marla - en expressionista

Manuset snurrar på i hjärnan och speakertexterna ramlar runt i skallen och rabblar sina meningslösa ramsor med mässande monotom spökröst medan jag försöker samla mig. Har för mycket på mitt bord och fyra klippmanus till ska vara klara innan månadens slut. Pecis när det är som olämpligast invaderas min kropp av en mastodontförkylning. Igår ramlade jag innanför dörren som en vandrande bakteriehärd och hade en känsla av att livet var slut. Duns i säng och sen sov jag i elva timmar.

Ingen kropporkroppork i kroppen! No. I don´t have the ork.

Jag vill göra roliga saker men är sjuk och oroar mig för jobb nu när projektet snart är över. En viktig dam har planer för mig här i tv-fabriken säger hon, men vilka planer det är får jag ännu inte veta. Tänk om de sätter mig på ett sladdrigt sexprogram eller något annat tvivelaktigt projekt. Bara att svälja och känna sig lite prostitu för en stund och låta pengarna rulla in på kontot medan man sväljer och sväljer och tänker att bättre tider stundar. Jag får väl sälja ut mig lite i väntan på höstprojektet som jag drömt om i alla år, vi är ju ändå mediehoror allihopa. Tihi.

Som om det inte var nog. En snubbe här i mediefabriken svansar runt mitt skrivbord. Han ser helt skev ut och iakttar mig i allt jag gör. Jag blir galen!  Vem är han? Vad vill han? Är han störd? Har han käkat glosoppa?

Uppdatering:

Nyss kom han fram och skulle småprata lite:

"Snart är det sommar"

"Ja. Hi.. hi...eeeeeh?"

"Vi sågs ju ute massor i somras."

"Jasså? Jaha, jo det kanske vi gjorde"

"Jag var ju ledig hela sommaren det var ju så skönt"

"Ja?"

Jag var redan grinfärdig innan, nu håller jag på att bryta ihop på riktigt. Jag stirrar in i mitt manus.

"Går det bra?"

"Jovars." (stick för helvete, jag vill jobba)

"Jaja! Lycka till!"

Jag tittar efter honom när han går. Vilken irriterande typ. Han ska inte komma och tro att han spelar i samma liga som mig bara för att jag nyss fått bekräftat att jag ser ut som ett missfoster. Då händer nåt jag ICKET ville skulle hända. Han vänder sig om och ser att jag iakttar honom. Han avfyrar ett stort leende. NU ÄR HAN NÖJD VA!!!??? Grrrrr!!

Åh nej! Jag tänkte sitta klistrad framför burken för att kunna smäda fröken Stenbeck på Adaktusson på TV 8 igår kväll. Men efter att jag noggrant masserat in en bunt brunt klet på hela skalden, fastnade jag i en sockersöt konversation med en ny myspace-bekantskap, vilket gjorde att jag glömde allt annat. Vi diskuterade småstäder kontra storstäder, unkarlsmat kontra gourmé (jag erkände att jag alltid kände en viss västerländsk vulgarism av att svulla gourmé i min ensamhet) och partyknark kontra party-alk, samt myspaceraggning. Vi kom vi fram till att vi enbart myspace-raggade på varandra för tilllfället. Myspacemonogami. Så romantiskt. Det är så att man får en tår i ögat.

Jag får även en tår i ögat för att jag hoppat av Insider-båten nu när den börjat flyta hur bra som helst! 540.000 tittare igår! Jag väljer att se att det inte har något med mitt forna inslagsproducerande att göra.

Hur som helst- reprisen med Stenbäcks dotra lär går tio gånger om på TV 8.

/marla- brunare brunett än igår

Föreställ er en otrolig längtan efter barn. Föreställ er att ni har alla förutsättningar för en lycklig framtid med er älskade och ert gemensamma barn. Men att ni, trots alla möjliga metoder och flera års kämpande, inte lyckas bli gravida.

Till slut bestämmer ni er för att adoptera och den utrdragna processen drar igång. Adoptionsenheten gör hembesök, utredning på utredning görs om er lämplighet som förälder och tiden går utan något händer. Stundvis suckar ni, otroligt trötta på byråkratin men ni inser någonstans att den är nödvändig. Efter tre års väntan kommer dagen ni väntat på. Ett brev dimper ned i brevlådan, ett brev som får er att jubla av glädje.

- Äntligen! Äntligen ska vi bli en familj!  

Ni får ett litet foto på en liten flicka, hon ska heta Saga. Hon är från Kina och hennes kinder är alldeles rosiga och hennes bruna små ögon ser drömmande ut. Hon känns redan som ert barn. Ni är överlyckliga, resan är bokad och flickrummet är iordningställt och förra veckan köpte ni små söta lummiga barnkläder. Ni visar stolta upp fotot för alla ni känner och varenda en är glada för er skull. De närmaste vet hur mycket ni längtat.

Nu är det bara en vecka kvar, innan ni ska åka ner och hämta hem er lilla Saga. Men så kommer samtalet som ni aldrig kommer att glömma.

- Hej. Det är Ulla-Karin från Adoptionsenheten. Jag är ledsen men adoptionstillståndet måste dras tillbaka. Flickan har blivit allvarligt sjuk och fått grava hjärnskador. Vi vet inte om hon kommer att överleva. 

Det hände en vän till mig. Han ringde och grät nyss. Livet är så förbannat orättvist! Jag kan inte nog uttrycka den sorg jag känner för hans skull.

(detaljer är ändrade och barnet på bilden har inget med berättelsen att göra.)