marla bjuder på göra-slut-novell III
Det var det fulaste sättet att göra slut på. Han visste det. Men hon förtjänade inget annat. Han kokade inombords. Hur kunde hon? Hon var älskad av alla. Hans vänner, hans familj, hans släkt, hans kollegor. Ingen trodde det om henne, ingen hade någonsin tänkt tanken att hon kunde… Inte ens han själv kunde tänka tanken hela vägen. Tänk om det inte var sant? Tänk om hon inte följt med honom hem. Vem kunde bevisa vad de gjort och inte gjort?
Han bet ihop käkarna. Pulsen dunkade i tinningen och han kände sig fasansfullt obekväm där han gick mitt i stan, mitt bland människorna. De sprang omkring som galna och bullret från byggarbetsplatsen längre bort i gränden gjorde honom ännu mer förbannad. Han ville slå någon, något. Så ursinnig som han var nu hade han inte varit sen någon gång i högstadiet. Han kunde knappt behärska sig, fastän han verkligen ansträngde sig för att försöka vara lugn och tänka så rationellt som möjligt. Han knöt sina nävar och spottade i marken. Spottet var segt och torrt och fastnade nästan på läppen. Skjortan stramade om halsen och han slet upp den. Han stannade mellan Seveneleven och bankomaten och svettades, andades. Plötsligt var han yr. Blodsockerfallet fick honom nästan att ramla baklänges och snabbt böjde han sig framåt och nedåt. Lät blodet rinna ner i huvudet medan han lutade sig mot väggen. Han stirrade på kullerstenarna. Andades tungt. På dem hade hon klick-klackat sig fram i helgen. Med honom.
Det hade gått en timme nu sedan han bad henne dra åt helvete. Hans mobil ringde oavbrutet. Displayen blinkade.
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
Hur hade han någonsin kunnat kalla henne för hjärtat? Kanske för att hon slet ut hans till slut.