Tulpaner, liljor, astrar och annat våpigt som gör mig glad
Millish steg innanför dörren igår med långa rödcerisa papegojtulpaner med gula inslag. Medan mitt hjärta svallade över av blödighet fyllde jag en vacker smal vas av glas med kallt friskt vatten och arrangerade blommorna medan jag betraktade dem. De var så vackra. De var till mig! Sist fick jag en orange aster av Esther. Min papegojtulpan-Millish och min aster-Esther!
Jag har förresten börjat köpa blommor till mig själv. Jag undrar med skräckblandad förtjusning om jag anses som vuxen quinna med "q" nu då jag blir alldeles varm i hjärtat av att köpa tulpaner och liljor och ljusa vackra penséer. Låter inte det lika tragiskt som att leva ensam, käka psykofarmaca och bli katt-tant vid trettio?
Till mitt försvar vill jag nämna att jag längtar efter våren, till den första solstrålen då vi alla tinar upp och ler mot varandra och då Ölandstoken spricker upp och knopparna på träden skriker för att blomma och vi glömmer alla sorger och bråket i vinternatten känns som i ett annat liv och alla rödnästa bittra frusenmänniskor fått ansiktsliv igen och vi slappnar av och glömmer problemen och emblemen på jobbet och spott och spe och kan le åt allt det där som är varmt i magen. Snälla.
Jag drömmer om liljenkonvaljerna, de som jag plockade när jag var barn. Jag orkar inte vänta längre.
Jag undrar med skräckblandad förtjusning om jag anses vara tolv år när jag dansar omkring i lägenheten i min fina vita vårklänning och låtsas och pryder lägenheten med tulpanerna och längtar efter maskrosor och tussilago som växer upp bland trottoarerna för att sno åt sig lite av den blekvita vårsolen.
Jag vill trampa barfota på mossa och tallbarr och trycka ner en massa knölar och lökar och jag vill fantisera om att smaka på en giftig svamp och titta riktigt nära på Svalört och Styvmorsvioler, så nära att jag får ont ögonen. Jag vill blåsa en fånig visa i ett strå och bli brun under naglarna och pressa fötterna i stickigt gräs och och lukta på jord okej?
Bloggerierna
På tal om äktheten. Vad skönt det skulle vara att begrava marla. Säga hej då till alla bloggläsare.
Det är fantastiskt med alla era kommentarer och jag knarkar verkligen siffrorna varje gång jag klickat på antalet besökare på bloggstatistiken, men det finns ett men.
Egentligen vill jag skriva om viktiga saker. Som politik eller kriminologi eller samhällsfrågor. Men jag är för trött för att vara seriös, ta ställning. Det gör jag i jobbet. Ja, inte just nu när jag jobbar på ett kommersiellt lättuggat och aningen spektakulärt mode- och makeoverprogram, men annars då jag jobbar på samhällsprogrammen. Där ska allt vridas och vändas på och case ska hittas och nivån ska bli exakt rätt och den journalistiska vinkeln ska vara tillräckligt spännande för att fånga tittarna men ska ändå vara politiskt korrekt och etisk och Guddan och hans feta moster. Sen slutar det med att man vrider verkligheten ett varv extra i alla fall, eftersom verkligenhet och faktiska förhållanden sällan är så pass spännande som de ser ut att vara i början. Det finns oftast en mossig och enkel förklaring till ett missförhållande. Allt som oftast. Hur många gånger har man inte suttit där och rekat och rekat och gjort tidskrävande research i all hemlighet och sen visar det sig att idén inte håller? Det mest pinsamma är att man anar att otaliga utbildade journalister kanske tänkt på missförhållandet förr och redan lagt ner de där veckorna, månaderna för att slutligen komma fram till samma resultat som jag. Åh vad tråkigt det är.
Därför skriver jag oftast blaj här. Det är så skönt att skriva om blaj i vardagen.
Men allra helst vill jag skriva om vänskap, kärlek och relationer. Tyvärr är självutlämnandet och utlämnandet av de människor jag älskar något som kan förstöra. Jag borde lägga skrivklådan på innehållet i min bok vars story redan är helt klar i mitt huvud. Jag har ju faktiskt börjat. Den kanske står i min bokhylla en dag. Jag gillar idén, väldigt mycket. Jag skulle köpa den, läsa den.
Just nu känner jag bara för att ägna mig åt viktiga saker, som att ge kärlek åt mig själv och alla bra människor i min närhet, för de är många. Vi får se.
När man tänker på saker som egentligen betyder nåt
Vi var på en ferre med lista igen, jag och Millish. Och alla de rätta var där. Det var torsdagnatt och utställning av möbler i ett ball garage med bra electro och softad belysning. Männen var cleana och snygga och hade hängslen och tighta tröjor och fina stövlar i skinn. De gav ett dressat intryck och drog ofta handen genom sina nyputsade synthfrisyrer med kort i nacken och längre lugg. Sjalarna och tjejernas ponchos hade kastats runt halsen för att se lite lagom nonchalanta ut, men egentligen visste man att de pillat i evigheter och nålat fast dem för att det skulle se perfekt ut.
De var blekt sminkade och deras färglösa läppar rörde sig inte oftare än tvunget. Nej, de pratade inte. De var upptagna med att iaktta andra. Andras kläder, andras hållning, andras hår. De flesta försökte se svåra ut där de stod, men ibland kunde en del inte hålla sig. Ibland hoppade någon tjej fram och dansade runt och sparkade på en plastmugg i takt med electron och log. Lite som klassens clown, fast mer ”Konstfack på Koks”.
Jag tog ett varv runt i lokalen för att se vad alla inte alls var här för. Alla var ju enbart här för att alla var här- men ändå! Det var värt att ta sig en titt på utställningen också. Möblerna såg alla ut att komma från Boolia på Götgatan. Cleana o-innovativa saker man sett förut, men saker som man gillade ändå på något enkelt sätt. De skulle säkert hamna på IKEA om ett halvår.
En tanke slog mig när jag struntade i möblerna på golvet och lyfte blicken mot människorna igen.
Någon hade faktiskt kallat oss för kulturfittor för ett tag sen. Det var väl inte det värsta öknamnet jag fått genom åren, men tänk om alla de här credmänniskorna tittade på mig och Millish och trodde att vi var en av dem? Det kändes faktiskt lite så. Tänk om alla stod här och egentligen tänkte som oss? Tänk om alla ogillade hela den här bajsnödiga tillställningen och faktiskt tog det lite med en klackspark och tänkte ”whatever, vi ser det som ett studiebesök och spriten är nästan gratis så vad gör väl det?” Egentligen kanske alla längtade efter äktheten.
Vill James Blunt se Gynnings trosor?
I Aftonbladet beklagar sig en skenhelig James Blunt över att media fokuserar på fel saker. Självklart för att bättra på sin "killen-hela-dan"-image. Men i slutet av Carolina Gynnings krönika kan vi läsa att han gärna vill träffa en fröken vars trosor visats rätt flitigt i media. Det tycker jag är lite roligt. Frågan jag ställer mig nu är om de ska träffas i ett professionellt sammanhang eller om han vill se hennes trosor ?
Your busted snusko!
Lena PH = tant
Det var Lena själv som sa det kan vi läsa här och i Expressen. Vet man inte vilka The Knife är vid 40 års ålder, då är man inte bara tant, då har man ingen koll på sin egen branch eller musik över huvud taget. Då är man helt uppe i sitt eget ego och även "helt bakom flötet" som min mammas faster skulle ha sagt. Hon hade koll ända tills hon dog. Skärpning Lena!
Ooooooh Uffie med flera
Ooooh Uffie. I morgon på Debaser Medis. Din musik gör mig snuskig. Hur ska det gå?
Dessutom måste jag se Jeans Team (varför är det så äckligt snyggt med tyska?) OCH Pluxus den 30 mars på Debaser. Kinoton är konstigt underbar, jag rös när jag hörde den sist.
Men innan dess ser jag Dolly i Globen. Och i sommar blir det Anthony and the Jonhson i Dalarna. När jag ser Dolly kommer jag att skrika åt hennes tuttar och skratta av lycka över att höra "Love is like a butterfly" live. När jag ser Anthony and the Johnson kommer jag att böla hela konserten igenom. Det är ju så vackert att jag knappt kan lyssna hemma utan att fälla en tår. Åh!
Februari suger
Februari är årets tristaste månad. Jag vill vara med holiday girls som Esther och Millish och använda alla väskskrapspengar till att käka Nytorgsglass och dricka rosé och röka menthol och träffa asfaltsbröder och hängselpojkar och cykla på pastellcyklar i friska varma vindar och ha tyll i kjol och äta sallad i djupa skålar och gå på konserter på Djurets Ljudbar och prata med alla som har nybrända solskensmagar som de mår bra i. Som det var i somras.
Jaha?! Nähä.
Karl & Millish
Vi käkade mexmat i stan och sen blev det fika vid Nytorget. Mellan tuggorna berättade Karl, som är singel, att man kan beskriva hans forna relationer på ett väldigt enkelt sätt:
Jaha?! - Nähä.
Och det är ju faktiskt väldigt konstigt. Han är ju trots allt Stockholms snyggaste och trevligaste gayman.
Frisk? Sjuk? Frisk-sjuk-frisk-sjuk-frisk?
De där små immunförsvarsgubbarna måste ha skottat och härjat runt rätt rejält i mig inatt för jag vaknade frisk. Febersvettningarna hade satt sig i nattlinnet som var väldigt äckligt och blött, men jag var pigg och rastlös som en överförfriskad fjortis med ADHD. Jag studsade upp och svullade linfrömüsli som aldrig förr med tysk electro på högsta volym. Steg ut på gatan och andades in den iskalla luften och svor lite lagom över kylan men tänkte ändå att det här skulle bli en bra dag. Den där gigantiska kranen på Gamla Skatteskrapans tak hade plockats bort av världens största lyftkran och nu skulle Stockholms första Skybar börja byggas. Bara en sån sak. Tänk när man kan sitta där med sin Vodka dry martini med Pernot och glutta på sitt eget lägenhetstak och känna sig sådär city-chick.
Men ack så fel jag hade. Det här skulle inte alls bli en bra dag, det skulle bli jobbig dag.
Mina nerver sitter ovanpå min nya snygga secondhand-klänning. Klänningen är ju väldigt fin men vad har det för reell betydelse när innehållet är ovanligt förvirrat, konstigt och alldeles, alldeles cp?
Bevis på detta: Ett fint litet mail från en vän fick mina ögon att krackelera och klämma ur sig några fjöliga fuktdroppar och en kollegas flirtande fick hjärtat att slå en extravolt fastän han är ful som stryk och Vdn:s ungjävlar som sprang runt och lekte tafatt i lokalen medan jag försökte skriva manus fick mig att explodera (fast explodera sådär osynligt o kvävt, ni vet som då man hör en lång gäll signal och de spränger upp en bergsknalle och bomben detonerar innuti själva berget). Dessutom: En av mina underordnades frågor som jag inte kunde svara på fick mig att bli röd och kallsvettas trots att jag faktiskt inte förväntas kunna varenda liten sketen detalj utantill. Nej, faktiskt inte.
Förvirrade tankar rusar runt som silar i blodomloppet, men det har säkert sin naturliga förklaring.
Förhoppningsvis kommer någon snygg räddande ängel, gärna en manlig sådan, och skyfflar in nervpaketet i klänningslästen igen, det är vad jag hoppas på. För det här är inget vidare roligt. Man önskar ju att man bara var sådär soft och tog allt med en klackspark liksom och kunde heja på alla lite sådär ball och liksom bara sitta och lösa alla jobbproblem och privatproblem med lillfingret medan livet lekte på och snöhelvetet smälte bort. Där har ni MIN status, vad är er?
Got ya!
Se upp alla otrohetsmänniskor!
I Metro kan vi läsa om hur DNA avslöjar vänsterprasslaren. Bara att langa iväg klädplagget till ett laboratorium och få svar inom två veckor.
Världens bästa programidé
Under brunchen hos Lisa i lördags fick jag världens bästa program-idé. Jag satt mitt i en diskussion och minns att jag tänkte:
"Det här är grymt.
Det här är helt otroligt.
Det här skulle bli världens bästa program.
Jag är ett geni."
Sen försvann den. Jag berättade den inte för någon. Vem vill basunera ut en exklusiv och eventuellt inkomstbringande idé till andra, i dessa snikna dagar?
Jag har glömt bort världens bästa programidé.
Nu sitter jag här medan frustrationen kliar som indiska loppor över hela kroppen. Jag blir galen! Jag vill vända ut och in på mig själv. Jag vill ge mig en hård käftsmäll. Efter det vill jag dö. För att sedan skänka bort mina kvarlevor till förmån för viktig forskning. Efter det vill jag donera mina organ till behövande. Hjärnan däremot kan ni kasta i Nybroviken.
Ligganoffen
Det är söndag. Ligganoff sitter på middag med sina killpolare och droppar följande kommentar:
"Jag blev bjuden på korvstroganoff i torsdags."
Vän 1 & 2 i kör: " Vi vet."
Ligganoff: "Va?"
Vän 1: "Och ligga fick du också tydligen."
Ligganoff: "Hur fan vet ni det?
Vän 2: "Vi har läst det i hennes blogg"
Ligganoff ringer mig.
"Har du skrivit om oss i din blogg?"
Marla: "Ehm.. Nja, inte direkt. Jag skrev att Stroganoff och ligg är en bra kombo"
Som tur var tyckte han att det var humor. Bra kille det där.
Dissiga one-liners
Det är så fantastiskt roligt med dissiga one-liners. Och mina vänner är experter på dem.
De lite slitna blonda medelklasstjejerna dansade och skrek med falska stämmor till tonerna av "Mitt namn är Lena Philipsson". Man såg att de verkligen önskade att de var henne.
"Mitt namn är Lena och jag tänker inte va' tyst
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli kysst
Så vill du ha ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Den du talar med är inte nån vanlig Söderberg eller Eriksson
Mitt namn är Lena Philipsson"
Det var då, vid precis rätt tillfälle, som Anna-Maria sa ungefär vad jag tänkte:
"När jag var 15 tänkte jag att det var precis en sån här fest jag skulle gå på när jag var trettio."
Hon säger även:
"Ser du den dansande mannen där borta? Han är av den typen som man skulle ha blivit tillsammans med för fem-sex år sedan, men som man inte riktigt skulle kunna stå för idag."
Fantastiskt. I helgen när jag fikade loss med andra vänner sa de fler roliga saker.
Toffe: "Marla. Ser du den där stadsjeepen där borta? Det är människor köper dem som just nu klampar omkring i svindyra Kanadensiska trekking-kängor mitt i stan."
Mattemus när vi diskuterar små 20-åriga tjejers indie-menlöshet:
"Att lyssna på pop är som att gå på ett enda långt tråkigt coctailparty"
"Mindre än fyra skotrar på gårn är man bög"
Latinska porrvisor och fäst.
Förlustade oss gjorde vi går. Hemma hos Krys på hennes sake, älskar skiten. Fem tjejer och hårlockar-Toffe drog på NG-festen på Nymble.
Medelåldern var ca 23 och alla stack ut men ändå var de så lika. Den lite intellektuella svåra Konstfacks-donnelooken blandat med Debaserboy-looken låg som ett tjock svart täcke över hela stället. Det var så många jag kände och Skrot och Korn var snygga som vanligt, speciellt Skrot i skägg och svarttajt. Lisa som kommit direkt från jobbet kände sig sopig och ville att jag skulle göra något åt det, så vi slank in på damernas för att lägga en grundlig make-up.
Till Lisas förtjusning åttog jag mig uppdraget med stort engagemang. Dagen till ära hade jag inhandlat ett gigantisk ihopfällbart make-up-kit med tjugo ögonskuggor och tjugo olika läppfärger.
Make-up-kittet hade jag shoppat enbart på grund av en ynka halv centimeters färg i neonlila, som visade sig vara omöjligt att få tag på i hela stan. Jag gick loss ordentligt, pungade upp VISA-kortet och köpte hela kittet. Den enorma plattan var otymplig och svår att få plats med i den lilla vita handväskan, men vad gör man inte. Vill man ha neonlila- så ska man få neonlila. Till varje pris, tänkte jag och munnen lyste.
Jag kände mig som en professionell make up artist, redo att sminka fram en blekrougeig primadonna, när jag höll plattan den i ena handen och frenetsiskt arbetade med borsten med den andra. Grundade med Helena Rubenstein och trollade fram globlinjer och kindben med diverse färger. Ögonlocken fick en skimrande glans i guld och grönt och munnen blev körsbärsröd och kinderna aprikost blommande. Wow. Hon såg ut som en modell av högsta klass när jag drog igen makeupkittet med en smäll. Nöjt iakttog hon sig själv i spegeln och gav mig ett leende. Jag log uppskattande tillbaka. Hon är rar Lisa. Vi ramlade ut från damernas.
Men glädjen varade inte länge för min del. Den sunkiga lokalen framhävde inte vår snyggma nåt vidare och den där läskiga kår-känslan som jag försökt undvika hela mitt liv kröp mig under skinnet.
-MOOOOT RICHE!!!!!!!!!!!!!!!! skrek jag och Dans-Lisa. Vi har en förmåga att elda upp varandra så till den milda grad att vi beter oss i det närmsta maniskt när vi vattnat våra torra strupar med diverse alkohol. Därför gapade vi och skrek och skrattade som galna medan vi sprang mot utgången. Väl där upptäckte vi till vårt förtret att det var svårare att ta sig ut, än det hade varit att ta sig in på stället. Vid utgångsdörren stod en fet gorilla med underbett och fläskläpp.
- Luuuuuuuuuuuuuuuugn tjejer. Luuuuuuuuuuuuuugn, mässade gorillan. Och han öppnade inte dörren. Jag höll på att krypa ur mitt eget skinn medan han tittade oss djupt och hypnotiskt i ögonen. Han såg sådär lagom puckad ut, men av någon anledning var blicken hypnotisk. Det var nog för att det såg så tomt ut där inne. Det var nästan som att ögonen började rulla på ögonrullargorillan. Jag bröts ur min förtrollning. Lisa lackade ur. Det var väldigt roligt tyckte jag och garvade som en häst till slut.
- Känns det bra? Känns det bra att ha så mycket makt? Att ha makten över en dörr? Att öppna och stänga dörren som du vill? Känns det bra?
Vi hoppade in i en taxi till Riche och jag grattade han i dörren eftersom jag dafat honom en gång i tiden och visste att han fyllde år inatt. Det var på den tiden då mitt kontrollbehov var som störst och mina researchkunskaper steg mig åt huvudet och jag kollade upp varenda kotte i min omgivning, men lugn. Det har jag för längesedan slutat med.
Efter en timme på Riche tog vi taxi till Söder, drog in på Jerusalem och inhandlade flottiga kebaber som intogs i hemmets olugna vrå, det vill säga hemma hos mig.
För det var väldigt olugnt när Lisa sjöng "Fortuna Ur Carmina burana" fruktansvärt högt och gällt.
Hon kunde HELA stycket utantill. På latin. En stor bravur för hennes fantastiska inlevelseförmåga, men jag tror inte att grannarna var lika glada klockan 03.00 i morse.
Burleskt skrivna porr- och kärleksvisor på latin författade på 1200-talet av munkar i lönndom, plus kebab och Bombay Saphire. Vilken oslagbar kombo. Jao. Det är då man känner att man lever.
Yuppie-Lisa?
Nej. Det var ingen äcklig yuppietyp i slickitfrippa som raglade runt och skrek de obehagliga orden i folks öron.
Han kan den där Pete
Det här är det bajsiga orginalet av "Dirty Sheets".
Det här är Dirty Petes remix av samma låt.
Han kan den där Pete. Trots att han ger mig fingret ibland.
Min fortune cookie
Jag köpte sushi och fick en fortune cookie. I den stod det "Man who goes too far - get slapped". Tihi.
