marla - en expressionista

Åh. Jag saknar dem redan. Gubbmurvlarna på min gamla redaktion. Plus alla andra. Redan efter en vecka!

1. Min favoritresearcher. Porrtidningsjournalisten som reste runt och gjorde skitiga reportage i krigsdrabbade områden, som omväxling till titsen och assen och som till slut hamnade på samhällsredaktionen i mediefabriken. Så jävla cool. Den bästa!!

2. Gammal Svt-stofil som var med redan på Hylands tid. Hajar ni? REDAN PÅ HYLANDS TID! Det är stort. Saknar hans positiva inställning och att storögt lyssna till hans gamla anekdoter.

3. Redaktören. Saknar hans finurliga leende och stenhårda åsikter huggna i sten. Vi dansar väl disco ihop på Connection i stället.

4. Familjefars-producenten, alltid lika lätt att prata med. En klippa helt enkelt.

5. Ex-Slätten. Vi satt bredvid varandra. Han var som en iritterande men ganska snygg vagel i högra ögonvrån. Saknar att slänga käft och skicka fåniga mail. Det var roligt alla de gånger vi garvade åt varann medan kollegorna undrade vad vi kuckelurade om.

6. Yrvädret. Sjukligt politiskt intresserad och extremt pratsam researcher. Hon förgyllde min dag. (Nu börjar jag bli blödig på riktigt här)

7. Snygg-brighty-Betty. Oh! Ah! Say no more.

8. Jordens ballaste redigerare. Och snyggt skägg har han också.

9. Jorden raraste redigerare. Och soft är han också.

10. Järn-kvinnan. Coolaste damen på Strix.

11. Klassens 2 clowner.

12. Min parhäst, den mer sofistikerade av oss. Vi följde varandra i fyra år, kanske jobbar vi ihop igen.

13. Buffelbrallan- Shit vilken pondus. Du vet väl att jag skakade då jag kom men log då jag gick?

14. Favvo-fotografen, saknar våra timlånga snack om allt och inget i den matstinkande jeepen. Nur många mil pratade vi bort egentligen?

15. Femma-i-allt-tjejen- som en levande åsiktspruta.

16. Till och med inslagsproducentens obegripliga mummel och travande bakom min dator för att snoka i vad jag gör, saknar jag.

YAO.

Inte ofta, men ibland - ja, det hände faktiskt ibland. Våra bubblande skratt fastnade halvvägs nere i halsen. Vi var båda medvetna om hur elaka vi kunde vara. Vilka cyniker vi var. Men det kunde inte hjälpas. Vi kände oss ofta alienerade när vi befann oss i kretsar vi normalt inte rörde oss i. Och den känslan gjorde att vår samhörighet förstärktes.

Vi älskade att berusa oss och besöka andra världar för att möta människor. Det roade oss så enormt att vi till slut gjorde det ett par gånger i veckan. Vi åkte till platser vi aldrig besökt förut, till förortskrogar långt borta, till konstiga platser i city, till pappersinslamlingen, till bortglömda parker. Vi pratade med människor på caféer, på svartklubbar, på vernissage, på barngympa och på mingelpartyn. Vi iakttog människor av alla dess slag. Vi pratade med dem ibland och skrattade åt dem ännu oftare.

Det var sällan någon kvalade in, duglig att nog att prata samma spåk. Tyckte vi då. Men när det väl hände, var natten räddad. Vi kidnappade dem och fyllde dem. Då tog skämten och samtalen aldrig slut och skratten kunde klinga hemma på innergården långt in i gryningen.

Oftast var det svennar från förorten som hajade vad allt handlade om. Inte svennar med slingor i håret, i radhus som blivit gamla i förtid, utan de där som mest hängde med andra generationens invandrare. De som i staterna kallades för whigros, white negros. Vi döpte dem till Slattar. Svenneblattar. Vi älskade dem. De var de som garvade åt samma saker, ville samma saker och såg samma saker. Och aldrig verkade de förstå hur de helt plötsligt hamnat hemma hos oss, en blondin och en brunett i innerstaden, där de slängde käft som med grabbgänget.

Även musik- konstnärs- och kulturfolket förstod. Av dem handplockade vi många underbara människor av vilka vi njöt av blotta sällskapet. Vi var deras äkta vänner och vapendragare mitt i berusningen. Deras förtrogna.

Vi var storstadsegoister och vi slukade glupskt människorna och livet. Ända tills vi insåg meningslösheten. Ända tills människorna och dagarna smakade exakt likadant.

- Det här är ju helt fruktansvärt, utbrister hon när hon möts av beskedet.

Det var under torsdagen som marlabloggen ringde upp Millish i norrlandskogarna för att få en kommentar till det inträffade. Vi möttes då av en förtvivlad röst i telefonen. 

- Vi har haft många fina stunder tillsammans, jag kan inte förstå att det är över, snyftar Millish och tar en till klunk av folkölen.

Millish plockade ofta ner räven från väggen och lät honom vara med i gemenskapen när marlas vänner samlats till fest.

- Jag minns så många fredagskvällar då vi satt tillsammans och skrålade snapsvisor och drog gamla anekdoter. 

Trots sitt rent fysiskt urkarvade inre, berättar Millish att räven hade ett stort hjärta.

- Vissa av marlas vänner mobbade ut honom totalt  kallade honom ”döingen” eftersom han brutalt sköts till marken av marlas pappa när marla var liten, men jag såg honom alltid som den räv han var. För mig levde han, berättar Millish. 

Jakten på den som gjort sig skyldig till tortyren pågår fortfarande.