marla - en expressionista

Jag vill verkligen skriva ett blogginlägg om tillfälliga förbindelser. Det ska handla om de singlar som ligger runt på grund av att vi människor har ett grundläggande behov av närhet. Behovet är omöjligt att bortse ifrån.

Efter ett tag kastar vi bort objektet eftersom vi är rädda för att bli sårade. Vi vill inte inleda en relation som kan göra ont, därför avskärmar vi oss. Och vi tjejer har blivit lite som vissa föreställer sig att män varit länge. Vi ligger-och kastar bort. Kanske för att slippa känna det där onda i magen, den där avgrundsjupa horribla känslan av att bli ratad.

Alla singlar vill låta som lyckade karriärister som inte är ute efter ett seriöst förhållande. Som bara har lite skoj för en stund när de dejtar och inleder en kort relation som snabbt tar slut. Snabbt och kliniskt skärs objektet bort som en farlig cancersvulst. Den frivillige singeln avverkar man efter man eller kvinna efter kvinna och är nöjda med det.

Visst, de finns. Men de finns kanske bara för att de tryckt in den där längtan efter tvåsamhet långt in i själen.

Vem vill erkänna att man mellan träffarna, fatölskyssarna och singelsuperierna gör allt för att sysselsätta sig med annat så att man kan tänka bort det faktum, att alla människor mår bra av tvåsamhet. Sån där skön tvåsamhet som är vacker. Där man bryr som om varandra, delar en apelsin, sover sked, viskar fina ord, parhandlar på en söndag, gör tråkiga vardags-saker som blir roliga för att man är två. För att inte tala om nykärlekens rosa, naiva lullull: Den delade vinaren där på bryggan i kvällsolen då vi pratar en hel natt för att vi vill planera hela framtiden ihop och då vi är för kära och lyckliga för att sova.

Vi förkastar svenssonlivet och tvåsamheten, det är inget för oss. Vi lever i en annan tidsålder. Vi är frigjorda, självständiga och behöver ingen partner.

A la´Sex and the City. Det kanske stämmer under en period. Men under tiden måste vi vara medvetna om att det inte håller i längden. Vi kan inte spotta på de som funnit något annat.

Vad skulle vara negativt med två människor som finner varandra, älskar varandra och vill vara med varandra i evighet? Absolut ingenting. Men vägen dit skrämmer oss. Därför leker vi, dejtar & ligger i stället. Tills det en dag säger KADOSCH och vi åkt dit på en snubbe utan att vi har en aning om vad som hände. Plötsligt är vi en av de där paren vi ser på stan.

Många kanske skulle protestera genom att dra upp några argument till varför det är ett medvetet val att vara singel.

”Det är så jävla skönt att jag inte behöver ta hänsyn till någon. Jag har bara mig själv att rå om”  Och varför skulle det vara bra att inte lära sig ta hänsyn till andra människor? Varför ska man stagnera i egoismens ekorrhjul? Vad kan vara positivt med det?

”Att utvecklas som människa.” kanske singeln svarar. Men i ett bra förhållande utvecklas man mer än någonsin. Man kanske vågar ta det där karriärsteget för att man har någon där hemma som stöttar en. Man kanske känner sig starkare än någonsin och lyckas med den där uppgiften för att man i sin vardag får äkta kärlek och mår bra.

”Jag kan gå ut och festa hur mycket jag vill utan att någon gnäller!” Det kanske stämmer. Men mig veterligen behöver man inte konvertera till pensionismen bara för att man blir tillsammans med någon. I en bra relation förstår den andre varför du har behov av att dra ut med dina vänner. Man behöver inte tanta/gubba till sig och tråka ut sig med en ständigt sinande ström av parmiddagar, familjeaktiviteter och renovering. Det enda det handlar om är att hitta en likasinnad som har samma intressen. Gå vidare och fortsätt leta!

”Det är så jobbigt när det klagas på att jag inte ger tillräckligt mycket tid eller uppmärksamhet”. Okej. När man är två krävs det en del uppoffringar, that´s a fact. Och återigen. I vårt egoistiska samhälle kanske det inte är helt negativt att lära sig att göra saker för andra, att lägga sina egna behov åt sidan för en gångs skull.

Vi lever nämligen i en individualistisk tidsålder. Där karriär, självförverkligandeoch utveckling av den egne personen är det viktigaste av allt. Det enda som betyder något. Fenomenet märks framför allt i storstäderna. Ingen vill bjuda till för den andre, ingen vill binda sig eftersom den där kicken det innebär när näste person bakom hörnet vill ha just dig är oslagbar! Den kicken betyder såklart mer än en uppoffring, eller ödslandet av ett känslomässigt kapital som till slut bara resulterar i en påse chips med din livspartner hemma i tv-soffan.

Systrar. Har ni någonsin funderat över om det nya frigjorda ”vi” bara har klimatiserats in i vad vi tror är det rätta sättet att se på sex. Att det egentligen inte ligger för OSS att ligga iskallt men att vi mer eller mindre, medvetet eller omedvetet, förändrats och har glidit in i den rollen. Det är nu vi ska ge igen. År 2006. Carrie Bradshaw skriver om män som något som ska avverkas. Precis som männen i urminnes tider skämtat om lösläppta kvinnor och horor i bastun, under fotbollsmatchen och på firmafesterna. Det roar oss, det får i alla fall mig att garva högt!

Helt plötsligt har hela fenomenet att ”ligga runt” normaliserats även för oss kvinnor, fastän det kanske inte är så. Det kanske är meningen att vi ska leva på kärlek, inte på tillfälliga förbindelser. Förlåt, bara en romantisk tanke.

Eller så är det tvärtom, att vi alltid har haft exakt samma behov och längtan efter kravlöst sex där vi trycker undan all våra känslor, men att samhällets konventioner inte tillåtit oss till det tidigare. Luder. Det var väl så de kallades?

Om du undrar så har jag hela mitt liv pendlat från att vara en cyniker till att vara en tvättäkta romantiker. Jag tror att jag lutar till det senare, även om det inte märks i det här stadiet av mitt liv.

Angående den här texten: Jag är inget undantag. Jag är en av dem som lever i förnekelse. Jag kanske är fast i beteendet. Det här är inget fenomen jag direkt förkastar i stunden, bara i längden. De som blir förbannade på denna text känner sig bara träffade. Det gäller bara att vi vaknar upp och blir medvetna om att vi alla förr eller senare kommer att börja längta efter äkta kärlek- säkert finner vi den till slut. Fram till dess njuter jag av årets dejtande.