marla - en expressionista

De satt där med sina gigantiska muskulösa kroppar på rad. Insmorda Hawaian-Tropic-anabolic-berg. Deras pojkhuvuden såg oproportionerligt små ut i anslutning till de feta nackarna.

Jag kände hur en våg av rädsla sköljde igenom min arma kropp. De groteskt fula männen ville ha oss. En blixtbild flimrade förbi och fick mig att spilla ut halva ölen över det vita plastbordet på campingrestaurangen. Tänk att ha ett av de där bergen över sig! Hemska tanke! Jag såg mig generat omkring medan jag tafatt försökte torkade bort ölhavet med en ynka liten servett. Tänk om nån kunde höra vad jag tänkte?

 

Efter stora doser av friska varma vindar, cykelturer och långpromenader i den fantastiska Fårö-naturen var det dags för lite alk. Det var så vi tänkte jag och Millish tidigare på dagen. Millish föräldrars renlevnadsliv med müsli, motion och GI-mat hade fått mig att vandra omkring som en självgod narcissist. Mellan dagens fem obligatoriska måltider, som bestod av en perfekt kombination av nyttiga vegetabiliska fetter, näringsrika fibrer och uppiggande multivitaminer, inbillade jag mig att jag såg ut som en pinnsmal atletisk akrobatör. Det gjorde jag förståss inte. Det räckte inte med en veckas motion för att gå ner i vikt och bli muskulös, men min mentala status här och nu var att jag var smal, snygg och oslagbar. Bara lite ölar på den lokala campingen kunde få mig att återgå till mitt vanliga sunkiga och mer ödmjuka jag.
 
Jag, Millish och Millishs lillasyster rotade längst ner i våra väskor och drog fram våra en decimeters klackskor som hittills legat oanvända. En noggrann makeup och nytvättade vita kläder mot solbrun hud- och de blonda systrarna var strålande vackra på varsin sida av mig när vi beskådade varandra på rad framför toalettspegeln.

 

Vi cyklade bort till campingen och slog oss ner. Det var fotbollsmatch och familj efter familj ramlade högljutt in, iklädda Sverigetröjor. Många av dem hade svenska flaggor målade på kinderna. Det skrek och brölades och de tomma ölplastglasen drämdes i bordet när farsorna och morsorna törstade efter fler. Leffe och Gittan var ett faktum, en ganska skön omställning efter finkulturella diskussioner med Millish mor och far.

 

Det var då vi såg dem- bergen. Vi kunde inte låta bli att stirra på de uppradade männen på andra sidan poolen. De var säkert tio styckna och det dröjde inte länge förrän de upptäckte oss.

Jag armbågade Millish hårt i sidan.

-Vi kan för fan inte glo på dem! De tror att vi tycker att de är snygga!

Millish instämde och tillrättavisade även lillasystern.

-Det ska vi verkligen inte bjuda på.

Vi hann sitta där i en kvart innan en av dem kom gåendes.  Nu hade han hade dragit av sig brottarlinnet och de äckliga bröstmusklerna blänkte i solen. Han lyfte på sina fula svarta Blues Brothers-bågar och höjde ögonbrynen när han gick förbi, lite sådär lagom flirtigt. Jag stirrade ner i bordet.  Anabola-berget gick in i restaurangen och efter en stund var han tillbaka. 
-Låt det smaka, sa han glatt och ställde ner en högklassig glaskaraff fylld med is, rosévin och tre kylda vinglas. Vi tre bara gapade till svar.
- Jag heter Stoffe förresten. Men jag kallas för Biffen.
Han gled vidare och lämnade oss kvar med den eleganta karaffen mitt på det repiga bordet. 
-Vad gör vi nu?
Millish, systern och jag visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Jag hade på min höjd väntat mig att Stoffe skulle fråga ”Vill ni ha en bärs brudar?” Men inte det här!? 

Det var väl bara att tacka och ta emot. Vi hällde upp vinet och luftskålade väluppfostrat med anabolic-bergen. Alla tio vevade med sina feta armar. De ville att vi skulle komma över.

Säkert ville de ha oss i knät också, tänkte jag och blev lätt illamående.
- Har de delat på anabola-burken eller? undrade Millish syster. Vi garvade mellan klunkarna men satte nästan vinet i halsen när Stoffe reste på sig och återigen var på väg mot vårt håll. Oh no!! 

Vi skruvade på oss. Men vi fick väl skylla oss själva som satt och drack det han bjudit på, grogghaggor som vi var. 
Han kom fram. Han började med att fråga om vi var här på semester. Ja, svarade vi i kör. Sen frågade han vad vi jobbade med. Vi hann inte ens svara innan han drog igång med att skryta om sitt jobb. Han var projektledare på ett dataföretag och det var tydligt att den enda anledningen till att han ställt frågan om jobb, var för att han ville briljera med sin lyckade karriär. Jag suckade och visade tydligt hur uttråkad jag var. Han blev plötsligt osäker och bytte samtalsämne.
-Ska ni inte komma bort och sätta er?
Tystnad. Väldigt pinsam tystnad.
-Nej, vi är för blyga, log Millish.

KADOSCH! Tack för den mitt älskade penntroll! Hon räddade oss ur den generande situationen med finess! Anabolicbergen fortsatte sin uppvaktning men tröttnade snart på vår snobbiga attityd. Senare på kvällen såg vi Stoffe-biffen och några av de andra (som säkert hette "Löken" och "Kylen") hångla med några unga pastellklädda turistbrudar a´ la Ibiza.

Som en vis äldre vän sa en kväll: Det finns någon för alla.

____________________________________________________________________________________-