marla - en expressionista

Det var jag och barndomskompisen Sofia. Vi var de fulaste ungarna på gatan. Vi satt där tillsammans i våra rosa-tapetserade flickrum i den lilla skithålan och tittade på talltopparna. Vi var rastlösa damp-barn men vi kallade det för talltoppsångest. Det kanske finns nåt annat! Jag minns att jag tänkte så.

Till slut blev vi ganska snygga. Det var då vi bestämde oss för att flytta. Vi anlände 1998 som förvirrade småstadsflickor. Visste inget om storstadslivet och hamnade på helt fel hak. Kicki´s och Monkey Bar, det var fruktansvärt. Killar med backslick och knallblå skjortor ville bjuda på den nya shoten ”Äppelkaka”. Gapiga tjejor med glittriga toppar och bleka läppar med roströda läppennekonturer skrek ikapp på karaoke-scenen. Diskodunk och spott i näven och lökringar. Var det det här jag hade kommit för?

Efter det sökte jag mig till andra stadsdelar. Jag ville verkligen ta del av det pulserande utelivet i Stockholms innerstad, det som jag hört om. Det måste finnas nåt annat! Så tänkte jag. Vi gav alla ställen en chans, några månader var. Det blev en tur på Indian Bar och Carmen. Som alltid slutade på sunkbåten Patricia. Där klibbades mina armbågar alltid fast på barbänken. Med ett ryck slet jag bort min skjorta från groggkletet och såg mig omkring bland techno-folket.

Några helger senare blev det Hirschenkeller och Crazy Horse. Det var också fruktansvärt. Jag som hade fått nog av diskodunkskillar, Volvofantaster, Galliano och U-båt trodde att huvudstadslivet skulle ha annat att erbjuda. Jag svalde besviket. Småstadsliv i Småstad hade nu bytts till Småstadsliv i Storstad. Ragnar, Sex on the Beach och Tequilarace i stora pyramider. 

Vi kanske borde testa lite pubar? 2000 hamnade vi på engelska Tudor Arms och vaggade med i dängor av The Pouges så gott jag kunde medan den engelska finölen skvalpade över i glasen. Sen var det irländare på raska fioler på Dubliners.

För unga och för pubertala var vi för att komma in, men vakten tyckte väl synd om de små norrlandsflickorna och makade på sin breda hingstkropp. Där slank vi in helg efter helg tills vi tröttnade på rutig kilt och klackarna i taket.

På Collage irrade vi runt bland flera dansgolv ett tag. Det var meningslöst. Vi drog då till Tre Remmare där vi lärde känna några knuttar. Efter det började vi hänga på rockbarer som Kellys, the Anchor och Star Bar vid Tivoli. Star bar gav mig lite goth och rockerskillar. Men jag tröttnade på det också. Då blev det Galloways och lite London New York. Där blev vi alltid uppraggade av latinos. Vi slutade gå dit också. 

Efter en flumsväng på Koh Phan Gang satsade vi på Stureplan och city igen. Norrlandsbaren, Tiger och Buddha Bar. Vi såg Persbrandt på Tiger och tänkte att vi hade kommit upp oss.  

Vi ville ha lite förorts ett tag som omväxling.Vi drog ofta pubundor i Haninge på Eriks, O´learys, Café M, Leilas och Golfrestaurangen i Haninge. Vi visste inte då att det skulle bli striptease senare på kvällen. Nasty.

Vid ett svagt tillfälle hakade vi på till Farbror & Co i Upplands Väsby. Det blev bara ett besök. 

Även Garbos i Sumpan vart värt blott ett endaste besök. För mycket köttmarknad på finlandsfärja tyvärr.

När jag var fattig student och pluggade på JMK förvandlades jag till sunkhaksfantast. Sunkit på måndagar på Bröderna Olsson och framför allt Dovas knäckte allt tyckte jag då. Vi garvade natten lång nästan gratis.

Vi hade någon period på Cliff Barns, Olssons skor och Storstad. Det var dyrare än Dovas. Öst 100 öppnade bredvid thaibåten, det var bra de första två månaderna. Sen kom pöbeln.

En härlig höst på Musslan gjorde mig glad. Efter det blev det Clarion och Metro i flera månader.

Av någon outgrundlig anledning råkade jag få vip-kort på Kharma. Jag gick dit en enda gång och fick sitta vid fint bord. Det var lite äckligt. Nu var det i stället gayhaken som lockade: Tip Top, Connection och Linos. Rolig tid tyckte jag när jag dansade limbo med smallboys i skrikiga linnen. Schlagerdängorna tog dock knäcken på mig en dag.

Efter det gillades Elverket. Där käkade vi alltid när jag fått jobb på statlig public service i närheten. Berns var väl helt okej när det begav sig men Café Opera var inte min favör. Centro gick vi till en gång men det var för kaklat. Bara Bistro och Bar öppnades av ingift släkt och Sofia fick jobb, så där spenderade vi många berusade nätter. Varvades med halva priset på sliskiga glassdrinkar på Vampyre lounge. På Strykjärnet smakade jag för första gången på Vodka Dry Martini med Pernot och oliver. Kvarnen till fem var ett givet packat avslut.

Halv Trappa plus gård var finfint. Hotellet var för stiff. Det kryllade av wannabe-brats och golddigger-brudar som suktade efter de brats som slapp vara wannabe. Men det fanns inte många av dem.

Marie Levaue och Paradise kan ha varit det roligaste, det var inte längesen. I Levauebaren på markplan drack jag Stockholms godaste Bloody Mary. Sjögräs hade också sin charm och Indierave på Street älskades. Från Januari och framåt blev det Debaser, Nada, Indigo, F12, Spy Bar, Pet Sounds Bar och Lilla baren på Riche.  

Fulaste ungarna på gatan eller ej, världen är så stor så stor. Det kanske finns nåt annat?


_____________________________________________________________________________________________

På tal om "normalt" jobb. Det kom nyss fram en person från nöjesredaktionen och påpekade att vi verkade ha väldigt roligt där på fikarasten. "Har ni lust att komma med här ett tag?" Han frågade snällt om vi kunde komma in i ett rum och garva i några minuter. De behövde inspelade skrattsalvor förklarade han. Så där stod vi tio pers tätt tillsammans och krystade. Det lät väldigt bajsnödigt till en början. Jag borde ta betalt för mitt fula hästgarv, tänkte jag och garvade plötsligt läppen av mig på riktigt. Hela situationen var så bisarr att vi freakade ur totalt och aldrig kunde sluta. I plågor vred vi oss där på golvet. Nöjesredaktören såg överlycklig ut, snacka om att vi rodde det i hamn!

Kusiner får gifta sig. Ändå var den där kusinpussen så äcklig.

Jag minns det som igår. Vi skulle posera framför kamerorna och nudda våra läppar mot varandra precis när blixten avfyrades, så där som vänner gör med lätthet. Men det kändes som att tvånghångla med sin storebror. Bilden blev inte särskilt vacker. Våra ansikten snörptes ihop och obehaget var ett faktum. Jag kände verkligen hur platonisk den där kuspussen var. 

Nyligen fick jag reda på att det är lagligt för kusiner att gifta sig i det här landet. Nasty! Hur skulle bröllopet se ut? Kyrkan skulle nästan välta. På den högra sidan skulle hela tjocka släkten trängas, medan den vänstra skulle eka tom. Kusinparet skulle skrida fram längsmed altargången och få nackspärr på kuppen.

Alla skulle nöjt nicka mot varandra då alla ekonomiska tillgångar skulle stanna inom släkten. Med sina inavlade mongoloidbarn skulle kusinparet fira alla högtider med den egna släkten, det skulle aldrig behövas diskuteras vems föräldrar man skulle blidka just den här julen.

Julklappsutgifterna skulle vara små. I stället för att utomstående partners inkräktat på släktskapet och avlat fram varsin unge med varsin kusin, skulle släkten fortsätta vara liten och nätt i den lilla kusinfamiljen. Hellre en ren, ädel kärnfamilj- än två  familjer med utomståendes besudlade gener. Blod är tjockare än vatten!

Det skulle visserligen uppstå viss förvirring emellanåt. Med mongoröst: 

”Mamma, heter hon Farmor Betty eller Moster Betty?”

"Pappa, varför har jag två stortår?"

Annat var det förr. På 1600-talet var det  lyckligtvis helt olagligt med kusingifte. Antagligen straffades syndarna med en hård knuff nedför ättestupan om de bröt mot lagen. Vissa slank säkert undan med lite harmlös sträckbänkstortyr.

Men eftersom överheten så småningom upptäckte att det nuppades hejvilt mellan gårdarna, även bland kusier, var Konungen tvungen att upprätta någon form av dispens till de arma stackarna. Men ofta söktes inte dispensen förrän olyckan redan var skedd.

”Eftersom Kungl. Maj:t under 1720-talet började reagera mot den ofta förekommande oseden att kusiner först sedan de haft lägersmål med varandra, ingingo till Kungl. Maj:t med en ansökan att få gifta sig, beslutades i kungliga brevet den 4 juni 1725 att kusiner som idkat olovligt umgänge med varandra och därunder avlat barn, skulle anses ha förverkat sin rätt att erhålla dispens för ingående av äktenskap.”

I en kunglig förordning beslutades det alltså i slutet av 1700-talet att det inte längre var meningsfullt med dispens. Kusiner kunde gifta sig lagligt på studs. Den incestuösa verksamheten kunde dra igång på allvar.

Kuz. Du vet att I love you men…Uäks!!!

______________________________________________________________________________________

Jaha, så har vi bråkat. Det sista vi ville var att såra varandra och ändå gjorde vi det. Han retade gallfeber på mig med sina sämsta sidor, därför satte jag en fet brasklapp rätt i nyllet på honom. En oönskad ganska stor gräll etikett han aldrig frågat efter.

”Sån är du och du gör så och det gör du bara för att du varit med om det. Men det är ingen ursäkt, ty du har felat” mässade jag.

Som nån jävla amatörpsykolog som gått KY-utbildningen i psykologi i Falköping fick jag för mig att jag skulle vifta fram en klar och rak gångstig med en rejäl gammeldags pekpinne. Bara så att han skulle hitta rätt mitt i all sin förvirring! Etiketten klistrade jag beslutsamt fast med Karlssons klister eller om det var det där kontaktlimmet som jag köpte på Wirströms Järn & Färg AB på Folkkungagatan i våras. Hur som helst. Med etiketten mitt i nyllet skulle han med rak rygg gå omkring på den raka klara vägen och visa för Södermalmsfolket vem han egentligen var. Tyckte jag.  I stället för att gömma sig bakom den där perfekta sockersöta fasaden, den där lite bättre mannen som alla älskade och lät sig luras av.

Problemet var bara att jag glömt att den där mannen som alla älskade och lät sig luras av verkligen var hans sanna jag, dock med några ynka små fel och brister. 90 % av hans sidor var fantastiska. Han förtjänade att bli älskad. De dåliga sidorna, som endast var 10 % varför skulle han skylta med dem? Min andel dåliga sidor var säkert större, minst 20% tänkte jag. Åtminstone efter den här tillrättavisningen av en vuxen människa som borde få ta egna beslut och leva ett självständigt liv.

Jag kände jag att jag blivit någon jag inte ville vara, mitt i all ilska. Jag svalde och skämdes över min plötsliga titel som besserwisser. Vem var jag att kritisera honom?

Han skrek när jag slet bort etiketten. Han fattade ingenting av mitt beteende. Snabbt sopade jag över moralismernas gångstig och avfyrade ett nervöst leende mot honom. Skulle han förlåta mig? 

 

Han stör mig. Jag kan inte rå för det! Varje gång jag ser honom har jag lust att drämma den hårda färska broccolin i skallen på honom.

Ta ett stadigt tag om skaftet och ge honom ett slag i tinningen. "Den direkta dödsorsaken var en fraktur i vänster skallben som orsakats av ett trubbigt föremål" skulle det stå i rättsläkarens utlåtande.

Nej okej, så farligt är det inte han ska få leva vidare. Men han får mig faktiskt på riktigt dåligt humör varje gång jag ska inhandla kvällens mål mat. Varje gång jag stiger in i butiken springer han fram som en iller och viftar med hela kroppen.

"Hej-hej!!! Idag skiner solen!!!" eller liknande, skriker han i mitt öra på språng mot nästa varukartong. Han är iklädd beiga Ica-kläder (som för övrigt var mycket snyggare för något årtioende sedan då de var röda) och svart keps. Hans blonderade babytunna hår sticker ut som små tesar under kepskanten. Som en envis loppa förföljer han mig mellan hyllorna. Han plockar upp varor i ett frenetiskt tempo och slänger upp konserverna i en perfekt pyramid. Alldeles svettig är den 25-åriga kroppen. Han vill vara bäst i hela personalstyrkan, det här är hans livskall.

Trött efter arbetsdagen vill jag strosa omkring i godan ro för att i sakta mak fylla min matkorg. I mina egna tankar vill jag vrida och vända på sakerna och tänka på roliga saker som jag ska göra med vännerna,  drömma om drömprinsar och allt det där som är så skönt att göra i sin ensamhet efter en stressig, extremt socialt krävande dag.

Men just idag är han så enerverande och störande att jag börjar analysera vem han kan vara. Han är hela tiden inom två meters radie, var jag än går i den lilla lokala Ica-butiken.

Jag slänger en snabb blick på namnskylten. "Bengt" Jaha. Gamla föräldrar som döper sitt barn till ett för gammalt namn. "Butikschef" NÄHÄ? Eller jaha.. det ante mig.

Han var en typisk skåp-nerd. En sån som stod och tryckte bland skåpen på högstadiet, för blyg och för töntig för att våga göra något annat. Nu hade han fått sin revansch.

Det är kanske då man blir så där extremt lycklig som han verkade. Nu förstod jag var den sprängfyllda glädjen kom i från. Han var stolt över sin position vid så ung ålder och han såg varje kund som sitt skötebarn.

Han var 25 men betedde sig som 45. Säkert hade han villa och Volvo. Och en gravid flickvän. Intet att förkasta. Ibland har jag önskat att jag var sådär lyckligt ovetandes. Att jag kunde nöja mig med det lilla i livet i stället för att alltid behöva sluka upp varenda erbjudande, söka de där storstadskickarna och kräset välja ut de människor som roar mig allra mest. Som hittar fel hos killar, som siktar mot stjärnorna och som hela tiden har den här rotlösa rastlösheten som driver mig framåt. Tänk om man kunde känna sig färdig och nöjd någon gång? Kunde stanna upp och andas. Nu finns det ingen återvändo till det lilla livet. Nu då man redan fått smaka på high life! Som en drog är det, jag älskar det!

Bengt. Du kanske vinner i längden. Lämna bara mig och mina varor ifred nästa gång så lovar jag att snällt lägga tillbaka broccolin.

Ni gifta män över de trettio och uppåt. Om ni tror att era fruars så kallade "tjejfester" är en kristlig, skötsam tillställning där era älskade livskamrater oskyldigt minglar, koketterar och pratar billigt gardintyg från Haléns- så tror ni fel. Visst avhandlas det en och annan terracottatapet, kommande ungar och Frissans hårprodukter men i själva verket är det något helt annat som ligger i fokus.

Är det dessutom ett  så kallat "plastparty" din fru ska gå på råder det inga tvivel om saken. Då finns det bara enda stort diskussionämne: SEX.

Här befann jag mig hos min äldre arbetskamrat i ett villaområde i södra Stockholm och folkhemsidyllen var ett faktum. I timmar hade det pratats och skojats och stämningen var på topp. Ända tills stämningen avbröts av ett pling-plong!

Tupperware-kvinnan dök upp, en ung pigg rödhårig tjej i 30-årsåldern som hade nära till skrattet. När hon steg in genom ytterdörren skruvade damerna på sig, en del besvärat en del entusiastisk. Jag kände hur förväntan låg i luften, men förstod aldrig riktigt varför. Det var ju bara plastlådor och såsslevar som skulle avhandlas. Eller?

Nej, jag hade aldrig förstått fashinationen för Tupperware men så var jag ju fel målgrupp också, tänkte jag överslätande och tog en till klunk av vinet.

Den följande timmen lättade spänningen och alla Tupperwares produkter fick sig en ordentlig genomgång av den entusiastiska demonstratören. Uttråkad såg jag på när kvinnorna lade ut hundralapp efter hundralapp på de förmodat hållbara plastredskapen.

Äntligen var det över, tänkte jag när den sprudlande demonstratören packade ihop det sista. Nu kunde jag få veta mer om Tessans puckade avdelningschef och Lotta på jobbet, tänkte jag och vände mig bort emot samlingen. Men där satt alla uppradade och djupt koncentrerade med blicken mot den rödhåriga kvinnan, trots att det hela var över. Jag förstod ingenting.

Ett kollektivt fnitter spred sig plötsligt i det trånga vardagsrummet. Min kollega Ann-Catrin var rödbrusig i ansiktet och Berit bet på naglarna. Vivvi-Anne flackade med blicken och Kerstin och Susanne stirrade oavbrutet utan att så mycket som blinka.

Döm om min förvåning när Tupperware-tjejen drog fram ett berg av färgglada "vuxenleksaker" och spridde ut dem över vardagsrumsbordet. En susning gick genom rummet. Ann-Catrin började fnittra hysteriskt. Kersin skulle verka mer världsvan och skojade hejvilt om leksakerna.

"Den där skulle Roffe gilla, hans favoritfärg är ju blå! Aaaaaaaaaaaaaah-ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha!

De övriga i lokalen skrattade tacksamt med. Det var så mycket enklare om man skrattade bort skammen. Tupperwarekvinnan såg ut att han gjort det här hundratals gånger. Hon demonstrerade fruktiga oljor, Eros glidmedel och femton olika versioner av The Rabbit och geishakulor. Det värsta var någon erigerande kräm för kvinnor som skulle kladdas på de genitala delarna och förbättra blodcirkulationen, vilket skulle öka njutningen. Den fick man ta testa om man ville, sa tupperwarekvinnan glatt. My god! Jag ville egentligen inte veta, tänkte jag när jag såg att Berit ryckte åt sig krämen och slank in på toaletten.

Jag har väl alltid varit emot regelrätta tjejfester, även bland tjejer i min ålder. Fester där alla skulle prata om sina pojkvänner mer än om sig själva trots att pojkvännerna inte ens var med, där det skulle drickas billigt vitvin, lyssnas på schlagers och var och ens sängkammaraktiviteter skulle diskuteras efter för mycket att dricka. Och där det alltid slutade med att grabbgänget dök upp aspackade senare på natten. Men det här?

Till slut var bordet fullt av vibrerande leksaker i tokroliga färger. Ingen vågade röra dem förrän den rödhåriga demonstratören glatt uppmanade dem att känna på dem.

Efter att Rosie trevande klämt lite på den där ljusrosa vibratorn kastade sig kvinnorna över leksakerna. Ett vilt diskuterande satte  igång.

-Ja, men den där köpte jag förra året, den är suveräääääääääääääään!

-Anders blev svartsjuk så fort han såg att jag använt den, sade en annan.

-Oh, den där kittlar dödskönt! Fniss-fniss!

-Hur använder man den här?

-Det här är ju helt tokigt! Gittan, den här måste du testa!

Ljudnivån var nu högre än någonsin. Det skrek och skrattades oavbrutet.

Kanske var deras äkta män intet ont anades. Eller så visste det vad som föresegick på festerna och skulle få sig en riktig omgång ner deras berusade  livskamrat kommit innanför dörren. I didn´t wanna know.

IQ Fiskmås. Grava koncentrationssvårigheter. Ett frågetecken mitt i nyllet.

En hjärnkapacitet likvärdig mitt pälsklädda husdjur, vars enda egentliga funktion är att låta sig överösas av kärlek och att matcha den grå inredningen i min lägenhet.

Ja, jag erkänner.

Nej, det blev inte blivit mycket vettigt gjort på jobbet de två första dagarna utöver städning, ommöblering, några telefonsamtal, ett tiotal spattiga turer till kaffeautomaten och ett gediget hälsande på efterlängtade kollegor i den gigantiska mediefabriken.

Inte förrän idag kan jag skryta med att ha satt mig in i programidén. Ett helt nytt ämne som jag vill kasta mig in i, göra en fet djupdykning i  för att frossa i detaljer. Sömn, rutin och abstinens efter gud vet vad gör mig sprängfylld av energi och jobblusta. Kanske kallas det motivation. Jag har världens bästa jobb!