marla - en expressionista

(observera den ojämna nagellacken på stortån)

- Oj, vad mycket skor du har. Har du skor i alla de här kartongerna? Hans ivriga blick irrade runt bland mina tjugo franska medaljong-kartonger som stod uppradade längsmed hallväggen. Mellan ett lager damm och några stänk av vit färg i pannan såg jag hur svettdropparna trängde fram.

 - Ja.. Jo, jag älskar skor, svarade jag. Jag hoppades att svettdropparna inte berodde på upphetsning utan snarare den tryckande sommarböljan. För en sekund fick jag för mig att han var en av Sveriges tusentals fot- och skofetischister. Efter att ha jobbat på Outsiders på kanal 5 och gjort reportage om Sockiplastmannen med 20.000 par sockiplast hemma, var det inte längre något som förvånade mig. Alla har vi väl våra böjelser, tänkte jag och stegade in i köket.

- Den här väggen skulle jag vilja slå upp. Och sen tänkte jag riva det här gamla serveringskåpet. Ja, jag vet att det är grymt snyggt och säkert K-märkt men det tar sån jäkla plats!

Min hantverkare satte genast igång att mäta, greja och filosofera. Han var tyst i ca fem minuter, satte pannan i djupa veck och efter det hade han allt i huvudet. -Jag vet precis hur du ska göra. Han var väldigt förtroendeingivande och utstrålade en rejäl kompetens och ett enormt lugn. Jag slappnade av. På 14 dagar skulle han riva väggar, slipa golv, installera och organisera hela paketet. Och han gjorde det felfritt.

Under de följade veckorna lärde vi känna varandra. Han hette Johnny, var ca 40 bast, var gift och hade barn. Flintis med sina 175 korta cm och med en stor kagge, stod han där i mitt ruttna gamla kök och skulle lösa alla mina problem. Han var grymt rolig och jag kände att jag kunde lita på honom helt och fullt. Han var en skön och trevlig snubbe helt enkelt.

När jag satte mig i Johnnys bil på väg till Centro, där han påstod att det bästa kaklet i stada fanns, hade jag redan bestämt mig för vilket slags kakel jag skulle pryda köksväggen med. Klarrött. Högglansigt klarrött kakel i 10x4 cm. För att visa exakt vilken färg jag ville ha på kaklet drog jag fram min västra fot.

- Så här! Den här färgen vill jag ha. Jag pekade på den högra stortånageln, rödmålad såklart. Johnny tittade ner och körde nästan av vägen på kuppen.

-Jaha okej. Men du. Du har en flaga där! Antingen så målar man väl helt nytt så att det ser perfekt ut, annars har man väl inget nagellack alls, sa han och log.

Det blev helt tyst i bilen. Vad svarar man liksom? Millish tittade på mig och var på väg att bryta ut i ett asgarv.
-Oj, där fick du bassning!

Johny förklarade att han var fot och sko-fetischist. 
- Ett par välskötta fötter med ett par välvårdade klackskor är det vackraste jag vet på kvinnor. Jag tycker man ska våga stå för sina böjelser. Det attraherar mig. Och dina fötter är väldigt fina, erkände han blygt. 

Plötsligt tyckte jag att det verkade helt normalt. Jag var ju svag för mörkt lockigt hår på killar. Och Ica älskade håriga bröst. Mattemus ville enbart ha supersmala tjejer. Millish föll pladask för långa snubbar och Fröken Kry älskade den där urnordiska looken på män.

Och Luvan som alltid varit svag för chippchoppare? Och som dejtat i alla fall tre styckna asiat-snubbar på rad. Var det mer normalt? Och var det ärligt talat mer normalt att killar inte kunde föra en vettig diskussion med en brud med stora lökar? Eller när de hade grava koncentrationsvårigheter ifall man klätt sig lite hor nån dag?

Jag garvade för mig själv och tänkte att i morgon ska jag svida upp fötterna ordentligt till Johnnys ära.

_____________________________________________________________________________________________________