Jag berättar det inte för någon
På tisdag är det ett år sedan. Det känns som igår. Jag blir fortfarande lätt illamående när jag tänker på det.
Jag berättar det inte för någon. Hur det var där vi satt, jag och lillasyster. När vi grät stilla hela natten medan värderna sjönk. Sakta, timme efter timme blinkade de konstiga maskinerna med sina siffror. Vi höll varandras händer och torkade varandras tårar. Jag trodde hjärtat skulle brista när jag hulkade i den gula sjukhusfilten. Sen grät jag mer stillsamt, när jag vilade på pappas arm. Den var fortfarande varm. Ändå frös jag.
Respiratorn väsnades i den stilla, tysta sjukhusmiljön. Pappas bröst åkte upp och ner i takt med maskinen. Ibland reste jag på mig och såg ut genom fönstret. Såg på fåglarna mot den grå himlen. Jag var så matt, så matt. Det var så meningslöst allting. Jag orkade inte stå där, ville ha pappas värme så länge som möjligt. Och jag vilade åter på hans arm.
Sköterskorna kom och gick. Deras ögon tårades. Antagligen för att vi var så lika, jag och min tio år yngre syster. Vi satt där tillsammans och väntade, förtvivlade, sida vid sida. Det måste ha sett sorgligt ut. De var så fina mot oss, sköterskorna.
En fånig tanke slår mig ofta.
Tänk om jag åtminstone kunde skicka ett sms.
Om jag åtminstone kunde skicka ett sms.
Det är ingen som orkar lyssna, ingen vet vad de ska säga och jag förstår dem. Det finns inget att säga. Pappa är borta för alltid.
Nej, jag berättar det inte för någon.
Han täljer guld
Jag smsade Exet, sedemera doktorn i teknisk fysik, och frågade vilket sajt han spelat ihop 300.000 kronor på. Det var så många lycksökande och framtida spelberoende vänner som undrade.
Här är hans svar:
"Vadårå? Är du sugen på att börja spela eller? Spelar på Interpoker och Betfair. Det är som att tälja guld"
"Som att tälja guld". Varför sticker det i bröstet? Varför är jag inte glad över att han och hans nya flickvän ska köpa den där vräkiga lägenheten och ha det fantastiskt ihop? Varför blir jag grinig som en bitterfitta? Tälja guld. Pfft.
Jag försökte sätta dit en guldbedragare en gång. Åkte upp til Bolidens mineral i Skellefteå och gjorde ett reportage om en man som med hjälp av falska id-handlingar fört över 50 miljoner kronor från en annan mans konto till Boliden Mineral. Kontokortet tillhörde en miljardär, guldbedragaren stal hans identitet kan man säga.
Till en början hade Guldbedragaren endast kontokorten, men saknade kontonumret. Därför bestämde han sig för att besöka banken, sätta in några hundra kronor på kontot, och därmed lyckas snacka till sig kontonumret som han påståd sig ha "glömt". Det gick alldeles utmärkt. Nu var allt förberett. Vid nästa bankbesök kollade han saldot på kontot. Där fanns över femtio miljoner. Lucky bastard.
Vid ett tredje besök på banken överförde Guldbedragaren femtio miljoner kronor till Guldverket Boliden Mineral. Boliden Mineral hade han haft kontakt under en längre tid. De misstänkte ingenting. "En rik snubbe i 50-årsåldern som vill shoppa tio guldtackor, ja men det är säkert heeeelt i sin ordning." Sen att han såg ut som en kuf i sin trenchcoat och sitt gråvita svintohår, det var det ingen som tog notis om.
När alla pengar var överförda tog Guldbedragaren flyget upp till guldgruvan, shoppade loss så inni nordnorrland- och efter det är han försvunnen. Antagligen sitter han någonstans i Tropikerna och dricker drinkar.
Jag sänder en bitterfittetanke till honom med.
"Jag hoppas verkligen att du är oskuld"
Jag hittade det någonstans i (flip-flip-himmel-himmel) "bloggosfären". Det var lite Sharia över det hela, trots svenskheten. Mamma frågar sin 19-åriga dotter om hon är oskuld. Det tyckte jag var mycket roligt.
Buskisgenerationen- ironigenerationen - ??generationen
Vi minns när buskis förpassades till skamvrån och ironin gjorde intåg i de svenska folkhemmen.
Minns ni hur det började? Vad man gjorde för att andra skulle förstå att "nu.är.jag.ironisk." Jo, man gjorde situtationstecken-tecknet. Man flippade med pek- och långfingret varje gång bara för att vara på den säkra sidan, för att inte misstolkas. Man skulle gärna himla med ögonen samtidigt.
- Oj så (flipp flipp-himmel-himmel) "roligt".
- Ja, det här var ju (flipp flipp-himmel-himmel) "kul".
För hujedanemig om någon inte hängde med på ironin och verkligen trodde att man tyckte att det där töntpartyt hemma hos mupp-John var (flipp flipp-himmel-himmel) "häftigt".
Vad kommer nästa generations humor vara? Den vi inte hänger med på, när vi fortfarande klamrar oss fast vid Torsk på Tallin. När våra barn generat vrider sig i plågor när vi ska skoja med deras kompisar för att vara den där lite (flipp flipp-himmel-himmel) "roligare" morsan.
Ironin kommer antagligen att gå varvet runt och slå knut på sig själv. Vi står där och flippar och himlar för fulla muggar och tror att ungjäveln inte är smart nog att hänga med, medan han i själva verket sitter där på all humorkunskap vi någonsin haft, samt har MVG i modern humor och undrar vafan vi fossiler pysslar med. Pinsamt.
Jag tror på den självgoda humorn. Min fina Lidingö-dam till moster kommer plötsligt att vara helrätt, trots sina storblommiga klänningar, när hon kläcker ur sig fantastiska citat som "När jag föddes, då kom solen i din mormor och morfars liv." Hähä. Det är ju faktiskt hejdlöst roligt med självuppfyllda människor som är det med en lagom touch självdistans. Love her.
Själv hoppas jag att grabbhumor- som Jackass, Wildboyz, The Frat Pack, Jack Black, ja allt sånt- dör en hastig död, styckas varsamt med buköppnare, urbeningskniv och brynstål och skickas till krematiorium i spridda delar av världen och tas med på Fuglesangs nästa rymdfärd.
Jag blev gay som 13-åring
Åtminstone om man ska tro den kristna sekten Love Gods way, eller om man ska tro vad Aftonbladet skriver om Love Gods way. Jag blev lite gay i höstas också då jag lyssnade som mest på Scissor Sisters.
Mitt ex spelade ihop 300.000
Vi hade inte snackat på ett halvår. Igår ringde jag upp honom.
Marla: Hej, hur har du det nu för tiden?
Ex: Jo, det är bra!
Marla: Okej. Är det bra med nya flickan fortfarande?
Ex: Ja, men hon är ju inte så ny längre. 2 år.
Marla: Jo, det är klart.
Ex: Du då?
Marla. Jo, det är bra. Nytt jobb och så. Annars?
Ex: Jag har spelat ihop lite pengar på nätet. Poker.
Marla: Ja, jag är inte förvånad. Med din hjärna så.
Ex: 300.000 kronor.
Marla: WHAT?
Ex: Haha! Precis. Jag har köpt en tv. Men har satt in resten på banken. Jag och tjejen ska väl köpa en vräkig lägenhet snart.
Marla. Vad härligt.
Ex: Måste jobba nu, vi kan väl höras nån dag framöver?
Marla: Okej, vi hörs. Kram
Ex: Kram.
Jag tänker på alla gamblers vars liv slås i spillror, som är dumma nog att tro att de är en av dem, de där übersmarta som konkurrerar ut alla nötter- och drar hem storkovan till slut. Det är deras pengar mitt ex nu har på banken. Det är faktiskt något speciellt med mina ex och nätpoker. De gillar det.
Jag minns när vi levde på 13.000 kronor i månaden, på bådas studiemedel. I sex år bodde vi i en trea långt ute i förorten och pendlade till plugget. Idag förstår jag inte hur vi fick ihop det. Det blev bättre när jag började jobba, då försörjde jag oss båda. Undrar hur mycket pengar jag la ut på oss? Men jag är inte bitter nu då han har 300.000 kronor på banken. Nej då. Inte bitter alls.
Hon lever ett liv som jag
Hon är norrländska, singel, karriärist, har ett rikt socialt liv. Är det såna här tankar jag kommer att få? Diskussionen kring insemination har redan vänts ut och in på bland många av mina singeltjejkompisar. Fast nej. Om jag var desperat efter kids skulle jag hellre skaffa kotte med en grym killpolare.
Sjumilakliv
Hähähähä. Jag garvar varje dag åt Alex Schulman. Kolla på den här filmen om Martin Stenmarck. De är störda de där bröderna. Tihi.
Korvstroganoff och ligg
Vi har varit polare i 23 år. Vi känner varandra så väl att vi ibland tänker högt. Vi gör något annat och märker knappt att vi konverserar. Ibland kan jag tänka "Vaaaaad pratar vi om nuuuu?" Det här är en sådan gång.
Marla: Kan man bjuda en dejt på korvstroganoff? Jag är så grymt sugen på hederlig gammal korvstroganoff.
Sofia: Klart man kan!
Marla: Bra.. jag tänkte liksom att jag skulle slå två flugor i en smäll; Både få dejta lite och käka korvstroganoff som jag aldrig orkar laga till mig själv. Du vet ju hur det är då man inte har någon att laga mat till, det slutar alltid med att man sitter där med sin torra jävla müsli. I ensamhet. Medan man stirrar ut genom köksfönstret. I vilket fall som helst så tänkte jag inte använda sån där sladdrig falukorv.. Jag tänkte köpa chorizo. Och köra cremfa i stället för den där fetgrädden som morsan hade i all mat.
Sofia: Mm..Det blir grymt.
Marla: Men är inte det lite avtändande?
Sofia: Nä fö fan! Ligga och korvstrognoff är som öl och cigg typ. Grym kombo.
Marla: Det får väl bli korvstroganoff då. Fast i modern tappning.
(tystnad)
Marla: Är du säker på att jag får ligga?
Sofia. Jaaaa! Skärp dig!
Marla: Okej.. Ska jag servera vin till?
Sofia: Vin? Bärs blir nog bättre. Och en cigg efteråt.
Marla: Korvstroganoff-ligg-bärs och cigg.... Korvstroganoff-ligg-bärs och cigg...
Sofia: Fast i en annan ordning då: Korvstroganoff-bärs-ligg och cigg.
Marla: Jaja, vad dum jag är. Det är klart.
Du ger mig magont Bengt!
Varför, varför, varför slår det aldrig fel. Jag får alltid ont i magen när jag läser Bengt Ohlsons texter. Den här tog priset. Jag vill inte ha en bajsande Bitter-Bengt på näthinnan, nej det vill jag inte!
"Jag behöver verkligen dig"
Tarik Saleh i DN:
"I jakten på absolut kontroll över våra liv är det värsta tänkbara scenariot att vi skulle befinna oss i en situation där vi vill ha någon mer än denna någon vill ha oss"..."Gud förbjude att någon skulle säga "jag behöver verkligen dig" det är liksom värre än att bekänna att man är nekrofil."..."Man behöver inte vara någon raketforskare för att räkna ut att när singlar över 30 beter sig så här så kan det bli väldigt svårt att få i hop det. Någon måste, som vi säger i Stockholm, få sina känslomässiga byxor neddragna för att den andra eventuellt skall kunna blotta att man faktiskt på riktigt hellre vill träffas"
Tihi. De flesta lirar ju liret innan liret ens börjat. Men vad vet jag? Jag är ingen raketforskare (thank you God).
I alla fulla fall så var kolumnen i all sin enkelhet så pass träffsäker och bra, att Tarik få en kindpuss nästa gång jag ser honom. Om han vill ha en vill säga. Vilket kommer att bli svårt att uttyda. Han kommer antagligen inte att visa om han vill ha en kindpuss eller inte. Och tänk, ve och fasa, om han tror att jag är kär i honom? Ähum. Han kanske inte ska få någon kindpuss ändå.
Pianist, konstnär, cp-skadad, höjdhoppare, bergsklättrare, idrottskonsulent, föreläsare.
Pianist, konstnär, cp-skadad, höjdhoppare, bergsklättrare, idrottskonsulent, föreläsare. Helt otroligt. Jag skäms över mig själv. Väck den sovande jätten inom dig, lusläs artikeln!
Café Norrköpings-trevligt
Vi hade det lite sådär Café Norrköpings-trevligt på min brunch igår, sådär som man kan ha då man för en gångs skull träffas nyktra. Det var bara ett jazzigt husband som saknades. Stekoset från fettiga korvar och krispig bacon låg som en fet dimma över lägenheten och bara snygga, smarta och sjuuuukt trevliga människor gästades. Här är listan:
The woman with Estherness: Esther
Mannen med sjukt vackra lockar: Toffe
Magnifika Kry
Foxy Fred
Ball-Karin
Dr Katja
Dr Brorson
Radio-Lisa
Positiva Phille
Sist men inte minst:
Fenomenala marla
Jag har det gärna Café Norrköpings-trevligt hos någon annan nästa söndag. Någon frivillig?
Knäfilé
Jag har lärt mig ett nytt ord: "Knäfilé". En brutta med komplex som beklagade sig över fettansamlingen precis ovanför knäskålen.
"Jag har en sån där vidrig knäfilé!"
Knäfilé.
Smaka på ordet.
Knäfilé.
Hello Falkenberg.
Jag var tvungen att hoppa in på krisprojektet i helgen, nu drar jag till Falkenberg och gör tv! Kanske stöter jag på den här dåren. Farväl Stockholm, hello Falkenberg!
En y-person
Den här snubben är 24 år, har ett y-namn och bär en skinnpaj som han burit i 7 till 8 år. Jag lägger ingen värdering i det.
P3 Guld på Svt
Varför kändes galan som en dåligt regisserad lågbudget-svennebanan-musikvideo med inslag av placeboartad Konstfacks-ångest?
Var det lokalen och den teatraliska nikotingula ljussättningen i kombination med 16:9-formatet och skumraskiga kameravinklar? Buskisironin låg som ett tjockt täcke över hela tillställningen. Det var så många gånger jag blev generad. Eftersom det är så populärt med nedräkningar, här är listan:
4. Jag ville verkligen inte se rara Christer från mitt favoritprogram "Fredagsflirten" i rockabillyfrilla. Nej, jag ville verkligen inte upptäcka hur han såg ut alls. Nej, det ville jag inte.
3. Lars Winnerbäck. Ingen förstod vad som var roligt med de fjant-underfundiga sarkasmer du levererade med lagom raspig och tillgjord Uffe L-stämma.
2. Jag lyssnade till Fjärde Världens Gatumusikanterna så sent som för ett år sedan och tyckte om det jag hörde, bara jag slapp se kidsens gungande. MEN: Jag ville inte för allt i världen inte lyssna på en Max Peezay januari 2007. Vilka lyssnar? Vem vill se new York-sneakers från Meet packing district på scenen i år igen, vem vill se det obligatoriska armvevandet? Och VEM i hela plusiluskan vill lyssna till textrader som "Det regnar ute men jag har tak över huvudet"? Det var en fruktansvärd upplevelse. Hur kan något så pass pinsamt vara kommersiellt gångbart? Jag frågar mig gång på gång.
Men här kommer kvällens största besvikelse:
1. Anna Ternheim, jag älskade dig. Hur kunde du gå med på en duett med grabben? Medverkar du i välgörenhetsprojektet "Förlorade maskrosbarn"? Eller försökte ni göra en Eminem/Dido?
Idag är stora sågar-dagen, jag känner det i hela kroppen!
Hives-Pelle räddade lyckligtvis tillställningen. Så snart han fick ordet smålog alla vi som satt uppradade i tv-soffan. Pelle, vi tycker om dig då du bär mantel och har fin välfriserad popfrippa. Vi tycker om dig då du är gulligt översittarkaxig och kastar ur dig små divigheter på klingande nordöst-norrländska.
Fågelsången. Jag är så trött på den.
"- Välkommen hem till ett Sverige som är fullt av stolthet" sade rymdminister Maud Olofsson.
"Rymdminister". Av någon anledning skruvar jag på mig lite obekvämt. Hur kan något så ofräscht och tantkavajigt få representera något så "spejsigt", som man sa på nittiotalet.
Det är nu man försöker spinna vidare på de sladdriga resterna av rymdfärden genom välkomstkomitéer, mediedrev och masshysteri. Nedräkningen i morse var lika hysterisk som när Armstrong landade på månen. ARLANDA, gott folk, inte rymdstationen ISS. Det är ARLANDA han landat på!
"Iklädd grafitgrå kostym mötte en brunbränd och nyduschad Christer Fuglesang folket på Arlandas terminal 5 klockan kvart över åtta. Han blev en kvart försenad eftersom det gavs möjlighet att ta en uppfriskande dusch innan den svenska astronauten mötte folkets jubel."
Jag gillar när de försöker förlänga artikeln med hygienisk kuriosa.
"Klockan 07.15, före utsatt tid, landade Continentals flight CO 068 med Christer Fuglesang och hans familj ombord."
De försöker t o m få flygplanshelvetet att låta som en rymdfarkost.
"Ett femtiotal personer fanns vid halv åttatiden på torsdagsmorgonen samlade i ankomsthallen på Arlandas terminal 5 för att möta den svenska astronauten."
Okej. Jag förstår att dammiga Maudan är på plats, hon sitter ändå oftast i sin storbrokiga fotölj i stadshuset och stirrar upp i rymden. Men vilka är de här människorna? Antagligen samma personer som hängde i Värtan under Big Brother-finalen.
"På plats fanns bland annat Linnea Målsäter, 14."..."20 elever skulle få ställa frågor till den svenska astronauten, men kontakten med ISS bröts och endast 13 hann ställa sina frågor. En av de som inte fick chansen var Linnea Målsäter, men hon får en ny chans i morgon på Stockholms central. "
Och slutligen: En snyftis. Inte ett öga är torrt. Jag får helt enkelt ta och torka ögonen med dagspressen.
Sexism, prassel, politik, förankring, fralla
Jag skriver om obetydliga saker jag tänker på. Jag kan lika gärna fortsätta.
Sexism
Sitter i mediefabriken och förundras över könsfördelningen. 95% kvinnor och 5% män. Unga män med posiga kroppar i svarta kläder som glider runt här och är snygga. Mums. Och lite omvänd sexism.
Prassel
Damerna gräver i påsar och svullar godsaker för fulla halsar. Det prasslas här och det prasslas där. Jag reagerar med ett ryck och en kvick hälsovådlig nackvridning. Mina falkögon scannar av lokalen och fixeras vid påsen på en röd sekund. Att höra påsprassel på 100 meters radie p g a ett helvetiskt sötsug känns som en merit i sig. Men det är på tok för irriterande att hela tiden frestas att bryta löftet om lördagsgotta. Finns det pås-missiler? Stop the prassel!
Politik
Diskutera inte politik med mig. Mammas man är politiker, sedemera gråsosse medan mor sitter med i olika politiska nämnder i kommunen. Diskussionerna går varma så snart tillfälle ges, såväl vid matbordet som i tv-soffan när jag helst vill att de ska vara tysta och glo lite sådär lagom iq-befriat. Som det är så skönt att göra ibland. I´m fucking sick of it, helt enkelt.
Irrationella känslor
Känslor med noll förankring i verkligheten är något som jag icket vill befatta mig med! Såna som inte går att sätta fingret på. Där man inte hittar en skurk. Eller ännu värre, när man hittar någon man vill ska vara skurk men de bara är sådär äckligt felfria. Vi gillar inte det.
Och en sak till:
Frallebulle
Hon är skånsk. Hon kallar fralla för frallebulle. Antingen är det en fralla. Eller en bulle. Aldrig, aldrig någonsin en frallebulle.
Electro-lolitan Uffie
Lite electro, lite Peaches och 2 live Crew, lite slyniga kläder, lite amerikansk hip hop, lite fransk lolita, lite tonårsilska, lite fula ord och ja...alldeles...alldeles underbart!
Debaser Medis den 9 februari.