marla - en expressionista

Ni kanske har undrat. Det finns stor risk att ni tittat på mig och undrat: Vafan rör sig där inne? Jag gör det varje dag. Varje dag gapar jag och glor jag in i folks ögon för att försöka greppa tag i nån lös tråd som virvlar runt där mitt i Iriset.

Jag är ledsen. Jag måste faktiskt göra er besvikna. Det är inte särdeles intelligenta tankar som snurrar i den minimala marlahjärnan. Man kan säga att jag oftast inte inte kan skryta med intelligenta tankar över huvud taget. Faktum är att det är så mycket skit som rör sig där i plastbollen att jag skäms. Men som den välgörare jag är, tänker jag ändå bjuda på min menlöshet. Allt för att ni ska kunna götta er i er egen hjärnas fenomenalitet.

INNEHÅLL I MARLAHJÄRNAN:

Jag sitter och har den där domedagskänslan nu när snön ännu inte fallit. Det liksom kliar i ryggen och vattnas i munnen. Fan vad spännande det är.

Här sitter man och drömmer om sina barndoms dagar då man svischade ner i slalombacken och kastade sig på stjärtlapparna i den isande kylan medan snön packats i stora drivor. Jag vill helst överdriva och försköna alla vinterminnen så att kontrasten mot den här vinterns fjåsiga medelhavsväder blir som en enda gigantisk avgrund. Som man inte kan hoppa över.

Glöm alptoppar. Vi går över dagg-stänkta berg på sin höjd.

Växthuseffekten är ju faktiskt som en stor skrämmande spådom, en sån som alla låtsas-ockulta småstadskvinnor över 50 skulle rysa av förtjusning av, om de visste något utöver det som händer innanför kommungränsen. Ni vet de damer som åker på häx-kurser och bilar femtio mil och betalar en lax för att spå sig hos en halvsenil bedragartant en gång om året.

Åh! Tänk om Nostrasdamus fick nys om detta, han skulle orgasmera i graven! Fortsätter det så här kommer våra kottar att hoppa runt bland flottar och båthångla i bästa Water World-manér, tänker jag och slänger upp fötterna på skrivbordet. Sen finns det ju andra grymbra grejor med växthuseffekten också. 

I Antarktis till exempel är de ju svinglada nu då de för första gången kan glida runt i båtarna och lapa sol och harva fisk mitt i vintern.  

I vanliga fall är ju vattnet täckt med ett femtio meter tjockt lager is. Som ett enda fett betonghav. Ja, fast is då. Jag riktigt ser de snedögda grönländarnas leende framför mig, medan de ror fram mellan isblocken.

Fan, lite hårspray har väl ingen dött av. Ha ha! Gillar den meningen. För att ta udden av ett gigantiskt miljöproblem. Lite hårspray har ju ingen dött av. Hä hä hä.

Jag tänker mig att jorden är inkapslad i en fet glasmonter och vi små jordavarelser andas så förskräckligt mycket att montern blir alldeles sådär glättig och fuktig och igenimmad. Det är grymt kvavt och våra strupar blir trängre och trängre, men vi fortsätter och flukta trots stränga order om att hålla andan. Fy helvete vad puckade vi människor är. Vi tänker ungefär lika långt som vår penis eller näsa räcker.

Fäktade nyss vilt med armarna för att gripa tag i några flyktiga tankar. Jag har rastlöshetsryckningar i samtliga lemmar, därför är jag lite glad just idag över att jag inte har en penis.

Fast det skulle å andra sidan garanterat göra den här eftermiddagen på redaktionen på det Öfre Östermalm mer spännande. Om det ryckte lite i penis. Det var länge sen det gick att lokalisera ett penisavund hos mig. Det är ju så grymt skönt att vara tjej och reta boysen till vansinne.

Tänker även lite på Thorsten. Som endast går att få tag på genom att ringa den där pizzerian vid Odenplan dit han springer in varje dag för att höra om han fått några viktiga samtal, då han inte äger någon mobiltelefon.

Igår berättade en säker källa att Thorsten Flinck numera blivit så paranoid att han springer omkring med en livvakt i hasorna. Han är skyldig så många människor pengar och har så många ovänner att han inte längre vågar röra sig fritt i samhället. Stackars lille Thorsten. Lille lille sate.

Jag glömmer inte när han ramlade in hos mig en sen natt. Efterfesten var i full gång efter allsköns socialisering med förortsgrabbar och huliganer  på finsmakarkrogen Kvarnen. Någon hade ringt efter en dunk sprit och en Dramaten-galning. Thorsten stod plötsligt i min hall med tio glansiga Prada-kassar.

-Tänker du flytta in? Frågade jag skämtsamt, men svaret som kom från en av hans vänner fick mig snart att stelna till.

-Skämta inte ens om det. Han gör det hela tiden. Flyttar in hos folk.

Efter att Thorsten strategiskt placerat Prada-kassarna i mitt sovrum ville han spela klädpoker. Men det hade de flesta ingen vidare lust med. Vi ville hellre klä av oss helt frivilligt med noggrant utvald älskare i stället. Så vi lekte snurra flaskan.

Men Thorsten ville egentligen inte att flaskan skulle snurra sådär på måfå. Så han plockade upp flaskan och pekade bestämt på mig och de andra samt ställde mycket besvärande frågor. En timme senare hittar jag honom i köket. Där har han plockat fram min halvbilliga tyskproducerade Goudaost och är i full gång med att rulla det han så fiffigt kallade "ostrullader". Ihoprullade ostskivor med senap i mitten. Nyskapande Thorsten. Nyskapande. Säkert tio styckna låg uppradade på diskbänken.

Mätt och belåten gick Thorsten in i badrummet och lånade lite Cleareyes. Sen gick Thorsten in i mitt sovrum där han hittade "Dr Glas" i bokhyllan. Halvliggandes på min säng, med den fetbleka magen som tittade fram över byxlinningen, drog han igång en monolog ur pjäsen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på Thorstens enmans-show, där jag satt på sängkanten. Så jag skruvade på mig lite besvärat, ända tills jag slukades upp av hans berättelse. Helvete vad bra han var.

Han ömsom skrek och ömsom viskade ut sina fraser medan den vilda blicken sprang runt i rummet. Efter slutrepliken tystnade han tvärt. Han stirrade in i mina ögon med sina svarta intensiva.

Nu. Nu vill han hångla upp mig, hann jag tänka innan han tog ett fast tag om min handled. Jag drog bort handen sådär lite mesigt och gled ut till de andra i vardagsrummet igen. Jag slängde ut fyllo efter fyllo. Men Thorsten ville stanna kvar.

- Öööööh, jag kan väl... Ööööööh...Slagga på soffan. Det är lugnt alltså...

Nej, Thorsten. Det känns inte helt lugnt att vakna med dig i min lägenhet i morgon bitti när strupen törstar efter vätska och förmiddagssolen sticker i ögonen och fåglarna skriker. Icket sa Nicke, tänkte jag. Så jag visade honom vänligt men bestämt till dörren.

Joråsatte.

För en kvart sen mumsade jag i mig en knäckemacka med pesto. Pestodjävulen bestämde att en fet klutt skulle klatscha rakt ner på min skjorta. Men det bekom mig inte. För jag var fullt upptagen med att tänka på mina vänner.

Vissa heter ju kort och gott precis vad de heter. Karl är ju Karl liksom. Esther låter ju lite lagoms snedluggskulturigt i all sin orginalitet, så där behövs varken smeknamn eller efternamn. Ica funkar också, hur många döper sina kottar efter en matvarukedja? Mattias fick heta Mattemus, då hans bästa polare hette Rasmus på den tiden då vänskap stiftades. Så det blev Rasmus och Mattemus. Det har fått hänga kvar ända till dagens daggstänkta dar. Sköna Sofia avancerar till Fröken Sjöberg med jämna mellanrum.

Sen finns det de som verkligen håller upp heeeeela sitt namn på det där fräckfräna artistiska sättet som vi gillar. Mary Kry. Dä ä ball. Sen har vi Anna-Maria Carnhede. Vissa säger Anna. Glöm det. Anna-Maria. Glöm det. Anna-Maria Carnhede ska det vara. Åtminstone om man har snyggsmala tränade yoga-armar a la Kirstie i "Idol" och är kvällstidningsjournalist. Då blir det liksom Anna-Maria Carnhede. 

Och så har vi Pete. Ja, han heter ju som en amerikansk collegestudent. En amerikaniserad förvrängning av ett förskräckligt namn tack och lov. Pete, även kallad Dirty Pete. Hur ball skulle det låta med Snuskiga Peter. Genast mer reellt äckligt. Nej tack. I stället säger vi: Spank us Dirty! 

Jag försökte på mitt ex Anders också. Ville gärna kalla honom Andy. Med neddragna mungipor protesterade han. Det gjorde honom otroligt söt och  därmed fick han sin vilja igenom och slapp smeknamnet.

Såhär i efterhand då han kallas "Skrot"- eftersom jag konstaterat att han är väldigt lik mitt andra ex Slätt aka "Korn"- kan man kanske känna att Andy skulle vara ett betydligt mer värdigt namn. Men det är ju his loss, det rara fina Skrotet.

Jag är rastlös och trött på samma gång och då uppstår den stora ogripbara frågan: Ska jag gå hem och gömma mig under ett täcke eller gå ut och dricka mig sleezy på den där gratisspriten i kväll?

I eftermiddag ägnar jag även en tanke åt hur mycket skit folk skriver i sina bloggar. Och nu är jag en av dem. Ja. Där ser ni vilka menlösa tankar som huserar i den plastiga marlaknoppen.