marla - en expressionista

Som en ihärdig ettrig liten djävul hoppade rastlösheten fram i natt och SMACK så hade den hoppat in i självaste bröstkorgen. Den asflabbade värre än hin håle själv medan den sökte sig ut i hela min lekamen.

Den spred sitt gift i kroppsdel efter kroppsdel och till slut låg jag där och och sprattlade som en nyavlad kalv under satintäcket. Det är ju rent utav förskräckligt vad man ska få stå ut med som människa. Dagliga promenader till och från Södermalm och Östermalm a´ 40 minuter vardera har förvärrat saken.
 
Daglig motion gör dig pigg och alert- done deal visst. Daglig motion gör dig till en otålig, rastlös och mindre förstående medmänniska som stör sig på utdragna diskussioner, sega beslut och normalbegåvade människor -done deal absolut.

Det är hälsovådligt att arbeta med överskottsenergi i kroppen. Det kan skapa mental ohälsa på arbetsplatsen. Skapa dålig stämning. Ni glömde nämna det träningsfashister!

Idag vill jag gärna slå något. Det vore perfekt om jag kom på någon jag verkligen ville slå, men efter att ha gått igenom ex efter ex, griniga släktingar och irriterande gamla kollegor har jag kommit fram till att en röd sackosäck är det bästa alternativet. Fan.

Det är väldigt vad det svänger.

En vacker dam på angränsande redaktion fick en just en fantastisk bukett med gigantiska röda rosor. Jag tänkte på hur längesen det var någon gav mig röda rosor. Det blödiga marlahjärtat svämmade över i någon minut. Ända tills någon dödade mina tankar.

Marla: "Den som gav den där till henne måste verkligen älska henne. Om man ger en sån där bukett till någon måste man verkligen ÄLSKA människan."

Marlas chef: "Eller så har avsändaren gjort något väldigt dumt"

Marla: "Okej."

 Eventuell framtida marlaavkomma kommer att få jordens härligaste och ärligaste ego. Samt en sån här tröja.

* Det är vågat att våga sticka ut- och vågat att erkänna att man gillar det. Jag har kommit på att jag gillar människor som marknadsför sig själva. Som vill synas, vill ta plats och som är stolta över det. ”Här är jag! Se på mig! Kolla vad bra jag är!” Marknadsföringen av det egna jaget gör att de bjuder mig på en större dos av sig själva. De är lite mer av den jag tycker om. De kastar sin livsglädje över mig, som ett soligt glitter.

* Jag tycker även om de som inte vill synas och som nöjer sig med att ta ett steg tillbaka och iaktta. Det är en fin egenskap, som jag tror kallas ödmjukhet.

* Jag tycker mindre om de som inget annat vill än synas, men som påstår sig inte tycka om det. En svensk och tråkig egenskap. Det är ofta de som förkastar de som sticker ut.

Det har hänt att en behagligt glittrig och berusande känsla spridit sig i kroppen, bara efter några enkla ord. Delar av en mening, tre eller fyra ord som prickat så rätt att man minns dem resten av livet. Det här är några av de finaste komplimangerna jag fått:

Tomi som jag var sambo med i sex år, två veckor efter att vi mötts:
"Du är precis en sån tjej som jag har letat efter."

Tomi igenigen:
"Du skriver som en liten gudinna!"

Millish:
"Hur kan du ha blivit en så speciell och bra du, när du har den bakgrund du har?"

Min chef på drömjobbet efter min praktik:
"Det är klart du får jobbet. Du är ju en mini-Viking!"
(Viking Johansson- min mentor och förebild. En av Sveriges bästa fotografer och en riktigt "bildbög")

Tove:
"Jag tittade på dig idag och så tänkte jag "Hon är så otroligt fin"!"

Skrot:
"Ingen har fått mig att le lika ofta som du"

Korn:
"Jag trivs så bra med dig att jag skulle kunna flytta in här på en gång"

Karl:
"Första gången jag träffade dig så kände jag direkt att henne vill jag umgås mer med!"

Aschberg efter visningen av mitt första egna program efter tre månaders slit:
"Det här var jävligt bra, punkt."

Mattemus:
"Du är en riktigt rolig berg-och dalbana."

En stor komplimang var då Sofia skulle beskriva mig för en kille som bjudit ut mig på dejt. Hon prickade så rätt att jag ramlade baklänges. Sofia förstår varenda nyans av mig.

Prova själv att komma ihåg fina ord som sagts till dig, det mår du bra av. Mer komplimanger till folket!

(Nästa gång kanske jag skriver om de värsta förolämpningarna. Men just idag vill jag inte riskera att förstöra mitt strålande humör.)

Den är varm. Den känslan in magen som jag vaknar med ibland. 

Förälskad.

Inte olyckligt, lyckligt.

Det blir så kallt då. När jag inser att det bara var en dröm.

När jag sträcker ut min hand och det är tomt.

Bredvid mig ligger min tomhet.

Vinterjackor looks like shit.

Det nollgradiga vädret har gjort sitt och kommer inte åter förrän i april. Dags att fälla en tår och hänga av sig den fina cleana svarta kappan. I stället för att ta på sig något minimalt och kroppsnära är det dags känna sig som en övergödd bulldog i ett antal månader. Det är visuellt omöjligt att vara snygg i en vinterjacka. Men jag känner mig för gammal för att frysa arslet av mig enbart för snyggmans skull. Nej, dags att tulta omkring i något obekvämt storbrokigt second hand-skit med ihopklumpat foder eller glida omkring i småstadsbrud-mundering a la Vero Moda, eller köra på sportstilen och tjacka jacka på Stadium, eller vara lite lagom veggo och dra på sig sin parkas, eller Fjällrävendunet- michelingubbarnas våta dröm. Eller så får man sno en Canadian Goose från någon förortssnubbe eller varför inte bryta sig in på slottet och lägga lovikavantarna på prinsessan Madeleines avlagda från vintern 2005.

ELLER: Varför inte köra på 95% av innerstadsgrabbarnas look de senaste tre åren: En blekt militärgrön "Fjällräven Grenland jacket", eller en blekt militärgrön längre jacka med kedja i nacken, eller varför inte jackan som jag såg tio snubbar bära på promenaden från Söder till Östermalm i morse: En blekt militärgrön jacka med frackslits över mansarlset.

Jag säger det igen. Inte arsle. Inte blekt militärgrön. Nej: Vinterjackor looks like shit.

Människor i marlavärlden är egentligen omänskliga. I mina ögon är de Gudar, hjältar eller puckon. Självklart är jag en hjälte. Alla mina vänner är fenomenala hjältar och en och annan har till och med Guds-status. Den resterande världen överbefolkas av puckon.

I tonåren fascinerades jag av läsning om män. Bland annat av läsning om hora/madonna- syndromet inom den feministiska litteraturen. När män påstås dela upp kvinnor i horor och madonnor. Madonnan är den kvinna de vill gifta sig med. De romantiserar henne, höjer upp henne, behandlar henne med överdriven respekt. Ibland går det så långt att de omänskliggör henne, hon blir deras Gudinna. Horan däremot förkastas, spottas på, hånas och behandlas som en varelse utan värde. Sällan har jag stött på män med den kvinnosynen. Var finns de? Stämmer teorin eller är den bara ännu ett intellektuellt radialfeministiskt ordbajseri-vapen i könskriget?  Kanske, kanske inte. jag är uppväxt i en skyddad verkstad på en idyllisk gata i en liten stad, vem är jag att uttala mig i frågan?

Jag har kommit på att jag gör detsamma med människor. I psykologiska termer och i grövre form kallas diagnosen "Borderline". Så långt vill jag dock inte påstå att min åkomma sträcker sig, då mitt tillstånd sällan får några negativa konsekvenser. Eller så är det så illa att jag saknar sjukdomsinsikt, vilket är ett tydligt tecken på allvarlig sinnessjukdom. Men eftersom fenomenet att dela in människor i gott och ont är en njutbar sysselsättning, så struntar jag i vilket.

Jag ser mörkt på mänskligheten i överlag. Den stora massan i mina ögon är obildade nonsens-människor och ointressanta puckon.

Det är anledningen till att jag snabbt förälskar mig i de människor som plötsligt en dag förvånar mig. Som får mig att skratta och som får mig att gapa av förundran när de kläckt ur sig något som jag faktiskt inte tänkt på. Som berikar mig, som jag kan lära mig något av, som får mig att slappna av, som besitter en speciell kompetens, som har en fantastiskt humor, som är sociala genier. Det är sällan jag ramlar över dem. Men varje gång det händer blir jag lycklig. Jag tänker, vafan kom han ifrån? Vem är hon? Är det verkligen möjligt, tänker jag och granskar dem kritiskt.

När indikationerna visar sig stämma och när superhero-lampan lyser, slukar jag dem med hull och hår. VIPS har jag kidnappat dem och placerat dem på min egenhändigt svarvade och grymt snygga pedistal.

Jag tycker om att placera dem där. Visa upp dem för alla jag känner och tala om för dem hur bra de är och lyssna till dem. Jag älskar mina vänner så mycket att mitt blödighetshjärta ofta svämmar över i ren kärlek. De är guldkorn som jag putsar så ofta jag förmår och som jag älskar att vrida och vända på. Jag ringer dem i tid och otid och vill prata, analysera, umgås och orera. Många gånger är jag deras pain in the butt. Men vi valde varandra en gång. De har sett alla min skit-sidor, jag har sett deras och ändå vill vi ha varandra.

De vet om min kärlek men vi låtsas inte om det. Det kan lätt bli pinsamt då, om man ska vara äckelamerikansk, frossa i varandras betygelser och blanda varandras blod. Det är mer bekvämt att hålla ett naturligt avstånd och bara veta. En vacker vetskap. Åh. Mina vänner- Creme de la creme!

Men det finns en risk med pedistalplaceringen. Tyvärr kan man hamna där på backen med halvöppen mun medan förlustens besvikelse osar ur ögonen. När den fantastiska människan plötsligt ramlat ner från den utomordentliga pedistalen och visar sidor man helst aldrig ville höra talas om. Det händer sällan, men när det väl händer tror jag att det svider värre än för andra.

Om pedistalpersonen i fråga råkar vara man, kan det hända att jag förälskar mig i honom. Jag dagdrömmer patetiska drömmar om att vi ska bli det perfekta paret, att alla ska tystna när vi kommer in i ett rum. Att folk ska viska och undra, vilka är de? Att vi i tillsammans i all min romantiska naivitet- är vinnare. Men gör inget. Jag tänker fortsätta så. I min Gud/hjälte kontra pucko-värld hoppar jag mer än gärna upp med Honom, på ett rosa moln.

Angelica och Magdalena.  Så långt är jag med. Men Anna, Stina, Eva, Maria, Sofia, Frida, Fia.
 
Excuse me redaktionen. Det är sex anställda som jag blandar ihop. Prodassar, castingbruttor och loggare. Unga söta duktiga flickor som det är spöstraff att inte komma ihåg namnen på. Misslyckas fatalt varje dag. Hur ska jag någonsin lära mig? Hur är det möjligt- jag frågar mig gång på gång?