjulet.

Jag såg ner på mina bleka ben. De skiftade i azur. Nej- Nu var det dags för folkproppar.

Johan suktar efter visa-kortet

Kortläsarkrångel:

Dagen inleddes med ett minnesvärt citat, kanske ett av de dummaste jag hört. Citatet myntades av en märklig och väldigt sur gubbe på biluthyrningen vid Slussen.

Jag, Dr Katja, Toffe och två nykära pojkar möttes upp klockan tio i lördags morse för köra de 30 milen till kalkbrottet Dalhalla där Anthony and the Johnson skulle spela på lördagskvällen. Ivriga att komma iväg drar en av de nykära pojkarna, Johan, drog fram kortet för att pynta för bilen. Dessvärre fastnar kortet i automaten och personalen får skruva sönder all form av mekanik som omger det.

Jag börjar fnissa hysteriskt. Katja vankar rastlöst fram och tillbaka på linoliumgolvet. Toffe står lutad mot en vägg och suckar. Johan stirrar håglöst på kortmaskinens innanmäte. Klockan går. Vi är unga, vi är snygga, vi är rastlösa och här står vi och stampar medan livet går oss förbi.

Johan kommer på den eminenta idén att ta en bild på eländet. Det är någonstans där som jag får en skrattatack. Jag langar fram min kamera och trycker av bild efter bild. Blixtarna lyser upp det murriga biluthyrningskontoret och jag smackar nöjt över att vi dokumenterat början på vår road trip.

Även Dr Katja börjar fota, så nu hänger vi där vid disken som tre flabbiga papparazzis. Det är då biluthyrargubben irriterat kläcker den:

"Det blir inte roligare för att ni skrattar"

Tänk om han kunde vara glad över hans kunder inte var förbannade och krävde rabatt i stället? Det var just det det blev, roligare för att vi skrattade. Mycket, mycket roligare. Så det så.

Marla kör hardcore:


"Det vore trevligt att hångla i kväll. Sen får vi se om det blir så, eller om vi ska fortsätta den här kalasrelationen då vi högtidshälsar på events."


___________________________________________________________________________________________________________

Jobbar just nu med en stor tv-produktion, en realityserie från en sjukhus. Här är några citat av min favorit-doktor.

Om varför han valde yrket:

"Egentligen ville jag bli basketproffs, men jag insåg snart att jag aldrig kommer att bli någon Michael Jordan..."

"Jag tittade en hel del på Lagens Änglar och tyckte det skulle va coolt att bli advokat. Men så började jag kolla på Cityakuten i stället och tänkte att det skulle vara sjukt ballt att bli läkare. And here I am."

"Pappersjobb är ju inte så himla ballt"

Ett känsligt ämne: 

Reporter: "Känner du dig fortfarande färsk på ditt jobb?"

"Ja, det gör jag nog.. Eller på just det här jobbet är jag relativt ny.. Något mer du ville veta?"

Om svårigheten att  undersöka barn: 

"Direkt när de ser en vitklädd, så ba scoooooooooooooooo och så blir de, drar sig tillbaka liksom?"

Övrigt:

"Det är lite av en egokick att vara läkare, att man känner sig typ... bra liksom.? 

Haha! I like him.