Jag blev en moralista och bråkade nästan bort en av mina bästa vänner
Jaha, så har vi bråkat. Det sista vi ville var att såra varandra och ändå gjorde vi det. Han retade gallfeber på mig med sina sämsta sidor, därför satte jag en fet brasklapp rätt i nyllet på honom. En oönskad ganska stor gräll etikett han aldrig frågat efter.
”Sån är du och du gör så och det gör du bara för att du varit med om det. Men det är ingen ursäkt, ty du har felat” mässade jag.
Som nån jävla amatörpsykolog som gått KY-utbildningen i psykologi i Falköping fick jag för mig att jag skulle vifta fram en klar och rak gångstig med en rejäl gammeldags pekpinne. Bara så att han skulle hitta rätt mitt i all sin förvirring! Etiketten klistrade jag beslutsamt fast med Karlssons klister eller om det var det där kontaktlimmet som jag köpte på Wirströms Järn & Färg AB på Folkkungagatan i våras. Hur som helst. Med etiketten mitt i nyllet skulle han med rak rygg gå omkring på den raka klara vägen och visa för Södermalmsfolket vem han egentligen var. Tyckte jag. I stället för att gömma sig bakom den där perfekta sockersöta fasaden, den där lite bättre mannen som alla älskade och lät sig luras av.
Problemet var bara att jag glömt att den där mannen som alla älskade och lät sig luras av verkligen var hans sanna jag, dock med några ynka små fel och brister. 90 % av hans sidor var fantastiska. Han förtjänade att bli älskad. De dåliga sidorna, som endast var 10 % varför skulle han skylta med dem? Min andel dåliga sidor var säkert större, minst 20% tänkte jag. Åtminstone efter den här tillrättavisningen av en vuxen människa som borde få ta egna beslut och leva ett självständigt liv.
Jag kände jag att jag blivit någon jag inte ville vara, mitt i all ilska. Jag svalde och skämdes över min plötsliga titel som besserwisser. Vem var jag att kritisera honom?
Han skrek när jag slet bort etiketten. Han fattade ingenting av mitt beteende. Snabbt sopade jag över moralismernas gångstig och avfyrade ett nervöst leende mot honom. Skulle han förlåta mig?