Fichtelius- journalistiskt oberoende eller Perssons gullegris?
Politiska diskussioner är mer eller mindre bannlysta på diktatormarlabloggen som startades i syfte att roa och behandla mycket smaskiga ämnen, larverier samt ytligheter. Därför handlar denna bloggstänkare gällande Erik Fichtelius och "Ordförande Persson" om tv-journalistik - inget annat.
Missnöjda röster inom journalistkåren bannar Fichtelius på grund av frånvaron av tuffa, kritiska frågor. Men av egen erfarenhet får man som reporter personen i fokus att "tala genom att tiga" något som Fichtelius gör väldigt bra.
Framför allt är en avväpnande intervjustil helt klart den bästa metoden när man har tid att vänta på klockrena uttalanden. Det är då man lyckas få intervjupersonen att leverera s k "one-liners", såna som ger ståpäls och gör att man redan i intervjusituationen tänker in- och utpunkt och klipper klart inslaget i huvudet.
En produktionstid på elva år kräver ingen skjutjärnsjournalistik, utan skulle tvärtom vara ren dumhet. Jag förstår inte ens hur det kan diskuteras som ett alternativ.
Bufflig, nonchalant, självgod. Personlighetsdragen har framkommit mer än väl i dokumentärserien. Trots det ifrågasätts Fichtelius egna politiska ställningstagande och journalistiska oberoende.
Men det krävs inga sylvassa skjutjärnsfrågor för att ge en saklig bild av personen bakom en av Sveriges tyngsta poster. Som tittare drar man sina egna slutsatser och ilsknar till i soffan - och som tittare får man själv en bild av "Buffeln Persson". Detta på grund av en partiordförandes uttalanden som kanske aldrig skulle ha lyckats få på band, om inte ett visst förtroende fanns emellan Persson och Fichtelius.
Att Fichtelius flirtar med tittarna genom att klippa in skvaller, små anekdoter (som att Kohl käkar stora lass med smör) fördömanden och personlig kritik mot partikollegor, enskilda journalister och politiska motståndare gör dokumentärserien mer kommersiellt gångbar. Det har jag inga som helst problem med. Tvärtom så gillar jag det.
Enkelt recept: En någotsånär neutral speaker späckad av fakta, där Persson som intervjuperson får stå för känslorna och träffsäkra/plumpa/känslosamma/idiotiska uttalanden. Enkelt recept som funkar. Min åsikt är att slutresultatet är förvånansvärt intressant och rent dramaturgiskt smart. Jag fortsatte titta trots att jag är för dampig för att kolla på tv.
Recensionerna känns mångt och mycket som- dels en politiskt färgad diskussion- dels en diskussion inom journalistkåren där många journalister enligt min åsikt är väldigt ord-styrda och hakar upp sig på Fichtelius formuleringar. Men det är tv vi kollat på. Tv.
Har missat allt ett tag. I självupptagenhet och projekt, du vet.
Tänkte bara säga att jag gillar din analys.
Det är så konstigt det där, när kollegor, läsare/lyssnare undrar; "varför frågade du/han inte---?" Sluta tjafsa om frågorna, ni har ju ingen aning, lyssna på svaren i stället! Frågorna är min yrkeshemlighet, dem har ni ingen aning om så länge ni inte har tillgång till ett totalt inspelat material!
God journalistisk är inte att ställa rätt frågor utan att få bra svar!
Exakt. Även om det inte blir mycket till debatt då vi är överrens: Äntligen en reaktion på det här inlägget!