Skurks
De finns överallt! Skurkar, bovar, bedragare, tjuvar och banditer. Igår morse på väg till jobbet sprang jag på en man jag verkligen inte var beredd på att möta.
Nämligen en herre som jag wallraffat med dold kamera då jag utgett mig för att vara någon annan. Jag pratade i mobiltelefonen när vi gick förbi varandra på gatan. Föga förvånande var han på väg till Skattemyndigheten, den gamle fifflaren. Hans ögon mötte mina och jag såg hur han hajade till. Det var uppenbart att han kände igen mig. Jag babblade vidare och vägrade att vända mig om för att se om han tittade efter mig.
Eftersom jag en gång i tiden hängde ut honom i ett tv-program tror jag att han inte är speciellt förtjust i mig. Faktum är att jag är säker på att han väldigt gärna skulle vrida nacken av mig om tillfälle gavs.
"Efterlyst sju noll två noll noll och nitti
Ring och sätt dit alla bovar i city"
Studioflyt
Det är såna här gånger som jag känner att jag älskar mitt jobb! Då alla spöar skiten ur alla och bara är sådär extremt proffsiga och allt bara flyter på och varenda tagning känns som nirvana. Fy helvete vad bra tv vi gjorde idag.
Det roligaste på hela dagen var när jag hade mer koll på ljussättningen än fotograferna, de såg ut som frågetecken när jag föreslog att vi skulle langa på ett ND-filter och slå ljuset i väggen bakom skärmarna för att få den rätta softade belysningen i och med bakljuset. Det blev hur bra som helst och den taffliga hemmakänslan med skrynkliga tyger försvann helt, plötsligt såg det fotostudio ut i stället. Alla timmars harvande med brottsrekonstruktioner då jag kånkat teknik och stått i och frusit rumpan av mig åtta timmar i sträck har gett resultat!
Jag är smått in love i programledaren på bilden. Tyvärr är han tvärgay. Damn it! Varenda ord han sa var klockrent och hans framtoning är sådär härligt ödmjuk och göttig. Han är ball och creme de la creme och själva programmet är min lilla baby.
Nästa gång får inslagsproducenterna köra själva, då kommer kontrollfreaken i mig att sitta på redaktionen och gnaga kamerasladdar, men det får jag ta!
Första inspelningsdagen
I morgon kickar det igång. Den första studioinspelningen. Jag och inslagsproducenterna har suttit begravda i manusplaneringen och tänkt ut varenda liten ruta! Vi har haft timlånga genomgångar om studioriggning, ljussättning, tvåkamera-moment, vinklar, miljöljud, positioneringar, vilka reaktioner som är viktiga att få fram hos de medverkande och vilka frågor som ska ställas vid exakt rätt tillfälle. Med mera. Har gått igenom programupplägget femtio gånger om i huvudet. Hjärnan känns överstekt och kinderna hettar efter den här intensiva dagen. Det får inte gå fel nu.
Förutsättningarna känns bra. Härlig, duktig redaktion- från producent till fotografer till loggare. Programledaren är underbar! En göttig man från Östgöta-skogarna. Totalt opretentiös och skön att jobba med. Han ser verkligen inte ut som en programledare, mer som en snubbe som hänger på Debaser. We like it.
Lugn & Fin
De säger det hela tiden på min nya arbetsplats! Till varandra och till mig. "Lugn och fin..." "Lugn och fin..." "Lugn och fin..." Som en klapp på huvudet. Aaaarrrgh! Jag är varken eller! Jag blir galen!
Att tanka tid
millish i norrland
Jag kallar det för "Rehab i Nacka" det jag gör när jag hälsar på min barndomskompis Sofia. Hon öppnar alltid den stora snirkliga dörren i tamburen med öppen famn och ett leende.
Hon bor i ett gult sekelskifteshus, vackert beläget på en kulle. Att komma dit är som en skön semester långt från innerstadstress och spritiga nätter. Vi pratar om äkta saker och jag tänker alltid många långa tankar mellan kakelugnarna, innanför de stora fönstren, under det höga taket. Vi äter gott och tar långa promenader längs med Järla Sjö medan kylan biter i kinderna. Jag tankar tid.
Väckarklockan ringde mitt i måndagsmorgonen och jag vaknade utvilad. Tassade ut i nattlinnet och hade den där känslan av ro i bröstet den som man alltid vill ha. Trägolvet kändes lent under fötterna och perkulatorkaffet smakade starkare än vanligt.
Jag slår på mobilen och ser att jag har ett bildmeddelande. Avsändaren är Millish. Hon står mitt i norrlandskogarna och ler i morgonmörkret.
"Hej love. Hoppas du haft en bra helg. Var på middag hos en tjej i klassen, sen gick vi på Gladan. I natt kom det 4 cm snö. Glöm inte att uppdatera mig om ditt liv på mailen. Puss"
Men jag mailar inte så mycket längre. Vi glider från varandra. Efter två år där vi levt i, på, av och med varandra känns de femtio milen till norrland allt längre. Jag saknar henne. Men hon gör nog detsamma där i den stilla hemstaden. Tankar tid.
marla bjuder på göra-slut-novell III
Det var det fulaste sättet att göra slut på. Han visste det. Men hon förtjänade inget annat. Han kokade inombords. Hur kunde hon? Hon var älskad av alla. Hans vänner, hans familj, hans släkt, hans kollegor. Ingen trodde det om henne, ingen hade någonsin tänkt tanken att hon kunde… Inte ens han själv kunde tänka tanken hela vägen. Tänk om det inte var sant? Tänk om hon inte följt med honom hem. Vem kunde bevisa vad de gjort och inte gjort?
Han bet ihop käkarna. Pulsen dunkade i tinningen och han kände sig fasansfullt obekväm där han gick mitt i stan, mitt bland människorna. De sprang omkring som galna och bullret från byggarbetsplatsen längre bort i gränden gjorde honom ännu mer förbannad. Han ville slå någon, något. Så ursinnig som han var nu hade han inte varit sen någon gång i högstadiet. Han kunde knappt behärska sig, fastän han verkligen ansträngde sig för att försöka vara lugn och tänka så rationellt som möjligt. Han knöt sina nävar och spottade i marken. Spottet var segt och torrt och fastnade nästan på läppen. Skjortan stramade om halsen och han slet upp den. Han stannade mellan Seveneleven och bankomaten och svettades, andades. Plötsligt var han yr. Blodsockerfallet fick honom nästan att ramla baklänges och snabbt böjde han sig framåt och nedåt. Lät blodet rinna ner i huvudet medan han lutade sig mot väggen. Han stirrade på kullerstenarna. Andades tungt. På dem hade hon klick-klackat sig fram i helgen. Med honom.
Det hade gått en timme nu sedan han bad henne dra åt helvete. Hans mobil ringde oavbrutet. Displayen blinkade.
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
Hur hade han någonsin kunnat kalla henne för hjärtat? Kanske för att hon slet ut hans till slut.
marla bjuder på göra-slut-novell II
På en ö långt ute i Skärgården hade nattens samtal pågått i timmar. Nu låg han i hennes famn och skrek. Hon klappade honom nervöst på ryggen. Skulle hon hålla om honom eller lämna honom ensam?
"Snälla du! Snälla fina du! Sssssh! Tänk om någon hör oss?" Hon reste sig upp. Han såg ynklig ut där han låg. Hon tittade ut genom fönstret, såg människor som sprang i natten men antagligen var det bara trädens skuggor i månens sken. Det blåste. Havets svarta spegel hade krossats till en mörkblå massa som sveptes än hit, än dit.
"Hur fan ska jag klara det här..Ååååååh!" Han hade ansiktet i händerna nu. Hon ställde sig på knä. Strök hans rygg. Han vände sig om och kröp närmare henne, kröp ihop i fosterställning och fortsatte ylandet.
"Baby... Jag vill inte... Lämna mig inte..." Hon kände hur det vände sig i magen nu. Hon ångrade sig nästan.
Men nej. Det var ofrånkomligt. De kunde inte leva så här. Han måste ta sig samman. Hon sa det högt.
"Du måste ta dig samman." Han slutade tvärt att gråta. "Ta mig samman! TA MIG SAMMAN! SÅ jävla lätt för dig att säga! Det är inte du som dumpats efter åtta jävla år tillsammans! UT!"
Han reste på sig. Hon ryggade skrämt tillbaka och kände hur vågor av illamående sköljde över henne. Hon som hade försökt vara så stark. Samtidigt så förstående. Till vilken nytta? Kunde det bli värre än så här? Skammen och skuldkänslorna blandat med rädslan för att han skulle gå under av hennes beslut, var mer än hon klarade. Även hon började gråta. Hon damp ner vid det lilla vitmålade köksbordet. Tårarna studsade på den blanka ytan. Hon orkade inte se efter vad han gjorde, hon böjde sig framåt och grät stilla. Hon visste inte hur länge hon satt så. Hon ville inte lyfta blicken och möta hans förtvivlade ögon.
marla bjuder på göra-slut-novell I
Han skyndade fast han inte ville skynda och han inte visste vart. Dagen var ren och klar. Otillräckligheten kändes starkare som kontrast till de vackra trädkronorna som vilade på sina rejäla stammar under den blå himlen. Varför kunde han aldrig göra rätt, varför. Det var ingen fråga han ställde till sig själv, det var ett straff. Han var arg nu, på sig själv men också på henne. Fan också. Han såg ner i backen och tog ännu ett andetag, ett tyngre än det förra.
”I mina ögon vill du se dig själv som ett offer” hade hon sagt. För upprörd för att säga något över huvud taget hade han väntat på hennes fortsättning där han stod med skorna på i hallen. Fortsatte gjorde hon med råge. Det märktes att hon hade tänkt igenom vad hon skulle säga och orden kom med låg stämma. Hon ville vara tydlig nu. ”Du vältrar dig i att du är olycklig och miserabel. Allt är svårt, inget går som du vill. Du säger att du älskar mig. Men om du gör det, varför gör du då så här?” Hon tystnade. Stirrade intensivt på honom och hennes ögon krävde ett svar. Han skruvade på sig. Han höll inte med henne, ändå brände orden som eld innanför kläderna. Det värsta var att hon var vacker. Hon var vackrare än någonsin. Och han beundrade henne för att hon blottade sig så. För att hon visade sin ilska mot honom, men gjorde det med värdighet.
”Jag är ledsen.” Det var allt han kunde säga. Han kunde inte ljuga för henne. Inga andra ord passade in, de kändes främmande. Hur skulle han finna ord som skulle bli till meningar som skulle bli en förklaring? Nej, orden fanns inte. I stället sträckte han sig efter henne.
”Du...”
Hon backade. Hon var mer beslutsam än han någonsin sett henne. Han lät armen falla längs med sidan. Plötsligt stod hennes röda fondvägg honom upp i halsen. Den stack i ögonen och han ville rusa ut.
Nu skyndade han mot ingenting. Ingenting som var bättre men kanske mer bekvämt, mer hemligt, mer okej. Mindre krav, mindre ansvar, mindre osäkerhet. Ändå var han så tom.
Under nattens marla
Öronen tjuter av falska toner som var rena natten innan. Kroppsdelarna sliter i varandra. Mellangärdet värker efter tusen tankar och vakna nätter. Trasiga relationer och röriga ränder som aldrig går ur.
Magen hungrar vill ha ren mat och vitaminer.
Nattens alla samtal snurrar som ekon i varandra. Du sa det och han sa det. Och jag sa så många saker.
Flyktiga luckor öppnas då och då. En hand på en mage, en smekning i en nacke och många blickar som hungrar efter andras. Slukar varandra.
Tiden som sprang och saktade och lösa trådar och fulla luckor.
Strupen är sårig av öl och vin. Tungan smakar sliskig alk och ögonvitor som kläckta ägg och händer som domnar.
Minnesblixtar och tunga armar.
Han drar en lina och ler. I öppningen fast han trodde den var stängd. Världen öppnades av det vita och sen vita baren.
En blixt i en lucka, minns den nu. Han pressar mot en röd. Hon hänger mot väggen med flyktiga ögon. Lelalös och han trycker sitt kön, ingen ser, bara jag.
Bort och ut, natten är slut och morgonen sticker i ögonen. Plötsligt nu och annan luft, allt tufft är borta.
Torra asfaltsvägar och fötter som värker och meningslösheten förstärker. All ensamhet. I staden med tusentals människor som känner likadant.
Duschar och skrubbar. Tar bort nattens lager. Döda hudceller fulla av dåligheter.
Så lätt, så vackert. Och skönt med det skära lena under nattens marla.
Jag räddade ett liv idag
Idag räddade jag liv.
Händelseförloppet:
Kl 16.03, Södermalm:
Jag ligger och softar i sovrummet med en god bok. Plötsligt hör jag världens duns från vardagsrummet. Jag springer ut och finner min katt Sticko ståendes på bakbenen i fönstret med rest ragg. Han är som galen och andas tungt.
Det är då jag ser jag den söte lille varelsen. En fågel som sitter och skakar bakom mitt rävlik i fönstret. Jag tar ett stadigt grepp om Sticko och lyfter mot hans vilja in honom i sovrummet och stänger dörren. Efter det öppnar jag fönstret och lyfter ut fågeln som lyckligt flaxar iväg mot friheten.
Det kände som på film och huvudrollsinnehavaren var marla i egen hög person. Ja, jag var en superhjältinna. Jag hade räddat ett liv.
Resten av kvällen gick jag i ett rosa skimmer: Marla-The saviour.
Det är jag och Björn Skifs
Jag lider varken av inbillningsjuka eller hypokondri. Men i natt kan jag svära på att jag led av "restless legs". Känner fortfarande hur det rycker och sliter i lemmarna.
"Restless legs är ett vanligt tillstånd som yttrar sig som en obehagskänsla och oro i underbenen. Besvären beskrivs ofta som "myrkrypningar" eller som att det suger eller spänner inne i benen. Detta ger en ytterst obehaglig oro i benen så att det inte går att hålla dessa still.
Symtomen uppstår oftast vid vila och lindras av att man rör på benen. Känslan av obehag sitter vanligtvis djupt inne i benen, någonstans mellan knäna och fotlederna. Besvären förekommer dock ibland även i lår, fötter och armar. "
Testade just att springa några varv runt Söder men känslan finns fortfarande kvar. Attans. Det är jag och Björn Skifs. Björn Skifs jag förstår dig!
"Många personer med Restless legs kan nog instämma i Björn Skifs påstående att "det blir alltid värre framåt natten". Symtomen tilltar ofta på kvällen och natten, vilket ofta leder till sömnsvårigheter. Man kan både ha svårt att somna in och att upprätthålla en god sömn. Personer med Restless legs tar ofta nattliga promenader när besvären blir svåra att uthärda. Tidigare har ibland begreppet "Night Walkers" använts för att beskriva personer med Restless legs. Som en följd av sömnproblemen känner sig många sällan riktigt utvilade på dagen.
På dagarna kan det vara svårt att sitta still. Det kan bli extra jobbigt vid en långtråkig biofilm, en lång bussresa eller liknande. Ofta väljer personen av förklarliga skäl en sittplats nära mittgången."
För lite alkohol och svettiga klubbnätter den senaste månaden, samt sängliggande i magsjuka kombinerat med efterföljande dagar av monotomt knapprande vid datorn både på arbetet och hemma kan vara orsaken till symtomen.
Nu ska jag ut och springa! Kanske möter jag Skifsan på vägen.
She's Richeable Gordeous!
Jag stylade just min bästa väninna Fröken Sjöberg. Man kan inte tro att vi var de fulaste ungarna på gatan.
She's gordeous! She's totally Richeable!
Swingers
Igår spanade jag och Gay-Karl efter så många hunkar att objekten för våra blickar antagligen trodde att vi var ett swingerspar på jakt efter en trejde partner. Läbbigt.
Möten vid lackade bord i bok
Möten. Inte möten mellan människor som aldrig träffats förut utan möten med samma gamla trötta ansikten. Möten där samma diskussioner kommer upp, där samma gamla skämt dras gång efter gång och där två alltid ska gå emot varandras åsikter.
Där det alltid ska tuggas äckliga kanellängder som oftast är lite för torra.
Möten i rum som sett likadana ut i årtioenden och där ingen bemödat sig med att rycka ner de där förskräckliga aprikosbrokiga gardinerna med turkosa stänk.
Möten vid lackade bord i bok.
Möten där någon alltid ska briljera lite för mycket om sin kompetens, sådär att det känns lite stickigt i kroppen när man lyssnar. Jag ogillar då det känns stickigt.
Möten då blickar ska växlas om chefen oproffsigt springer ut för att ta ett livsviktigt telefonsamtal. Som idag.
- Det är Henrik Schyffert. Jag MÅSTE ta det här.
Möten då alla medarbetare råkar höra exakt varenda ord av pinsamt lismande som sägs genom den tunna glasdörren. Och blickar som åter möts.
Sen finns det möten där alla nästan somnar. Där det enda som hörs är overheadens surrande och spritpennans gnekande mot white board. Projektledaren hasar trött fram i sina tofflor och andas tungt mellan meningarna.
Ja, jag säger då det. Möten.
Förhållanden
Han fick det att låta så svårt
"Ett förhållande för mig är ett arbete"
Hon fick det att låta så enkelt
"Man ska kunna prata, knulla, skratta. Sen är det bara att börja bygga."
________________________________________________________________________________________
Bräcklig skör spröd
Depeche Mode - Precious
Precious and fragile things
Need special handling
My God, what have we done to you?
We always tried to share
The tenderest of care
Now look what we have put you through
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
Angels with silver wings
Shouldn't know suffering
I wish I could take the pain for you
If God has a master plan
That only He understands
I hope it's your eyes He's seeing through
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
I pray you learn to trust
Have faith in both of us
And keep room in your hearts for two
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
Aristokratnäsorna
Så många perfekta aristokratnäsor som flöt omkring på Viktor och Rolfs blaj på Plaza i kväll har varken jag eller Karl skådat på år och dag. För att inte tala om Riche. Fy champagnebubblan vad trist. Det värsta är att vi blev lite kåta på dem.
Skit som rör sig i den plastiga lilla marlahjärnan
Ni kanske har undrat. Det finns stor risk att ni tittat på mig och undrat: Vafan rör sig där inne? Jag gör det varje dag. Varje dag gapar jag och glor jag in i folks ögon för att försöka greppa tag i nån lös tråd som virvlar runt där mitt i Iriset.
Jag är ledsen. Jag måste faktiskt göra er besvikna. Det är inte särdeles intelligenta tankar som snurrar i den minimala marlahjärnan. Man kan säga att jag oftast inte inte kan skryta med intelligenta tankar över huvud taget. Faktum är att det är så mycket skit som rör sig där i plastbollen att jag skäms. Men som den välgörare jag är, tänker jag ändå bjuda på min menlöshet. Allt för att ni ska kunna götta er i er egen hjärnas fenomenalitet.
INNEHÅLL I MARLAHJÄRNAN:
Jag sitter och har den där domedagskänslan nu när snön ännu inte fallit. Det liksom kliar i ryggen och vattnas i munnen. Fan vad spännande det är.
Här sitter man och drömmer om sina barndoms dagar då man svischade ner i slalombacken och kastade sig på stjärtlapparna i den isande kylan medan snön packats i stora drivor. Jag vill helst överdriva och försköna alla vinterminnen så att kontrasten mot den här vinterns fjåsiga medelhavsväder blir som en enda gigantisk avgrund. Som man inte kan hoppa över.
Glöm alptoppar. Vi går över dagg-stänkta berg på sin höjd.
Växthuseffekten är ju faktiskt som en stor skrämmande spådom, en sån som alla låtsas-ockulta småstadskvinnor över 50 skulle rysa av förtjusning av, om de visste något utöver det som händer innanför kommungränsen. Ni vet de damer som åker på häx-kurser och bilar femtio mil och betalar en lax för att spå sig hos en halvsenil bedragartant en gång om året.
Åh! Tänk om Nostrasdamus fick nys om detta, han skulle orgasmera i graven! Fortsätter det så här kommer våra kottar att hoppa runt bland flottar och båthångla i bästa Water World-manér, tänker jag och slänger upp fötterna på skrivbordet. Sen finns det ju andra grymbra grejor med växthuseffekten också.
I Antarktis till exempel är de ju svinglada nu då de för första gången kan glida runt i båtarna och lapa sol och harva fisk mitt i vintern.
I vanliga fall är ju vattnet täckt med ett femtio meter tjockt lager is. Som ett enda fett betonghav. Ja, fast is då. Jag riktigt ser de snedögda grönländarnas leende framför mig, medan de ror fram mellan isblocken.
Fan, lite hårspray har väl ingen dött av. Ha ha! Gillar den meningen. För att ta udden av ett gigantiskt miljöproblem. Lite hårspray har ju ingen dött av. Hä hä hä.
Jag tänker mig att jorden är inkapslad i en fet glasmonter och vi små jordavarelser andas så förskräckligt mycket att montern blir alldeles sådär glättig och fuktig och igenimmad. Det är grymt kvavt och våra strupar blir trängre och trängre, men vi fortsätter och flukta trots stränga order om att hålla andan. Fy helvete vad puckade vi människor är. Vi tänker ungefär lika långt som vår penis eller näsa räcker.
Fäktade nyss vilt med armarna för att gripa tag i några flyktiga tankar. Jag har rastlöshetsryckningar i samtliga lemmar, därför är jag lite glad just idag över att jag inte har en penis.
Fast det skulle å andra sidan garanterat göra den här eftermiddagen på redaktionen på det Öfre Östermalm mer spännande. Om det ryckte lite i penis. Det var länge sen det gick att lokalisera ett penisavund hos mig. Det är ju så grymt skönt att vara tjej och reta boysen till vansinne.
Tänker även lite på Thorsten. Som endast går att få tag på genom att ringa den där pizzerian vid Odenplan dit han springer in varje dag för att höra om han fått några viktiga samtal, då han inte äger någon mobiltelefon.
Igår berättade en säker källa att Thorsten Flinck numera blivit så paranoid att han springer omkring med en livvakt i hasorna. Han är skyldig så många människor pengar och har så många ovänner att han inte längre vågar röra sig fritt i samhället. Stackars lille Thorsten. Lille lille sate.
Jag glömmer inte när han ramlade in hos mig en sen natt. Efterfesten var i full gång efter allsköns socialisering med förortsgrabbar och huliganer på finsmakarkrogen Kvarnen. Någon hade ringt efter en dunk sprit och en Dramaten-galning. Thorsten stod plötsligt i min hall med tio glansiga Prada-kassar.
-Tänker du flytta in? Frågade jag skämtsamt, men svaret som kom från en av hans vänner fick mig snart att stelna till.
-Skämta inte ens om det. Han gör det hela tiden. Flyttar in hos folk.
Efter att Thorsten strategiskt placerat Prada-kassarna i mitt sovrum ville han spela klädpoker. Men det hade de flesta ingen vidare lust med. Vi ville hellre klä av oss helt frivilligt med noggrant utvald älskare i stället. Så vi lekte snurra flaskan.
Men Thorsten ville egentligen inte att flaskan skulle snurra sådär på måfå. Så han plockade upp flaskan och pekade bestämt på mig och de andra samt ställde mycket besvärande frågor. En timme senare hittar jag honom i köket. Där har han plockat fram min halvbilliga tyskproducerade Goudaost och är i full gång med att rulla det han så fiffigt kallade "ostrullader". Ihoprullade ostskivor med senap i mitten. Nyskapande Thorsten. Nyskapande. Säkert tio styckna låg uppradade på diskbänken.
Mätt och belåten gick Thorsten in i badrummet och lånade lite Cleareyes. Sen gick Thorsten in i mitt sovrum där han hittade "Dr Glas" i bokhyllan. Halvliggandes på min säng, med den fetbleka magen som tittade fram över byxlinningen, drog han igång en monolog ur pjäsen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på Thorstens enmans-show, där jag satt på sängkanten. Så jag skruvade på mig lite besvärat, ända tills jag slukades upp av hans berättelse. Helvete vad bra han var.
Han ömsom skrek och ömsom viskade ut sina fraser medan den vilda blicken sprang runt i rummet. Efter slutrepliken tystnade han tvärt. Han stirrade in i mina ögon med sina svarta intensiva.
Nu. Nu vill han hångla upp mig, hann jag tänka innan han tog ett fast tag om min handled. Jag drog bort handen sådär lite mesigt och gled ut till de andra i vardagsrummet igen. Jag slängde ut fyllo efter fyllo. Men Thorsten ville stanna kvar.
- Öööööh, jag kan väl... Ööööööh...Slagga på soffan. Det är lugnt alltså...
Nej, Thorsten. Det känns inte helt lugnt att vakna med dig i min lägenhet i morgon bitti när strupen törstar efter vätska och förmiddagssolen sticker i ögonen och fåglarna skriker. Icket sa Nicke, tänkte jag. Så jag visade honom vänligt men bestämt till dörren.
Joråsatte.
För en kvart sen mumsade jag i mig en knäckemacka med pesto. Pestodjävulen bestämde att en fet klutt skulle klatscha rakt ner på min skjorta. Men det bekom mig inte. För jag var fullt upptagen med att tänka på mina vänner.
Vissa heter ju kort och gott precis vad de heter. Karl är ju Karl liksom. Esther låter ju lite lagoms snedluggskulturigt i all sin orginalitet, så där behövs varken smeknamn eller efternamn. Ica funkar också, hur många döper sina kottar efter en matvarukedja? Mattias fick heta Mattemus, då hans bästa polare hette Rasmus på den tiden då vänskap stiftades. Så det blev Rasmus och Mattemus. Det har fått hänga kvar ända till dagens daggstänkta dar. Sköna Sofia avancerar till Fröken Sjöberg med jämna mellanrum.
Sen finns det de som verkligen håller upp heeeeela sitt namn på det där fräckfräna artistiska sättet som vi gillar. Mary Kry. Dä ä ball. Sen har vi Anna-Maria Carnhede. Vissa säger Anna. Glöm det. Anna-Maria. Glöm det. Anna-Maria Carnhede ska det vara. Åtminstone om man har snyggsmala tränade yoga-armar a la Kirstie i "Idol" och är kvällstidningsjournalist. Då blir det liksom Anna-Maria Carnhede.
Och så har vi Pete. Ja, han heter ju som en amerikansk collegestudent. En amerikaniserad förvrängning av ett förskräckligt namn tack och lov. Pete, även kallad Dirty Pete. Hur ball skulle det låta med Snuskiga Peter. Genast mer reellt äckligt. Nej tack. I stället säger vi: Spank us Dirty!
Jag försökte på mitt ex Anders också. Ville gärna kalla honom Andy. Med neddragna mungipor protesterade han. Det gjorde honom otroligt söt och därmed fick han sin vilja igenom och slapp smeknamnet.
Såhär i efterhand då han kallas "Skrot"- eftersom jag konstaterat att han är väldigt lik mitt andra ex Slätt aka "Korn"- kan man kanske känna att Andy skulle vara ett betydligt mer värdigt namn. Men det är ju his loss, det rara fina Skrotet.
Jag är rastlös och trött på samma gång och då uppstår den stora ogripbara frågan: Ska jag gå hem och gömma mig under ett täcke eller gå ut och dricka mig sleezy på den där gratisspriten i kväll?
I eftermiddag ägnar jag även en tanke åt hur mycket skit folk skriver i sina bloggar. Och nu är jag en av dem. Ja. Där ser ni vilka menlösa tankar som huserar i den plastiga marlaknoppen.
Hornstullf Lundell
Hur vrickad är inte down under-bloggaren Jonas "Silverfiskens" lek? Att kombinera tunnelbanenamn med artister. Glöm inte att läsa förslagen i kommentarerna!
Ragga inte hungrig
Man! Se för fasiken till att dra i dig ett rejält skrovmål innan du drar ut och raggar på krogen. Annars? Jo: Du kan sluta dina dagar med ett fetto.