marla - en expressionista

Jag står i bankomatkön på Sibyllegatan. Framför mig står en Übermalms-dam av rang och ska plocka ut en bunt sedlar för att antagligen äta en pretentiös lunch på ”Lisa på Torget” och efter det shoppa bittermörka chokladpraliner inslagna i rosaprassligt presentpapper på Östermalmstorgs Chokladbutik.

Jag vänder mig bort och ser ut mot gatan för att hon inte ska tro att jag är intresserad av att knäcka hennes kod och länsa hennes bank-konto. Jag stirrar uttråkat ut i tomma intet.

Snart trollar tonerna av Carla Brunis fantastiskt vackra Quelqu'un m'a Dit mig bort till en fransmans famn i Montpellier. Precis när han ska kyssa mig tar låten obarmhärtigt slut och jag upptäcker att jag inte alls befinner mig en namnlös fransmans famn. Nej, jag står och stirrar på en challchallasnubbe i 25-årsåldern som lagom nonchalant hänger över sin silverfärgade BMW. Han ser kriminell ut. Han har kax-vax i håret och slickit-frilla. Med sina kritvita tänder avfyrar han ett stekigt bregott-leende mot mig. 

Måste jag välja föredrar jag visserligen challachallasnubbar i 25-årsåldern framför bil-och kepa-svennar i 25-årsåldern (de har så ofta den där småstads-stylade big-brother-frillan under kepan) men trots det hisnade varken jag eller reptilhjärnan av särdeles mycket attraktion. 

Jag tolkade hans sneda leende och hans nick mot det silverglänsande monstret som en invit till en åktur. Förhoppningsvis tolkade han mitt finger som ett nej. "I say no, oh no" som Ternheim sa. Och som The Concrets säger.