marla - en expressionista

Jag uppskattar inte den utpräglade Kramforshumorn. Bosse & Gittan ba "Vi klär ut några kvistar ba Hi. ho. HO."

Min glittriga frisörska blåser en tuggummibubbla och anförtror sig:

"Du! Nu när jag blonderat mig har jag MYCKET roligare när jag går ut (tugg tugg). De e sant asså!!!"

"Ja, men så är du kanske också en tjej som uppskattar när neanderthalpackade svennebirabärs-grabbar associerar till porr när de ser dig. Själv kan jag uppfattas som seriös i min vardag och samtidigt ta på mig ett riktigt horigt läppstift när jag går ut- och få samma effekt."

Hon stannar upp och tittar skeptiskt på mig i spegeln.

"Va? Gillar du läppstift? Jag föredrar läppglans faktiskt."

Hon blåser en bubbla till och berättar att hon använt "Lancomes Juicy tube" i flera år nu men funderar på att byta till ett "New Action Lip Gloss Nr 405" som hennes syrra shoppat i New York.

Det kan vara spännande att amatörpsykologa sig lite. Det har jag märkt att många tycker och jag vill ju absolut inte vara sämre. Jag tänkte amatörpsykologa lite kring det faktum att det liggs för lite i mars. 

I mars. Inte på mars.

Men först vill jag hemskt gärna amatörpsykologa kring amatörpsykologandet. I bokhandeln kryllar det av smöriga självhjälpsböcker med flummiga omslag med en svävande ande eller en deprimerad man vid ett bord.

Självhjälpsböckerna böckerna läses uteslutande av kvinnor, framför allt av kvinnor med följande intressen:

1. Åka på häxkurs och meditera.
2. Spå sig en hos en anskrämligt ful gammal tant i en stuga långt inne i skogen en gång per år.
3. Samla på drömfångare de köper på Thailandsemestern i januari.
4. Åka på hälsohem i Hälsingland och käka grödor. 

De lusläser böckerna som innehåller lite råd och tips om hur de ska hjälpa sig att förstå sig själva, gråter en skvätt och känner igen sig och tycker synd om sig själva igen, sen träffas det på tantmiddagar och diskuterar böckerna i flera timmar så att de kan knyta an till varandra och fördjupa vänskapen och klappa på varandras axlar och säga att allt ska bli bra.

Det är ju så hiskeligt många som fyller år i mars eftersom päronen nuppade järnet på gräsmattan i junisolen. DÅ kan man ju tycka att folk borde träffas och ragga på varandra på alla uppstyrda kalas där det käkas tårta och dricks avec men så är inte fallet. 

I alla fall. Jag tänkte att jag skulle skumläsa en av de där böckerna och jag gjorde det. Ramlade över några uttryck:

"Riktad ilska. Vem riktar du din ilska emot?" Ja, det kan man ju fråga sig. Det blir ju knas var man än ska dumpa den. Själv brukar jag försöka bolla bort den, men den studsar tillbaka har jag hört. Nån som sett den? Stackars sate i såna fall. Min ilska är nog en stor boomerang som gjort ett och annat jorden runt-varv och säkert kommer tillbaka och nockar någon till marken en dag. Obs, det här är ett hot (nej, det är det inte, det kändes bara ball att skriva så).

"Direkt/indirekt kommunikation". Indirekt kommunikation som sms, mail och annan tekniskt baserad kommunikation är tydligen dödsdömt. Det är öga mot öga som gäller enligt en norsk Dr Phil-koppe. Men jag är helt torsk på indirekt kommunikation som jag tycker är mer kadosch! Vad slår ett sms där en supermänniska förklarar att man är bäst eller ett mail med fina små ord som inte går att säga rakt ut för det skulle bli alldeles för pinsamt och alla skulle skruva på sig? Sms och mail kan man  spara och sen kan man ta upp och kolla på smset varje dag om man känner för det och sen kan man visa och skryta för alla sina polare om hur poppis man är.

"Skuldbäraren i relationer" Man ska ju absolut inte klandra sig själv när det går åt helvete, sa en vis man i en bok. En arbetskompis sa det med en gång, att jag gjorde just det. Men hon var bara sådär übersnäll och ville gulla upp mig och tycka lite synd om mig för en stund. Jag tror att jag är ganska bra på att lägga över det på den andre. Bort och delete och sen var det bra med den saken!

"Trötthet ett substitut för andra känslor" Det har ju hänt att man lagt sig på sängen och stirrat i taket och känt att man vill skrika för att allt är skit men så slår tröttheten till som en fet smäll i nyllet. Man nockas in i sömnen och morgonen därpå känns allt konstigt nog frid och fröjd igen och man sträcker på sig med ett självbelåtet leende och tänker "fy faaaaeeeen vad bra jag har det!" 

Det fanns ingen förklaring i någon bok om varför det liggs så lite  i mars. Undrar om det är för att alla ser ut som att de gått och dött och krupit under en sten och nu återuppstått och kravlat fram igen. Det är ju nu solen tittar fram för första gången sen i höstas och det är ju som att alla fått en fet strålkastare i nyllet fast de inte alls ser sådär sommar-fresha ut. Inte alls. 

Det här är Mary Kry. Hon är MIN väninna. Plus att det är så skönt att ha rätt ibland.

För två månader sen sa jag följande till en något nedslagen fröken Kry:

"Du är civilekonom. Du är tjej. Du är ung. Bestämd. Ball. Smart. Snygg. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som att du kommer att lyckas."

Idag blev hon boss. Stort projekt, eget kontor, fet lönecheck. Det är nog första gången Mary Kry gillade att jag hade rätt. Mary Kry höjer min status. GRATTIS!

All right. För att ingen ska ta illa upp så får jag väl ta och erkänna att det var en propeller. Men det är roligare med man med en stor rosett på tishan. Så det så. Men jag ska inte sticka under stol med att det var en propeller. Närå.

Pizza och dansant techno
På fredagen blev det hemgjord salamipizza med chèvre till syrran, Arvid, Nam och Mattemus och det pratades musik, gamla minnen och lyssnades på dansant techno och jag minns att jag kände mig grymt fiffig då jag sprang hem från jobbet och slängde ihop en deg med avancerad jäst och allt och lät degen jäsa i enochenhalv timme medan jag stressade bort till Filmstaden Söder för att se en film om ensamhet i en storstad med Arvid. Vi tyckte att den var sjukt tragisk, Darling-filmen och jag hade nästan lust att gå hem och kasta degen i väggen och ringa återbud till alla som skulle komma och gömma mig under en snygg filt som jag köpt för att det skulle kännas bättre att lipa under en snygg filt än en gammal sunkig skitfilt. I vilket fall som helst så bet jag ihop och förträngde all storstadsångest och garvade lite lätt i stället och vips så var jag på bra humör igen.

Fiffiga degen
Arvid steg innanför dörren och inspekterade lägenheten och jag lyfte på duken för att visa degen och det kändes som värsta trolleri-tricket att jag förberett en jäst deg i en bunke. Man såg att han blev imponerad för han trodde säkert att jag var världens ungkarlskvinna med bara några ruttna gurkor och ihoprullade kaviartubar och makrillkonserver i tomatsås i kylskåpet, men tji fick han. Jag drog bort duken i ett enda ryck och började knåda degmassan som värsta proffset. Jag kom till och med på att jag faktiskt ägde en kavel som jag aldrig använt förut och mjölet yrde och jag kavlade ut pizzabottnen som var helt perfekt medan karlarna samlades runt bordet och iakttog varenda rörelse. Hungriga som djur var dom.

De som går ut jämt
Asmätta drog vi till Pet Sounds på Send in the Clowns-klubben och Arvid mötte upp Koop-Oscar och Stockholms mestaste gay-hetero som jag snackat med någon gång på qx och jag kände igen honom direkt. Han var ju en sån som man sett överallt och tänkt att "Fan han går ju ut jämt" men sen tänkte man efter en gång till och insåg att "okej, det finns en anledning till att jag ser honom ute jämt och det är kanske för att jag är ute jämt?" Det är ju inte så att man har skickat ut krogspioner som tar kort på utelivsfolken och sen står och kartlägger dem med uppspikade bilder hemma på väggen under reklampauserna som värsta psykopaten medan man käkar chips och blir fet och kollar på melodifestivalen tillsammans med sitt livs kärlek direkt.

Röd rosett
En man med en stor rödprickig rosett på tishan designad av Magnus som jobbar med Studio Virtanen fick ett sms. "Snygg rosett" skrev någon tokrolig person och det svarades också med ett tack. Sen var det botten upp med bästa slatten och hopp in i taxi och Oscar var hela tiden sådär världsvan och fixade in oss överallt men egentligen så var han ju världens snällaste och raraste blyging som gått och blivit balltransig på riktigt. Vi drog från Ecco-festen till slut och men glömde Tarek som blev kvar och Oscar som skulle fixa in oss på Teatron ville stressa in oss på en snabb gång, men jag fick vänta på Tarek så vi drog till Berns i stället där jag mötte upp Karin och.. Tillsammans blev vi förnedrade.

Förnedring i Bernskön
Jag trängde mig fram till de röda repen bland credpajsarna och vakten sa för andra gången "Jag känner igen dig, du står på listan eller hur?" precis som förra helgen men jag sa nej fastän jag såklart skulle ha sagt ja och slängt med håret, men så smart var jag inte klockan två på natten minsann, jag trodde jag skulle komma in ändå.

Att som vakten säga "du står på listan eller hur?" är som att ge ett stackars barn en godispåse och sedan rycka tillbaka den. Jag svor när han sa att det bara var att packa ihop och dra iväg till nåt skitställe och jag tänkte att jag får väl maila den där Indiska klubbgubben nån gång då, hate that. Jag gjorde danskaruseller på Norrmalmstorg i stället för att poppa upp tillvaron och blev glad efter fem minuter och tänkte att allt handlar om folken som håller uppe en.

Slinkig silverblus
Igår hoppade jag i en gammal 80-talsglammig slinkig silverblus som Ozzy skulle ha älskat, med axelvaddar och silverskärp i midjan och till det tog jag på mig den kortaste och absolut tajtaste horkjolen jag kunde hitta. Millish tyckte att jag var grymt snygg och jag tänkte att det var bäst att välja att tro på det hon sa och jag tuperade upp värsta babydollfrippan och lackade naglarna med lila lack och matchade med lila läppar och tog några vinglas till och kände mig plötsligt som värsta kitchiga damen.

Drama queen-detet
Millish kom förbi med Michael ju och det dracks röda viner förutom av nykterist-Svante då som fick färgglad lösgotta i stället. Michael var sådär soft på ögonen, de liksom hängde lite halvt över pupillerna fastän han var rätt nykter och jag tänkte att det måste vara den softaste snubben som Millish hittat och han kallade mig drama queen och jag tänkte att han fått helt rätt uppfattning fast jag kanske ska visa honom den softa marla någon gång också.
 
Millish doftade hav och vin och var rufsig i håret och hon log från öra till öra och kramade mig sådär hårt som hon gör ibland och klämde ihop mig så att jag nästan krossades i de starka millish-möbel-målar-armarna.

Lökarjobbare med vit trasa i bakficka
Vi drog till Allmenna Galleriet och där stod Daniel i dörren med en vit trasa i bakfickan och jag undrade vad han egentligen gör där på jobbet, han står mest där och ser glassig och snygg ut och snackar med lösa personer. Bästa trixet har han i alla fall för att fixa lite schyssta folk till stället då man får personliga sms och telefonsamtal om att det är dags att komma och ta en drink med honom och vips så har man fyllt upp lokalen lite till.

Inga inseminerade barn i dem inte
Vi blev utstirrade av två rakryggade söta kulturkvinnor som såg ut att vara trettiosexochenhalv och var sådär petit som man själv aldrig kommer att bli efter att ha krystat fram några inseminerade kottar och gått å blitt lite lagom stabbig i stället. Spolformad. Stirrade på oss gjorde de i alla fall nu medan vi fortfarande var unga och snygga, eller kanske var det mest på Svante de stirrade, han såg så hunkig ut i rocken. Som i matrix nästan.
Toddan DJ:ade och han kollade åt vårt håll hela tiden vilket inte var så himla konsigt och senare såg jag honom på Riche också.

Blaskiga människor och öl
Vid båset i Lilla Baren stod Erik och hängde i oranga brallor och jag tänkte att jag bara love då killar klär sig väldigt utstuderat och allt var skitrevligt ända tills någons ex dök upp och sumpade hela stämningen. Så någon drog hem och vi drog till Spy fastän jag absolut egentligen inte ville men skit samma det var gratis och det blev en halv öl men den var äckligt blaskig och folken likaså. Blaskiga lirare på Spy bar är inte att leka med. Inte alls.

Kåkfararkusses kotte
Och idag blev det godaste söndagsmiddagen i Trånkan med göttigaste förortsmostern som lagat lasagne och pepparkaks-sockerkaka. Min kåkfararkusse hade skaffat kotte och hon var den sockersötaste lilla donnan jag någonsin sett och jag pussade hennes bedårande kinder och sa hennes namn, Allis hette hon. Allis. Trots att jag säkert andades lite bakfylla på henne log hon med världens glittrigaste ögon och jag tänkte att vi kommer att bli grymmaste polarna hon och jag.

Och vännerna de dejtade på Djurgården och snart är det dags igen för en andra dejt och de blir säkert vänner då om det inte slår gnistor om dem.

Det var alles och i natt ska jag försöka sova gott trots att jag producerar tv på andra människors drömmar.

Jag har börjat använda ordet "perkele" så snart jag känner att allt håller på att gå åt helvete.

För två somrar sedan arbetade jag som pressansvarig på en kommersiell radiokanals artistgala. Vi reste landet runt och gladde bönder, småstadsbor och storstadsbor med en förkärlek till den kommersiella musiken. Man såg att det inte krävdes mycket ansträngning för dem att ta till sig de fina bitarna. Det riktigt lyste ur ögonen på dem och de var så tacksamma så tacksamma.

 

Här är kommentarer jag minns, jag kallar dem för "marlas sommarkarameller":

  

Carola Häggkvist läxar upp sina dansare "HALLÅ GÄNGET! DET HÄR FUNKAR INTE!"

 

Fame Factorys Anders Johansson smyger ut från Elin Lanthos hotellrum i Örnsköldsvik klockan tre på natten. Elin:  "Vi har faktiskt bara kollat på tv!"

Uno Svenningsson "Jag har aldrig gjort så här mot min fru förut"

Carola Häggqvist får en Cola light utan sugrör serverad "Tror DU att JAG halsar??????"

 

Nanne Grönwall "Jag är så avundsjuk"

 

Och ja, ni medkännande människor som undrar. Jag genomlevde den sommarens musik också.