marla - en expressionista

Inte ofta, men ibland - ja, det hände faktiskt ibland. Våra bubblande skratt fastnade halvvägs nere i halsen. Vi var båda medvetna om hur elaka vi kunde vara. Vilka cyniker vi var. Men det kunde inte hjälpas. Vi kände oss ofta alienerade när vi befann oss i kretsar vi normalt inte rörde oss i. Och den känslan gjorde att vår samhörighet förstärktes.

Vi älskade att berusa oss och besöka andra världar för att möta människor. Det roade oss så enormt att vi till slut gjorde det ett par gånger i veckan. Vi åkte till platser vi aldrig besökt förut, till förortskrogar långt borta, till konstiga platser i city, till pappersinslamlingen, till bortglömda parker. Vi pratade med människor på caféer, på svartklubbar, på vernissage, på barngympa och på mingelpartyn. Vi iakttog människor av alla dess slag. Vi pratade med dem ibland och skrattade åt dem ännu oftare.

Det var sällan någon kvalade in, duglig att nog att prata samma spåk. Tyckte vi då. Men när det väl hände, var natten räddad. Vi kidnappade dem och fyllde dem. Då tog skämten och samtalen aldrig slut och skratten kunde klinga hemma på innergården långt in i gryningen.

Oftast var det svennar från förorten som hajade vad allt handlade om. Inte svennar med slingor i håret, i radhus som blivit gamla i förtid, utan de där som mest hängde med andra generationens invandrare. De som i staterna kallades för whigros, white negros. Vi döpte dem till Slattar. Svenneblattar. Vi älskade dem. De var de som garvade åt samma saker, ville samma saker och såg samma saker. Och aldrig verkade de förstå hur de helt plötsligt hamnat hemma hos oss, en blondin och en brunett i innerstaden, där de slängde käft som med grabbgänget.

Även musik- konstnärs- och kulturfolket förstod. Av dem handplockade vi många underbara människor av vilka vi njöt av blotta sällskapet. Vi var deras äkta vänner och vapendragare mitt i berusningen. Deras förtrogna.

Vi var storstadsegoister och vi slukade glupskt människorna och livet. Ända tills vi insåg meningslösheten. Ända tills människorna och dagarna smakade exakt likadant.