Något mellan glas och cigaretter
Han såg henne där mellan glas och cigaretter och han sa något dumt men hon log och han drog henne intill sig. Kände hennes doft och hon var enkel och varm och fuktig i nacken med små toviga tesar som klistrat sig fast.
Hon tappade balansen en sekund, fångades av honom, hårt och varmt. Hon var så liten och kropparna var som pusselbitar. Blodet rusade och hög musik blev till mjuk och alla blickar som stirrade var som smekningar, han ville att alla skulle se dem. Tog tag i hennes axlar och tryckte henne ifrån sig för att se hennes ögon och hon slog upp dem. För snabbt.
Hon sa med klar och ren blick att han var nummer två, att hon hade någon, plötsligt så bestämd. "Har träffat honom nyss och han betyder något".
Något slog honom förbannat hårt i mellangärdet och något tog stryptag om hans hals och något ville att han skulle kräkas men han stod bara där en lång stund. Medan tankarna rusade. Och han tog djupa andetag.
Han tänkte att han ville känna hennes läppar bara just i kväll. Snälla, bara just i kväll. Och det var den ljuvaste av kyssar.
Gråmackor (med manliga instrument) vi går igång på
Mattemus grovarbetarpresent var utöver blommogrammet med tillhörande choklad, den klart finaste presenten. Den kändes väldigt ärlig. Jag fick ett MMS med följande bild och bildtext:
Min present till dig; en bild på en av mina finaste och farligaste maskiner.
Mattemus* arbetar med betong. Han behärskar manliga instrument. Eller kallas det maskiner? Manliga är de åtminstone. Nåväl: Han är muskulös. Han är snygg. Han är: manlig.
Mattemus använder hela sin maskulina urkraft till att krossa betong. Han är vad vi okunniga ytliga mediemänniskor kallar en "Gråmacka". Han klär sig inte i blåställ, utan hamnar ett snäpp upp på sexighet-skalan: Han klär sig i GRÅSTÄLL. Det tordes säkert få allsköns kvinnor att gå i taket och lämna snigelspår efter sig på all möjlig betong.
Ibland skickar jag fina MMS tillbaka, en gång på en vacker lyftkran, gul som solen. Det är vid sådana tillfällen som vi känner:
- vacker vänskap
- närhet
och
- samförstånd.
*Tro INTE FÖR EN SEKUND att Mattemus namn uttalas med långt uuuuuuu som i mus. U:et är kort och studsigt. Mattemus [Ma:ttemu:s] är en MAN. Inget annat.
Blommogram!
Fick ett stort blommogram med chokladpraliner till redaktionen nyss. Så här glad blev jag! Men glädjen förbyttes snart till en outhärdlig nyfikenhetspanik. Vem är avsändaren? Jag har inte tid att dra igång en gedigen researchkartläggning a la Insider. HÖR AV DIG!
Fichtelius- journalistiskt oberoende eller Perssons gullegris?
Politiska diskussioner är mer eller mindre bannlysta på diktatormarlabloggen som startades i syfte att roa och behandla mycket smaskiga ämnen, larverier samt ytligheter. Därför handlar denna bloggstänkare gällande Erik Fichtelius och "Ordförande Persson" om tv-journalistik - inget annat.
Missnöjda röster inom journalistkåren bannar Fichtelius på grund av frånvaron av tuffa, kritiska frågor. Men av egen erfarenhet får man som reporter personen i fokus att "tala genom att tiga" något som Fichtelius gör väldigt bra.
Framför allt är en avväpnande intervjustil helt klart den bästa metoden när man har tid att vänta på klockrena uttalanden. Det är då man lyckas få intervjupersonen att leverera s k "one-liners", såna som ger ståpäls och gör att man redan i intervjusituationen tänker in- och utpunkt och klipper klart inslaget i huvudet.
En produktionstid på elva år kräver ingen skjutjärnsjournalistik, utan skulle tvärtom vara ren dumhet. Jag förstår inte ens hur det kan diskuteras som ett alternativ.
Bufflig, nonchalant, självgod. Personlighetsdragen har framkommit mer än väl i dokumentärserien. Trots det ifrågasätts Fichtelius egna politiska ställningstagande och journalistiska oberoende.
Men det krävs inga sylvassa skjutjärnsfrågor för att ge en saklig bild av personen bakom en av Sveriges tyngsta poster. Som tittare drar man sina egna slutsatser och ilsknar till i soffan - och som tittare får man själv en bild av "Buffeln Persson". Detta på grund av en partiordförandes uttalanden som kanske aldrig skulle ha lyckats få på band, om inte ett visst förtroende fanns emellan Persson och Fichtelius.
Att Fichtelius flirtar med tittarna genom att klippa in skvaller, små anekdoter (som att Kohl käkar stora lass med smör) fördömanden och personlig kritik mot partikollegor, enskilda journalister och politiska motståndare gör dokumentärserien mer kommersiellt gångbar. Det har jag inga som helst problem med. Tvärtom så gillar jag det.
Enkelt recept: En någotsånär neutral speaker späckad av fakta, där Persson som intervjuperson får stå för känslorna och träffsäkra/plumpa/känslosamma/idiotiska uttalanden. Enkelt recept som funkar. Min åsikt är att slutresultatet är förvånansvärt intressant och rent dramaturgiskt smart. Jag fortsatte titta trots att jag är för dampig för att kolla på tv.
Recensionerna känns mångt och mycket som- dels en politiskt färgad diskussion- dels en diskussion inom journalistkåren där många journalister enligt min åsikt är väldigt ord-styrda och hakar upp sig på Fichtelius formuleringar. Men det är tv vi kollat på. Tv.
Födelsedagsmartyrer
Bild: Dyr tårta på Vivo
Jag är ingen jäkla martyr som inte påminner mina vänner och går omkring och surar och droppar det en vecka senare. Närå!
A: "Jag fyllde år förra veckan"
(tystnad)
B: "Åh förlåt, det var inte meningen, jag glömde!"
A: "Det gör inget, jag är van att folk inte bryr sig"
(jobbig stämning)
Skärp er! Födelsedagsmartyrer!
Eller våras om förbittringen
Det bittras så det ryker!
Citat från vänner:
"Promenerar vid Skeppsbron, spyr på alla gulliga par med pastelliga kinder"
"Sitter på la crepe med hundra dejter"
"Det är nu vårplågan börjar! Då de teasas med sina slanka ben och jävelskap!"
"Det är ett jävla varggrinade och inkollande och erotiskt glassätande och sexigt förbicyklande på gatorna"
"Tror de att att deras kraschade förhållande blir bra bara för att solen tittar fram? Nötter."
Sluta bittra nötter! Bittermandlar! Jag försöker åtminstone.
marla sjunger barndisco
Jo, jag gjorde det en gång i tiden, sjöng barndisco alltså. Väldigt pinsamt faktiskt. Men jag är inte den som är den! Efter sex års tystnad kan jag bjuda på det här. Jaaaaaarå.
Bakgrund: Jag var projektledare för en tävling med Civilförsvarsförbundet som kund. Vi hade tre veckor på oss att göra ett virtuellt spel där barnen skulle lära sig vad de ska göra om de går vilse i skogen. (Tom Sörhuus är webdesigner). De skulle:
- Lära sig att lägga tre pinnar på rad på en stig
- Klä en gran med skrot
- Krama ett träd
Ja, en massa fiffiga saker för att päronen skulle hitta dem bättre. Spela spelet efter sången! Nu vet inte jag vilken hjärnkapacitet ni marlabloggläsare har. Men glöm inte att ni är för gamla för målgruppen som är tre- till femåringar.
Varsågoda - marla sjunger disco.
(Åh fy Guddan alltså. Det här är nog det läskigaste jag någonsin publicerat!)
"Grafitt-skyltar"- En scen ur den kvinnodominerade tv-fabriken
Kvinnlig redaktör iklädd kjol kommer in i redigerings-rummet. Hon ställer sig mycket nära en nyanställd manlig inslagsproducent som sitter ner. Han vänder sig om, ser den iögonfallande kjolen, kommer av sig:
"Hur ska vi göra med grafitt-skylt... Host! GRAFIK-skyltarna?"
Manlig inslagsproducent ser väldigt röd och generad ut samt skruvar på sig.
Kvinnlig redaktör: "Vad sa du nu? Sa du graFITT-skyltarna?"
Manlig inslagsproducent ser skrämd ut. "Host! Nej, Ja.. Ehrm, eller nej. Jag skulle säga grafik-skyltarna men kom och tänka på grafitti och då... Ja.."
Redigeraren som alltid tuggar ostmackor slutar tugga. Vrider obekvämt på sig. Sekunderna tickar.
Kvinnlig redaktör: "Vi använder inte sånt språkbruk på den här redaktionen. Den här tv-fabriken är ett matriarkat. Här är kvinnan överordnad mannen- och har därmed mer makt och inflytande."
Manlig inslagsproducent ler osäkert. Tystnad uppstår.
Kvinnlig redaktör: "Det var ett SKÄMT!"
Manlig inslagsproducent, redigerare samt kvinnlig redaktör börjar skratta lite smått. Det blir värre och värre. Ett befriande asgarv klingar vidare i kvinnokorridorerna.
"Noir Desir" med Vive la Fête
(så ska min och millish musik låta, dock inte på dålig skolfranska. Och JA: Vi ska se lika slyniga ut.)
Jamen-jamen lyssna om du av någon märklig anledning inte gjort det ännu! "Noir Desir" - Vive la fête.
Men akta. Det finns en risk att du vill sparka arsle cirkaen minut in i låten.
- Iiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!
Vildmän, limo till Pet Sounds & lastfm-nerderier
Suburbianhoodie-snubbes latinoplattor och limo till Djurets Ljudbar
Musiken för kvällen var en sån besvikelse att jag inte kunde låta bli att studera mannen bakom skivspelaren på Elverket. Jag fick inte ihop det. Där stod en riktig suburbian boy med hoodie och rakad skalle. Han vände plattor så latino lover-fejkiga att de fick mig att associera till Andres Esteche, Hawaiian Tropic-oljade bringor och slinkiga pastellskjortor, och det var ju inte vidare trevligt.
Det var redaktionens slutfest och förstasista gången vi skulle bli fulla ihop. Jag försökte konversera engagerat med arbetskompisarna när trerättersmenyn inmundigades, men flackade ständigt med blicken åt Anna-Maria Carnhede och Dans-Lisas håll. De hängde i baren bredvid i väntan på Arcade Fires spelning. Vad gjorde två av mina mest fantastiska polare här? Och hur skulle jag kunna koncentrera mig på mina kollegor? Spänningen var olidlig. Varje gång jag skulle gå till baren och beställa fastnade jag i flamsiga diskussioner med Mini-Clairean och Dansmusen. Till slut stod jag inte ut längre. Arbetskamrater och produktionsnack i all ära men Pet Sounds-abstinensen verkade nästintill obotlig. Jag slängde på mig jackan och försökte få med hela redaktionen till Söder men inte många reagerade.
Tack och hej och vi möts upp senare, sure, och tre fulla flickor kastade sig in i en taxi. Ähum. Ja för vi vinkade in en taxi- som visade sig vara limousin. Limousin till Pet Sounds Bar. Lätt pinsamt. Men det var faktiskt inte meningen.
På nedervåningen och Send in the Clowns-klubben spelades en oändlig radda underskön musik och plötsligt var kvällen och världen inte så pjåkig ändå.
Mas-män riffade Danzig på plastiga leksaksgitarrer
Svantehunken kom över på lördagen och hakade på till Dala-Magnus i studion på Östgötagatan där halva Mas-Sverige huserade, vilket var mycket trevligt. Magnus som nuförtiden knäcker som ljussättare på Operan hade riggat lokalen med feta strålkastare och färggranna filter. Stämningen kändes lätt bisarr när stora maskulina Mas-män bredbent spelade hårdrocksriff på minimala leksaksgitarrer till Guitarr playstation II. Mas-fingrarna flög över strängarna och poäng efter poäng kammades in medan jag knep ihop ögonen och försökte svälja hårdrocken.
Jag ville se nåt snyggt och fräscht men hamnade med en vildman
Jag ville se nåt snyggt och fräscht för en stund och bestämde mig för att ta med Svantehunken till Ljungrens där Fröken Kry satt och sög på sina ölar i poppiga jeans och kortklippt mjukglassfrilla med penntrollslugg. Ville hångla upp na på studs men värjde mig mot de kattlikeblixtrande ögonen och slet med hunken till Indigo i stället. Där stod stans mest storväxtra hippielookalike och vildman, Jocke i Friska Viljor som är så bra. Riktig sommarmusik som jag och millish indiepoppade oss till i bilen på Fårö hela förra sommaren.
Jag frågade Jocke om han brukade hänga på Mjölkbaren i Hornstull och dricka mjölkdrinkar i velour-kläder och flipflops om somrarna, men där hade han aldrig varit. Jag bestämde att jag skulle plocka med honom någon gång så att han skulle få träffa likasinnade. Vi pratade om nån gammal fest vi vart på ihop och jag kvävdes i hans gigantiska famntag mellan varven tills jag var tvungen att slingra mig ur för att inte ramla omkull. Det skulle vara oskönt att falla i backen med en full 1.90:s vildman över sig.
Nytorgslökerier, kebabrullar och Lastfm-nerdande
På en söndags lökades det omkring vid Nytorget och Skånegatan och solen stack i de bakfulla ögonen och en rulle på Tusen och en Natt avnjöts, sen bar det hemåt och OJ vad jag nerdade mig med min profil last.fm. Som om man inte hade nog med virtuella frosserier som marlabloggskriverier och myspacenerdande.
Lite love
Idag tänker jag på att jag flyger till Mimi i Paris på söndag. Jag tänker på vilka som ska få äran att frysa rumpan av sig på årets första grillferre på min innergård. Sen tänker jag på lite love.
Kattrappekungen
Ramlar över många skumma människor med skumma bloggar och skumma intressen i mitt liv.
Kolla Kattrappan.
En arbetslös klubbsnubbe vandrade runt helt rastlös i Årsta och ba "Shit vad många kattrappor!" Han rumlade runt och fotade fler och fler och startade bloggen. Det bara rasade in kattrappeintresseade besökare.
Nuförtiden sitter han och jäser i soffan helt populär och publicerar med jämna mellanrum nån bild som han fått mailad till sig från Euuuuroooooooooopa.
Ryktet går att de försöker döpa om honom: Från Flyer-Jimmy till Kattrappe-Jimmy.
Man orkar inte med men försöker haka på
Det rings och det rings och det rings och jag undrar hur jag ska få ihop det. Jag klottrar papper fulla med saker jag kan och måste göra, men mest det jag vill.
Vi ville filma flärd på finalen så vi hyrde limo och skrev upp champagne på nota. Det blev över och nu ska det drickas upp och bli lyx på riktigt för alla produktionsbolagstjejer i verkliga livet. Alla har fina dyra kläder och ser utvilade och snygga ut, som Östermalms extravaganza. Själv sitter jag här i sunkig söder secondhand som brukar kännas hett och rätt men bara är så fel.
Det snurrar på i hundratio och man orkar inte med men försöker haka på.
Trerätters middag på kvarterets restaurang med tända ljus och kristaller i kronorna för att fira i kväll. Snart tar kontraktet slut och jag slussas vidare till nästa och nästa och nästa. Jag gillar och trivs men hinner knappt börja innan projektet är slut.
Det bränns och det rullar och rullar och rullar.
Borde tvinga mig att spara och tvinga mig att äta torra trista matlådor som man inbillar sig smakar plast fast de inte gör det.
Det grönvita kuvertet på hallmattan en gång i månaden byts mot rutor att kryssa i. Leendet när kontot peppras med pengar byts mot magont för att få ihop det när allt tagit slut.
Jag vill hem och lägga mig i sängen och stirra i taket men jag har lovat att trampa med och runt så snyggt som möjligt i storstadshjulet.
Han är möbeldesignerpappan
Hon klickediklackar förbi en krog på Hornsgatan och nickar åt några hon alltid ser ute. Det känns märkligt att vika av och slå in koden medan deras nyfikna blickar bränner i ryggen. Vart ska hon och vem bor där?
Jo, han bor på andra våningen och de äter Yakiniki på takeaway och skrattar medan hon ser sig omkring. Han är möbeldesigner och bor i en söderbohemig enochenhalva med gråmålade trägolv och hundra grejor och konstiga lampor och stora Stockholmska fönster.
Han har en dotter som bor hos honom varannan vecka och i hennes rum står hundra dyra japanska samlardockor på rad. Nedanför skramlar krogens klientel.
Tankarna rullar huller om buller och vinylskivorna ligger i drivor i hörnen och borden är i 50-talsteak och String-hyllorna är fullproppade av konstiga böcker. På balkongen står en antikrostig Skeppshultcykel och den ljusblå vespan som parkerats slarvigt på innergården syns från det gardinlösa köksfönstret. Överallt är väggarna är pepprade med klubbaffischer och i hallen står limiterade sneakers. Palestinasjalar i olika färger har kastats lite slarvigt på hatthyllan och tjugo manliga rockar och färglada jackor trängs på rostfria krokar.
En minimal toalett har målats i mörkt grönt och polaroidbilderna på designerpappan och hans polare ser ut som gulnat 70-tal, fast det är idag. De har nålats fast i tapeten med små vita häftstift alldeles för snett. En tvål som är himmelsblå är nästan slut, har sprickor i sig och ligger sorgligt kvar på handfatet. Hon får gå tvärsöver hallen för att komma till det gulmålade badrummet och snavar nästan över den stora kitchiga orange plastpallen. I badrummet finns ingen tvål alls och hon letar men hittar ingen och vågar inte rota för mycket.
Använda handdukar och morgonrockar i randig frotté hänger på plastiga krokar. En flickas läppglans ligger på hyllan och hon undrar om det är någon tjejs fast det kanske bara är den lilla innerstadsdottern som börjat sminka sig lite för tidigt.
De kollar på High Fidelity och han säger att han känner igen sig i huvudpersonen som har en skivbutik och fett med kärleksknas.
Filmen tar slut och de hånglar och han drar ner sin vita stora rullgardin och hans kyssar är mjuka och varma. De flyttar sig från soffan till sängen som står i vardagsrummet bara för att dottern ska få ha ett eget rum.
De har sex som man har första gången och det är hett fastän egentligen inget speciellt men de vet att det kommer att bli världens bästa. Han somnar direkt efter med kondomen på och hon tänker att han är en sån som inte bryr sig. Hon smyger upp på toaletten och sen in i badrummet och tittar sig i spegeln i hyresrättsplastskåpet. Hon är rödblommig och tovig i håret och är uppfylld av varmsköna grejor i bröstet och hon tvättar bort sitt smink i iskallt vatten och tar på sig sitt benvita secondhand-nattlinne som känns skönt och svalt mot den varma kroppen.
Hon tassar försiktigt tillbaka på knarrande golv för hon inte vill väcka honom. Han vaknar ändå och tar en cigg vid köksbordet och ber om ursäkt och säger att han har så stort nikotinbehov att han måste ställa klockan på natten för att röka.
De kan inte somna och blir pigga igen. De pratar i flera timmar och han berättar att han är en sån som inte vill åka på charter utan hellre tar med kidsen till Berlin och promenerar runt och tar dagen som den kommer.
Han säger att han fick sin mosters gamla Skoda och att den knappt har några hästkrafter, men att han kör den bara för att han inte är intresserad av bilar utan i stället nöjer sig med den. Skulle han handla en bil skulle det vara en gammal Mercedes eller Rockabillybil som han kunde identifiera sig med, men det känns för mycket ändå. Dessutom han kan inte mecka. Det slutar med att han åker omkring i en ingentingbil som inte betyder nåt.
När hon säger något märker hon att han tystnar, tittar länge på henne och lyssnar uppmärksamt. Han säger att de redan har mycket gemensamt och det får henne att le.
Han frågar om hennes dåliga sidor och säger att han inte sett en enda ännu. Hon tänker att det var fint det han sa men han skulle bara veta.
Han berättar om sina barndomskompisar som är lite svenssons. De har planerat en resa till Gotland där de ska cykla Gotland Runt men han har aldrig gillat såna grejor så han vill nog inte vara med. Jag vill känna betongen i blodet, säger han och de skrattar. Lite natur gillar han nog ändå för han har ett sommarställe utanför Mariefred där han får en dos djur och liv och han kan andas. Han stoppar sig själv och tycker att han pratar för mycket om sin dotter och vill inte verka farsig men hon säger, det är ju du ju, och han slappnar av.
Nu känns allt bara så enkelt. Hon vill att de ska ses nästa helg och stänga in sig och ha sovmorgon och ligga och slappa och inte bestämma någonting med nån utan bara kolla på film en hel dag och beställa mat i kartonger.
De ska prata om viktiga och oviktiga saker och titta djupt i varandras ögon och inte svara i telefon och slippa rastlösheten och bara skratta åt fåniga grejor och planera roligheter och ha det härligaste härligaste utan relationsproblem a la storstad så länge som möjligt.
Dill
Ibland försöker jag spela lite svår och krysta fram lite prosa fylld av ångest. Som här och här och här. Efteråt skäms jag alltid.
Min kompis pappas enda dikt i skolan löd som följer (håll i er):
"Hur står det till med din dill?"
Den känns mer ärlig.
Dum inuti självaste marlahuvudet
Idag är jag bakis. Idag har jag mindre hjärna än en blomfluga.
(I vanliga fall har jag minst hjärna som en fiskmås. MINST!)
Det är läskigt att ha hjärna som en blomfluga. Jag känner mig helt dum inuti marlahuvudet!!!
KROPP
Jag mötte just en människa som luktade kropp. Usch så äckligt.
millish brother
Millish bror designar möbler och har sig. Under möbelmässan var det mycket ståhej kring honom bland annat i tidningen Residence. Tänkte att han skulle få några minuter av kändiskap här också. Jaara, han är så duktig så!
Fejk-Calzone & lösgotta på seveneleven
Hade ju kunnat filosofera och brodera ut det. Om alla de snygga och kända och alla de som svenneburgarna ville höra om.
Det vore kanske smart att glassa till det lite på låtsas och ge sken av att det berör mig ryggen, tänker jag nu då jag sitter här och svamlar i en kvart innan det är dags att stupa i säng och sno åt sig lite sömn.
Jag hade en biljett men någon hade gjort fel och lagt två i mitt kuvert och det målade bilder i mitt huvud. Jag hade nu möjlighet att ringa någon av mina fantastiska vänner. Den första som dök upp i mitt huvud var min gayvän Karl som är jordens kameliont och som alla älskar för att han är så härligt äkta. Eller så kunde jag ringa balla coola Fröken Kry, som alltid bara strålar och ler stans största leende, medan hon bara är. Alla skulle undra vem hon var och hälften skulle ragga på henne för att hon är både snygg och underbar och jag skulle stå där och le för mig själv och tänka att det aldrig slår fel. Esther hade också varit fint. Hon är en sval vacker skönhet som aldrig stressar och som jag kan finna ro med och som verkligen hade gillat att vara här. Anna-Maria var det dumt att ringa då hon jobbade på konkurrenttidningen. Någon av mina barndomskompisar skulle aldrig resa sig ur soffan för att gå på fest, det föll sig liksom aldrig naturligt för dem. Jag kunde ringa Mattemus som faktiskt på senare tid passat in både här och där trots att han helst hängde på de välkändaste söderhaken.
Äh. Jag tryckte ner extrabiljetten i väskan och bestämde mig för att prata med alla som jag jobbat med. Säkert 100 stycken. Alla var där och jag kunde inte nöja mig med den ene eller den andre utan minglade runt som en rastlös ande. Lyckades ganska bra tills jag tröttnade och fyllnade till ordentligt. Stod där och hängde med de högsta cheferna och tänkte att jag inte längre brydde mig om ifall de var assistenter eller biggaste bossen. Tog en taxi hem och följde en hungrig tvångstanke som tvingade in mig på seveneleven och sa åt mig att köpa onyttiga grejor som skulle svullas snarast möjligt. Inte mig emot tänkte jag och tryckte upp fejk-Calzonen.
Alltid då jag blir full börjar jag drömma om musiken. Två låtar har vi gjort jag å millish. Och Pete hade faktiskt lovat! Han skulle ju få in våra melodier i datorn på nåt modernt sätt. Nu hade millish ringt och sjungit in en till på mitt mobilsvar. Jag lyssnade tvåhundra gånger medan jag svullade fejk-Calzonen. Åh!
Åh, vad jag älskar den jäntan, tänkte jag då jag lyssnade.
I kväll rullas det TV-hattar
I kväll blir det till å slå horbootsklackarna i taket och rulla hatt!
Mina forna arbetskamrater på samhällsredaktionen har pyntat 450 spänn för att jag ska få gå TV-festen. Är de inte världens bästa människor? Fantastisco!
Det är gala -det är fest -och jag ska dricka som en häst!
Aftonbladets Tv-pris
Här är de nominerade:
(min röstning markerad)
Bästa sportprofil:
Peppe Eng, Peter Jihde, Niklas Wikegård
Bästa kvinnliga tv-personlighet:
Anne Lundberg, Renée Nyberg, Tilde de Paula
Bästa manliga tv-personlighet:
Peter Jihde, Fredrik Lindström, Ingvar Oldsberg
Bästa kvinnliga skådespelerska i tv-program:
Cecilia Frode, Tuva Novotny, Alexandra Rapaport
Bästa manliga skådespelare i tv-program:
Kjell Bergqvist, Johan Glans, Rolf Lassgård
Bästa nyhetsankare:
Bengt Magnusson, Katarina Sandström, Lisbeth Åkerman
Bästa svenska program:
Ett herrans liv, På Spåret, Så ska det låta
Bästa svenska samhällsprogram:
Efterlyst, Insider, Uppdrag Granskning
Bästa svenska barn/ungdomsprogram:
Bolibompa, Evas Funkarprogram, Lasse Majas detektivbyrå
Bästa livsstilsprogram:
Antikrundan, Du är vad du äter, Room Service
Bästa humorprogram:
Hey Baberiba, Parlamentet, Time Out
Bästa dokusåpa:
Big Brother, Bonde söker fru, FC Z
Bästa utländska program:
Greys Anatomy, House, Prison Break
Tv-producerier och fenomenala marlakamrater
Hundreds and hundreds läser min blogg upptäckte jag idag. Det ger mig prestationsångest. Det får mig att knappra nervöst på både tabletter och tangenter. Knapperiknaaaaper på er!
Närå. Marlalivet just nu:
Jag jobbar som ett meningslöst marsvin på dagarna. Ser dock inte ut som ett.
Kvällarna fördrivs med att umgås med mina smarta, snygga och superba vänner. Just nu har jag mastodontsuperklickat med en ny människa, vilket alltid är lika ball. Vi mailar flott omlott om kvällarna. Sisådär tio mail per dygn minst. Eller så ses vi och försöker prata klart, men det går inte! Det bara fortsätts och fortsätts.
Häromdagen pratade jag med vänner om vad vi samlade på. En vän samlade på skivor, en annan på kepsar och en tredje på Bajenhalsdukar (hujedanemej). Det lät ganska trist, då är det bättre att göra som jag. Jag samlar på fenomenala människor. Och de dras till mig.
Idag producerade jag makeover-tv på hög nivå. Så här livsviktigt kan det låta efter att jag suttit begravd i manus sex timmar i sträck:
____________________________________________________________________________________
"MANUS PGM 109
Ståuppa programledare ute på stan 1:
Stylist: Varför jämför vi oss med supermodeller när vi kritiskt granskar våra kroppar? När supermodellerna är 15 cm längre och fem storlekar mindre än en genomsnittlig kvinna? Det är ju bara dumt, eller hur? Jag ska hjälpa er att se snygga ut precis som ni är.
Speaker:
27-åriga Lenas självförtroende är i botten. Så länge hon kan minnas har hon tyckt att hon är kraftig och ful.
Synk: 10401 00:36:13 "Jag blev kallad för tjockis i skolan och det var kanske inte världens roligaste kommentar, men fetman ligger i släkten så vad gör man?"
Synk: 00:34:35 "Jag har lår som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med".
Synk: 01:05:02 "Det som jag är mest missnöjd över med min kropp, det är framför allt mina händer och min feta mage. Den hänger som en jäst deg över byxlinningen."Drone: CD 198 Nr 13 (loopa slutet)
Lenas komplex skapar en inre stress som påverkar hela hennes vardag. Hon byter om och sminkar sig i flera timmar innan hon kan gå utanför dörren.
Synk: 00:46:59 "Ja, men vad ska jag ha på mig för att de ska kunna acceptera mig. Vad ska jag ha på mig för att inte se dummare och sladdrigare ut än vad jag känner mig liksom?"
Vissa perioder mår Lena riktigt dåligt på grund av sin låga självkänsla. Som värst är det när hon ska hitta kläder ute bland folk.
Synk: 00:40:12 "Jag tittar på andra och tänker åh, vad fin hon är och sådär skulle jag vilja se ut. Det där skulle jag vilja ha på mig. Men nej. på mig blir det äckligt och bara hänger."
Det slutar alltid med att Lena kommer hem tomhänt. I stället beställer hon kläder till sin familj på Internet, men det enda hon vill är att hitta kläder till sig själv. Jag ska hjälpa Lena att bli av med sin negativa självbild och hitta de perfekta plaggen för hennes kroppstyp.
Spegelmomentet, Intro ca 1 min 30 sek
Band: 10403 + 10415
Reality
(30 sek)
11:22:51
Hur känns det nu?
Jobbigt
Varför?
J: Jag tycker inte om det jag ser. Det som slår mig mest är när jag tittar på den här biten (magen) Sen min dubbelhaka, armarna insidan av låren
T: Du kanske skulle behöva hjälp att klä dig bättre. Jag ska hjälpa dig!Förbild (ca 30 sek)
Ståuppa programledare ute på stan 2:Stylist: "Precis som Lena är vi bra på att klanka ner på våra egna kroppar. Men är vi lika hårda mot våra medmänniskor? DET ska vi ta reda på."
____________________________________________________________________________________
OSV.
Jag går in med det lilla manus-stycket till redigeraren som klipper ihop det hele. Sen ringer han på mig när det är klart. Jag tittar på det, gnäller på lite saker som ska klippas om, ber honom byta låt, säger att han är mycket duktig och går därifrån. Och fortsätter skriva på nästa lilla manus-stycke.
På vägen hem har jag redan glömt vad jag gjort under dagen. Så går det till när kommersiell nöjes-tv produceras.