marla - en expressionista

På en ö långt ute i Skärgården hade nattens samtal pågått i timmar. Nu låg han i hennes famn och skrek. Hon klappade honom nervöst på ryggen. Skulle hon hålla om honom eller lämna honom ensam?
"Snälla du! Snälla fina du! Sssssh! Tänk om någon hör oss?" Hon reste sig upp. Han såg ynklig ut där han låg. Hon tittade ut genom fönstret, såg människor som sprang i natten men antagligen var det bara trädens skuggor i månens sken. Det blåste. Havets svarta spegel hade krossats till en mörkblå massa som sveptes än hit, än dit.

"Hur fan ska jag klara det här..Ååååååh!" Han hade ansiktet i händerna nu. Hon ställde sig på knä. Strök hans rygg. Han vände sig om och kröp närmare henne, kröp ihop i fosterställning och fortsatte ylandet.
"Baby... Jag vill inte... Lämna mig inte..." Hon kände hur det vände sig i magen nu. Hon ångrade sig nästan.

Men nej. Det var ofrånkomligt. De kunde inte leva så här. Han måste ta sig samman. Hon sa det högt.
"Du måste ta dig samman." Han slutade tvärt att gråta. "Ta mig samman! TA MIG SAMMAN! SÅ jävla lätt för dig att säga! Det är inte du som dumpats efter åtta jävla år tillsammans! UT!"

Han reste på sig. Hon ryggade skrämt tillbaka och kände hur vågor av illamående sköljde över henne. Hon som hade försökt vara så stark. Samtidigt så förstående. Till vilken nytta? Kunde det bli värre än så här? Skammen och skuldkänslorna blandat med rädslan för att han skulle gå under av hennes beslut, var mer än hon klarade. Även hon började gråta. Hon damp ner vid det lilla vitmålade köksbordet. Tårarna studsade på den blanka ytan. Hon orkade inte se efter vad han gjorde, hon böjde sig framåt och grät stilla. Hon visste inte hur länge hon satt så. Hon ville inte lyfta blicken och möta hans förtvivlade ögon.