marla - en expressionista

Ljusorange varmt. Nästan som soluppgång som lyser mot mina stockholmsvita väggar när jag vaknar mittistan och klockan är tio. Det känns, fastän jag bara kisar. Undrar om jag är varm och trygg som om jag höll någons hand när jag sov? Vaknar i någon annan och känner den varmaste härlighetskänslan i bröstet som om nån tryckte sin hud mot min fastän det var så längesen något sådant kändes rätt.

Det är tyst hos mig, i inutijaget och i alla rum. Men jag hör det dova, de med ett annat liv omkring mig och det dunsar och människorna fyller hela huset i sina små lägenheter.

En dröm känns fortfarande. Det är en man i en eka och vi gled så tysta fram. Och sjön var så stilla när jag luktade på vinden och ville dra in den allt vad jag kunde i mina näsborrar, fylla hela kroppen med det friska ville jag. Skogen nära oss doftade jord och vår och han såg på mig och det var hans ögon jag såg, allt annat försvann.

Nu var det bara stillafriskakänslan kvar och jag slog upp ögonen och tänkte att det var fint det jag drömde. Fastän det varken fanns mening eller början eller slut, som jag alltid vill ha.