marla - en expressionista

Han stör mig. Jag kan inte rå för det! Varje gång jag ser honom har jag lust att drämma den hårda färska broccolin i skallen på honom.

Ta ett stadigt tag om skaftet och ge honom ett slag i tinningen. "Den direkta dödsorsaken var en fraktur i vänster skallben som orsakats av ett trubbigt föremål" skulle det stå i rättsläkarens utlåtande.

Nej okej, så farligt är det inte han ska få leva vidare. Men han får mig faktiskt på riktigt dåligt humör varje gång jag ska inhandla kvällens mål mat. Varje gång jag stiger in i butiken springer han fram som en iller och viftar med hela kroppen.

"Hej-hej!!! Idag skiner solen!!!" eller liknande, skriker han i mitt öra på språng mot nästa varukartong. Han är iklädd beiga Ica-kläder (som för övrigt var mycket snyggare för något årtioende sedan då de var röda) och svart keps. Hans blonderade babytunna hår sticker ut som små tesar under kepskanten. Som en envis loppa förföljer han mig mellan hyllorna. Han plockar upp varor i ett frenetiskt tempo och slänger upp konserverna i en perfekt pyramid. Alldeles svettig är den 25-åriga kroppen. Han vill vara bäst i hela personalstyrkan, det här är hans livskall.

Trött efter arbetsdagen vill jag strosa omkring i godan ro för att i sakta mak fylla min matkorg. I mina egna tankar vill jag vrida och vända på sakerna och tänka på roliga saker som jag ska göra med vännerna,  drömma om drömprinsar och allt det där som är så skönt att göra i sin ensamhet efter en stressig, extremt socialt krävande dag.

Men just idag är han så enerverande och störande att jag börjar analysera vem han kan vara. Han är hela tiden inom två meters radie, var jag än går i den lilla lokala Ica-butiken.

Jag slänger en snabb blick på namnskylten. "Bengt" Jaha. Gamla föräldrar som döper sitt barn till ett för gammalt namn. "Butikschef" NÄHÄ? Eller jaha.. det ante mig.

Han var en typisk skåp-nerd. En sån som stod och tryckte bland skåpen på högstadiet, för blyg och för töntig för att våga göra något annat. Nu hade han fått sin revansch.

Det är kanske då man blir så där extremt lycklig som han verkade. Nu förstod jag var den sprängfyllda glädjen kom i från. Han var stolt över sin position vid så ung ålder och han såg varje kund som sitt skötebarn.

Han var 25 men betedde sig som 45. Säkert hade han villa och Volvo. Och en gravid flickvän. Intet att förkasta. Ibland har jag önskat att jag var sådär lyckligt ovetandes. Att jag kunde nöja mig med det lilla i livet i stället för att alltid behöva sluka upp varenda erbjudande, söka de där storstadskickarna och kräset välja ut de människor som roar mig allra mest. Som hittar fel hos killar, som siktar mot stjärnorna och som hela tiden har den här rotlösa rastlösheten som driver mig framåt. Tänk om man kunde känna sig färdig och nöjd någon gång? Kunde stanna upp och andas. Nu finns det ingen återvändo till det lilla livet. Nu då man redan fått smaka på high life! Som en drog är det, jag älskar det!

Bengt. Du kanske vinner i längden. Lämna bara mig och mina varor ifred nästa gång så lovar jag att snällt lägga tillbaka broccolin.