marla - en expressionista

Under nattens marla

Öronen tjuter av falska toner som var rena natten innan. Kroppsdelarna sliter i varandra. Mellangärdet värker efter tusen tankar och vakna nätter. Trasiga relationer och röriga ränder som aldrig går ur.

Magen hungrar vill ha ren mat och vitaminer.

Nattens alla samtal snurrar som ekon i varandra. Du sa det och han sa det. Och jag sa så många saker.

Flyktiga luckor öppnas då och då. En hand på en mage, en smekning i en nacke och många blickar som hungrar efter andras. Slukar varandra.

Tiden som sprang och saktade och lösa trådar och fulla luckor.

Strupen är sårig av öl och vin. Tungan smakar sliskig alk och ögonvitor som kläckta ägg och händer som domnar.

Minnesblixtar och tunga armar. 

Han drar en lina och ler. I öppningen fast han trodde den var stängd. Världen öppnades av det vita och sen vita baren.

En blixt i en lucka, minns den nu. Han pressar mot en röd. Hon hänger mot väggen med flyktiga ögon. Lelalös och han trycker sitt kön, ingen ser, bara jag.

Bort och ut, natten är slut och morgonen sticker i ögonen. Plötsligt nu och annan luft, allt tufft är borta.

Torra asfaltsvägar och fötter som värker och meningslösheten förstärker. All ensamhet. I staden med tusentals människor som känner likadant.

Duschar och skrubbar. Tar bort nattens lager. Döda hudceller fulla av dåligheter.

Så lätt, så vackert. Och skönt med det skära lena under nattens marla.  

Fy fan vilket ångest!!! Det var längesen jag hade den baksmällan.

Samma här. Ändå minns man den så väl!