marla - en expressionista

Han skyndade fast han inte ville skynda och han inte visste vart. Dagen var ren och klar. Otillräckligheten kändes starkare som kontrast till de vackra trädkronorna som vilade på sina rejäla stammar under den blå himlen. Varför kunde han aldrig göra rätt, varför. Det var ingen fråga han ställde till sig själv, det var ett straff. Han var arg nu, på sig själv men också på henne. Fan också. Han såg ner i backen och tog ännu ett andetag, ett tyngre än det förra.

”I mina ögon vill du se dig själv som ett offer” hade hon sagt. För upprörd för att säga något över huvud taget hade han väntat på hennes fortsättning där han stod med skorna på i hallen. Fortsatte gjorde hon med råge. Det märktes att hon hade tänkt igenom vad hon skulle säga och orden kom med låg stämma. Hon ville vara tydlig nu. ”Du vältrar dig i att du är olycklig och miserabel. Allt är svårt, inget går som du vill. Du säger att du älskar mig. Men om du gör det, varför gör du då så här?” Hon tystnade. Stirrade intensivt på honom och hennes ögon krävde ett svar. Han skruvade på sig. Han höll inte med henne, ändå brände orden som eld innanför kläderna. Det värsta var att hon var vacker. Hon var vackrare än någonsin. Och han beundrade henne för att hon blottade sig så. För att hon visade sin ilska mot honom, men gjorde det med värdighet.

”Jag är ledsen.” Det var allt han kunde säga. Han kunde inte ljuga för henne. Inga andra ord passade in, de kändes främmande. Hur skulle han finna ord som skulle bli till meningar som skulle bli en förklaring? Nej, orden fanns inte. I stället sträckte han sig efter henne.

”Du...”

Hon backade. Hon var mer beslutsam än han någonsin sett henne. Han lät armen falla längs med sidan. Plötsligt stod hennes röda fondvägg honom upp i halsen. Den stack i ögonen och han ville rusa ut.  

Nu skyndade han mot ingenting. Ingenting som var bättre men kanske mer bekvämt, mer hemligt, mer okej. Mindre krav, mindre ansvar, mindre osäkerhet. Ändå var han så tom.