marla - en expressionista

Linn och Lea lirade jetset på lördagskvällen. Lekte låtsaslyx för sina sista tusenlappar. Det var inte ofta sådana stora pengar var orörda den sista helgen i månaden- ofta var de brända för länge sen.

De tog på sig sina finaste klänningar och pudrade varandra med röd rouge. Efter cigaretter och fniss på den tygblommesmyckade balkongen, tog de sina stora gräddvita paraplyer med mässingshandtag och gick iväg på höga klackar och raka ryggar till gayrestaurangen vid Nytorget.

Butchflatan som välkomnade dem förpassade dem till bardelen trots att tusenlapparna kliade i fickan på jakt efter att bli brända på lyx, gourmé, taxi och dyr sprit. Linn och Lea sneglade mot den mysiga restaurangdelen. Det var ju där de skulle sitta! Men antagligen såg de ut som bantande innerstadsbrudar som skulle unna sig så få kalorier som möjligt i form av en korg franskt lantbröd, lite gazpacho och en flaska rödvin.

De fick slå sig ner vid låga fotöljer och obekväma bord omringade av skrålande gaykillar och schlagermusik. Men efter att de beställt sina tre rätter: renrullader fyllda med valnötsfärskost, hjortstek med potatiskaka och syrade päron och cappucino och chokladtryffel med calvados till efterätt, såg plötsligt butchflate-servitrisen väldigt mycket mer tillmötesgående ut. Och vips så satt de på de bästa platserna i den lilla restaurangen.

De tittade djupt in i varandras ögon och livet var bra, där de satt bland levande ljus och planerade hur kvällen skulle sluta. Det fanns så många alternativ. Det var bara att sluka upp livet, den stora frågan var bara vilken mumsbit man skulle inrikta sig på. Och allt handlade som vanligt om killar.
 
De kände båda att de ville bort från den förutsägbara tryggheten hemma på söder.
-Ska vi dra ut till Farsta, Västerhaninge eller Skogås och gå på någon lokal krog? sa Lea. Kom igen Linn! Det har vi ju snackat om i ett år nu, att vi ska göra studiebesök och sopa mattan. Du bangar ju alltid..
Linn såg lurig ut och började le.
-Vi kommer garanterat att vara snyggast där. Vi skulle kunna dra hem de snyggaste snubbarna. Jag vill ha förorts i kväll!

- Nej, vi drar hellre till det snordyra, anrika utestället vid Kungsträdgården och knölar in oss mellan Louis Vuitton och Versace och dricker vodka martini med Pernot och gröna oliver resten av kvällen, sa Linn.
Du vet väl dessutom att bland alla slickers, skalpojkar, brats och jetsettare är det alltid 1 på 200 som är riktigt rå-het. Någon som är som oss, på besök. Det finns en förorts där i kväll, jag svär! Om du inte vill ha juggemaffian förståss...

- Okej, vi gör´t, svarade Lea.

Linn såg helt jävla nöjd ut och log så att det nästan gjorde ont i kinderna på henne. Nu hade hon dessutom börjat flirta med flatan som just för stunden serverade henne chilenskt, tungt rödvin under lugg och intensiva blickar.

Mätta och fulla av all calvados och vin hoppade de in i en taxi. Det regnade och taxichauffören pratade hemland och djurrike. Han försökte skrockande peka och skrika på bruten svenska att en igelkott sprang över vägen. Linn och Lea förstod till slut vad han menade och såg hur den kilade i regnet, tryggt på asfalten längs med den gula 20-talshusväggen. Taxichauffören verkade förundrad över att alla djur i Sverige var snälla djur, men att alla djur i hans hemland Kongo var livsfarliga.

De åkte som i slowad verklighet genom Stockholms gator medan afrikanska långsamma toner med märkliga avlägsna överstämmor, spelades i bilhögtalarna. Som vanligt ljög de för vakterna och sa att de var från Kran Reklam och att producenten plus två tjejer skulle komma senare.

Den långa, muskulösa vakten såg ut som att han hade fått något uppstoppat i röven när han synade dem från topp till tå. Tydligen var de tillräckligt snygga för att komma in.

Han lyfte på det röda repet och till hela köns förargelse gled de in i den varma lokalen. De fällde ihop sina vackra paraplyer med näsan i vädret. Näsan i vädret och strama ansikten, allt för att ingen skulle märka att de egentligen inte passade in. Linn kunde inte låta bli att slänga en blick ut mot de som stod kvar. De såg förbannade, blöta och bedrövliga ut.

Linn tog upp två cigaretter, en till sig själv och en till Lea. De beställde Pernotdrinkarna i stora vackra martiniglas. Ingen tändare hade de. De blickade ut över lokalen och skrattade till när de såg vilka människor som fanns här. Precis som de gissat hade ca 90% av alla killar Tiger-kavaj, J Lindeberg-jeans, La coste-skor och bakåtkammat vågigt kungahår. De stod som på en trappavsats och kunde se helheten. Men en person stämde inte alls in på de övriga. Lea tvingade Linn att gå ner, och fram till det två meter långa handjuret och fråga efter tändare.

Linn var vid det här laget så berusad att hon inte riktigt greppade Leas beräknande manöver. Att Lea redan innan Linn gick fram, visste att det var Linns smak av man. I alla fall just i kväll.

Han hette Sonny. Bara en sån sak. Och han var förorts. Kom från Bagarmossen men jobbade i baren på en krog i city. Linn visualiserade hur han skulle se ut där i baren. Som en förväxt jätte i ett dockskåp. Hon tänkte på sin minimala hall hemma i lägenheten och rös lite när hon tänkte på hur han knappt skulle få plats. Hans armar var svartgröna av heltäckande tatueringar, den ena fulare än den andra. Han hade rakad skalle, glansig French connection-jacka och vita Prada-sneakers.

- Han hånglade så bra att han säkert måste ha hånglat och knullat med tusentals brudar det senaste året! glittrade Linn när hon skulle berätta om upplevelsen. Det var så självklart, hånglet.

Han hade pratat i telefon när han fick syn på Linns korta klänning, när hon stod där i sina bruna stövlar mot en pelare, och iakttog honom. Mitt i samtalet gick han fram och böjde sig ner och kysste henne med hårdhet. Hans kroppstyngd gjorde nästan ont, trots att den bara varade i någon minut. Lea slet med henne på toaletten och Linn snubblade fram med hela bröstet fyllt av rus. Han hade kysst henne så bra!

-Han måste vara svårt kriminell som har råd med den jackan och och de dojjorna, sa Lea allvarsamt.

- Ha ha! Linn kunde bara garva åt eländet. Hon fashinerades av honom då hon aldrig tidigare haft något att göra med en kille av den typen. Framför allt hade hon aldrig ens petat på en sådan varelse förut.

Det var ju helt sanslöst att det blivit verklighet, deras planer. Han var ju precis den de hade sökt.

Schas Du knas! Jag vill aldrig se dig igen.
Du stack hål i mig
med vassa nålar, min älskade vän

Stick du värdelösa stycke!
Sken bedrog och du grundlurade mig, ofta och mycket

Försvinn ditt svin, ditt smuts- ditt obehag.
Du fördärvade mitt bästa och vackraste
och såg aldrig mitt rätta jag

Gå så jag slipper se dig ditt fån.
Du skröt om dig själv, vilket hån!

Schas Du knas och värdelösa stycke!

Knas och schas, jag hatar dig så otroligt mycket

Det slog mig en dag. Att man kanske skulle plocka hem en uteliggare och styla om honom. Ge honom en rejäl dusch, fixa frippan, köpa de hetaste plaggen och sen bjuda honom på en helkväll. Alla kompisar skulle ju undra vem den där coole heroinchica snubben vi börjat hänga med var?

Det hade gått så långt att Linn och Lea hade börjat avskärma sig från verkligheten. De slutade ringa sina vänner och vännerna slutade ringa dem.

Men om någon mot all förmodan ändå slog en signal, kunde man höra trötta suckar eka mellan husen på innergårdsidan, på balkongen där de satt och sög i sig sina cigaretter och pratade om livet. Det kändes som att ingen förstod dem. Ja, det var några få personer förståss. Transan, konstnären och kanske Angelina. De få som stod ut med dem och som var lika konstiga som dem. Fast egentligen var de ju inte just konstiga, de var nog bara egocentriska och ansåg sig vara bättre än de flesta andra människor.
 
Som när de på söndagen åkte på IKEA för att handla rekvisita till Leas filmprojekt och de tittade på alla lyckliga familjer, alla glada farmödrar, alla unga friska snygga nyförälskade eller långvarigförälskade. Alla hög-gravida. Det folk som motionerade, klippte gräsmattor och skottade, de som hade familjemiddagar, de som såg svenska ut, de som hade babyblå och rosa bommullskläder och batikiga jeans.

De hade satt sig ner och tittat, matta i sina kroppar och yra i sina knoppar.  Båda tänkte samma sak. De undrade vad de själva var för slags människor. Om alla de här personerna visste hur de levde kanske de skulle tycka att de var knarkare. Eller alkoholister. Eller omoraliska, otroga, orena och ofina.

Å andra sidan visste inte de här människorna att de de facto hade en mer spännande tillvaro än dem. Då de frotterade med Stockholms gayelit, konstnärsvärlden, mediafolken, bratsen, gymgrabbarna, de koksade killarna, modellerna, fransmännen, HD-gängen, den amerikanska skönhetsdrottningen, transvestiten, grafittimålarna, kändisarna och en och annan spännande kriminell. Ja alla udda människor! Men var de bättre? De mådde knappast bättre i alla fall... De var trötta och utmattade och de längtade efter kärlek.
 
Äkta. Ren. Som det där unga paret som skrattade med varandra när de stod och valde garderobshyllor på avdelningen för förvaring och utrymme. Han som strök bort en lock av hennes solblekta äkta hår ur henns panna. Hon som tittade in i hans ögon och sa tack och gav honom en fjäderlätt puss rakt på munnen mitt i en ny mening, innan de skrev ner vilken hylla de skulle hämta på ta-det-själv-lagret.

De ville verkligen intala sig att de hade det roligare, i ren självbevarelsedrift. Att de levde ett mer spännande liv och att de var bättre. Men det höll inte riktigt. Det sprack, deras teorier om sig själva.

De umgicks ju under sektliknande former. När de var ifrån varandra ringde de till varandra säkert tio gånger per dag. Och delade varenda fundering, varenda känsloyttring. Varenda människa de mött berättade de om, hur obetydlig människan än var. Kanske var det nästintill sjukligt.

Senast i fredags när Linn gått hem ifrån jobbet blev hon plötsligt rädd för att hon var ensam i sina tankar
där hon gick på Hornsgatan. Hon upplevde ju så mycket på en sån kort promenad. Bara Lea kunde förstå hur hon upplevde molnen, restaurangerna, färgerna, dofterna och de stressade människorna. Då var det skönt att komma innanför väggarna hemma i lägenheten där Lea väntade med en hemgjord pastasallad gjord på soltorkade tomater, parmesan och krutonger.

De pratade om det. Att de skulle behöva få andra intryck, att de borde umgås med mer normala folk. Sina gamla vänner till exempel. Men det kändes som att det inte fanns någon återvändo.

Nu när de fått smaka på det sjuka livet skulle de inte kunna nöja sig med att i rofyllt tempo diska sin disk med en tv-kväll och lite chips som väntade. De tittade ju för fan inte ens på TV längre. De mindes inte sist de hade suttit ner och sett ett helt program. De slog inte ens på dumburken. De hade till och med gått så långt att de talat om slänga ut tvn och säga upp UPC.

Och de delade sina problem med varandra. De levde i varandras hjärnor. Hur dåligt hade inte Lea mått när Linn hade gjort slut med sin pojkvän för att han hade lurat henne. Då han sagt att han älskade henne men sen när hon började älska honom så drog han undan den sköna molnlika vackra mattan under hennes fötter. Fötterna som just höll på att läka och bli fina och mjuka.

Hur dåligt hade inte Linn mått när Lea höll på att jobba ihjäl sig på sitt långfilmsprojekt och den där hemska överklassprojektledaren njöt av att trampa på Lea för att hon var yngre, smalare och snyggare. Och projektledaren med sitt lismande falska sätt fått med sig hela filmteamet och övertygat dem om Leas bristande förmåga, oduglighet och inkompetens. Mådde en av dem dåligt genomsyrade det hela deras tillvaro. Visst var det jobbigt. De pratade länge där de satt och iakttog miljön omkring dem.

Allt skulle vara så svenskt ordningsamt och korrekt med hyllor i rad och siffror i slavisk ordning, på IKEA. Så rejält. Men de köpsugna svensson-människorna var lurade de med.

Alla såg lika bortkomna och dumma ut när de vände och vred på sina toalettskåpsanteckningar, där måtten inte stämde och där de yrade omkring och försökte dölja sin totala förvirring för varandra.

De reste sig upp från bänken de satt på, tog sina två vagnar fullproppad med ful rekvisita och började gå den slingrande, totalt ologiska vägen mot utgången. Lea såg nervös ut då hon fingrade på den fula plastmurgrönan som hon slängt ner i vagnen och som hon försökt dölja under tavlor och krukor. En sån där murgröna som alla bad taste-människor hängde upp på sina gultapetserade hallväggar. Murgrönan stod upp och stack ut överallt mellan ståljärnen. Hon skulle aldrig ta i en sån om hon inte var tvungen. Hon slängde förstulna blickar omkring sig och hoppades att det inte fanns nån cool snygg kille i närheten som skulle tro att hon köpt det till sitt eget hem. Men det fanns det ingen risk för. Alla snygga rätta satt på någon bohemig restaurang och åt brunch med polarna den här tiden på en söndag.

Ungarna skrek och brölade. En äldre, bystig och fet kvinna bufflade med sina armbågar när hon gick förbi. Det var så trångt på lamp-avdelningen att Linn till sin förfäran lyckades få tantens delfintatuerade feta arm, tryckt rakt på sin kind. Tanten var kall och fuktig i huden, precis som alla andra i det jäktade varuhuset. Plötsligt kände Linn att hon ville ta tag i närmsta mässingslampfot och klubba ner stormagade tanten, så att hon med en dov tung duns föll mot det grå linoliumgolvet.

De ville inte längre beblanda sig med de här människorna. Och de vägrade att köpa en tiokronorskorv och dricka den där äckliga multinationella Coca Colan, vid utgången.

Inte ens en portion köttbullar med lingon och brunsås kunde de tänka sig. De packade sina saker i miljövänliga gigantiska IKEA-påsar och släpade ut dem till den vita pickupen. De drog på högsta volym på Robyns senaste platta och skrek av befrielse när de fort! fort! fort! körde ut på E4:an igen.

______________________________________________________________________________________________________________

Våra vägar äro outgrundliga sa Jesus en gång - No shit liksom.

Jag satt där på flickrummet med Finesse-sprayad spretlugg och finnar på överläppen, doftade på slisksöta luktsuddar och lyssnade på Milli Vanillis souliga stämmor. Girl I´m gonna miss u. Eller nej. Antagligen var det Nevermind med den badande bebben på omslaget av LPn som snurrade runt i Panasonics senaste skivspelare.

Hello hello hello hello. Uttråkad slog jag det sedvanliga numret. Heta linjen.

Heta Linjen i Sundsvall var väldigt spännande när man var i adolescensen. Mellan de flåsande gubbarna, mellan skrikande snorungar och knastriga telefonlinjer kunde man hitta någon likasinnad. Det vill säga någon annan 14-årig, pubertal, rastlös lycksökare på jakt efter annat än de torftiga nöjen den lilla sketna hålan man växt upp i kunde erbjuda.

Trots min moders vredesutbrott den där lördagsförmiddagen då telefonräkningen damp ner i den hemsnickrade brevlådan med vitmålade krusiduller på, kunde jag inte sluta att tjuvringa till Heta Linjen. Vilket kan vara ödets nyck! Det visade sig nämligen att jag skulle lära känna en man som betytt väldigt mycket för mig. Låtom mig få presentera Mattemus, min bästa killkompis.

En dag fnissade jag och en annan dåtida fjårtisvän ikapp, när vi flamsigt pratade om allt mellan himmel och jord med pojkar i närbeliggande städer. Till slut fick vi kontakt med några roliga snubbar, en av dem var Mattemus. I en månad snackade vi. Varje dag roades jag till oanade höjder. Rapp i käften var han Mattemus. Jävligt rolig och oftast glad. Det dröjde inte länge förrän det var dags att träffas.

Den andre killen försvann som en blek skugga bredvid Mattemus uppenbarelse. Med en fet karisma stod han där. 1.90 lång över mina 1.40. Han hade världens största krull och ett karaktärisktiskt utséende.

Jag kommer ihåg att jag skulle pussa honom på halsen men i princip var tvungen att hoppa upp för att trycka mina glansiga fjortis-läppar mot hans nymanliga hals.

Jag blev väl lite fnissigt förälskad för någon vecka men ack säg väl vilken pojke som inte vann mitt hjärta på den tiden (annat är det idag i dessa kalla bistra tider. Nåväl). Mattemus och jag hängde titt som tätt. Medan alla mina väninnor röjde runt på den egna lilla hålans gator och torg drog jag iväg till den närbeliggande  grannstaden och festade. Jag fick alltid bo i Mattemus lägenhet. Ja, han hade faktiskt en enen lägenhet mitt i Härnta! Vilket var väldigt coolt på den tiden då de flesta barn var för hårt hållna av rabiata föräldrar som läst för många biblioteksböcker om lutersk barnuppfostran.

Som vi röjde runt! Och garvade, festade och skrek och helt plötsligt så kände jag ju halva Härnta kändes det som. Det var Bangarn och Jimmy  och Lepraboy och Fimpen och Väris och Börje och Sofie och förtiotio andra som jag glömt namnet på.

Men den enda vän som består är Mattemus. Han är min vän än idag. Vi har varit polare i 15 år nu och jag får en tår i ögat när jag tänker på hur vackert det är: Att jag träffade mitt livs bästa killkompis på Heta Linjen.


________________________________________________________________________________________