marla - en expressionista

Zeigeist
       
      Zeigeist                   Zeigeist igen            Knutteferrelokal    marla & knutte       Carro
Ledigheten är på tapeten igen mellan alla perfekta projekt. Måste ta vara på den tänkte jag och drog ut för att fira liiiiiivet och sääääärleken. Öhö.

Mötte upp bitterheten själv, "Smögaren", som proppsade på att vi skulle dra hem till honom och smöga fett. "Njä tack" sa jag i stället för "nä" för att vara lite snäll och hakade på för att se på, för att han ville. Han hade köpt det bästa sköna vita änkan sa han och preppade på i eftermiddagssolen som sken in i söderlägenheten.

Solstrålarna klädde snart dimman som ringlade sig tungt över reggaeplattor och Marleytavlor.

"Jag har lovat syrran att gå på en stekig fest i kväll, invigningen av hennes nya krog" sa han och berättade hur trött han var på att de var så olika. "Hon har ingen koll på vad som är viktigt" sa han och berättade om hennes vänner och hennes kändiskap som gjort att hon förlorade greppet en gång i tiden.

"Jag tycker hon är ball" svarade jag och han skrattade. "Marla. Det är bara för att du gillar samma läppstift som henne och för att du gillar att hon klär sig lite hor" sa han och garvade vidare i ruset. Han tog bloss efter bloss. Och för varje inhalering verkade han kunna dra av minst en bitterhetstanke. Jag klunkade sakta i mig min Norrlands Guld i guldburk där jag satt i soffan och iakttog honom och hans lycka, som jag visste skulle vara hela kvällen.

"Du vän. Jag måste gå" sa jag och reste mig. "Hey, stanna! Sissla och Gentleman måste spelas och du ska med och dansa och leka på reggae-klubb senare i kväll!"
"Hade varit skoj men jag har lovat att fira Dr Kajtas återuppflytt till stan" sa jag och kramade honom hej då. "Vi möts upp eller hur?" sa han och jag sa att det gjorde vi kanske. Han valde alltid att glömma att jag inte gillade reggae när han smögade.

Jag vandrade bort mot Nytorget och där stod Katja och väntade på mig vid porten och hon skrek att "Nu blir det champagne och Spättekaka!"

Jag garvade då jag såg henne och hennes skånska, ordentliga härliga leende som var så olikt Smögarens. Jag välkomnade henne till stada och gick husesyn i hennes nya fina lägenhet. Karin och flera andra snygga innerstadsbrudar med finmejslade kroppar och aristokratiska näsor skålade med champagnen och bubblorna steg mig snabbt åt huvudet.

Fnissiga ramlade vi ut i vårvärmen. Kvällsolen smekte mitt ansikte. De drog på Noodie-festen men jag ville hellre se Zeigeist hade jag bestämt och travade bort mot Medis för att möta upp Carro som var nyklippt och extra het, om möjligt. Zeigeist dansade så snyggt och sjöng så bra och var så balla på scen och scenografin var härligt 80 såklart, med neonrosa lysrör och blåa lampor.

Vi dansade halva natten och jag kunde inte förstå varför det knappt var något folk där? Efter konserten drog Carro med mig bakom för att prata med affärer med musikanterna. Jag stod generat bredvid och hatade att jag följde med, hon hade ett ärende inte jag.
Vi drog snabbt vidare till MC-festen, någon svartklubb i ett garage vid Hornstull Strand dit alla Noodisar åkt för att fortsätta jeansa sig, bland en och annan knutte.

Ölen kostade en tjuga och bilar stod parkerade nära baren. Alla unga creddisar såg så malplace ut i kontrast till knutteinredningen med fälgar på väggarna och MC-loggor och cruisingaffisher. Mattemus slöt upp och jag skrattade fånigt och pussade hans kinder och klängde på honom som jag alltid gjorde för att jag som vanligt tyckte att han var bäst i hela världen, min bästa mansvän. Jag och Carro dansade oss svettiga till rockabilly och jag hade glömt hur mycket jag gillar att dansa när det inte är Riche eller Spy där alla oftast står och ser snygga ut. Eller var det verkligen så? Jag hade glömt vilket, nu då Stureplan kändes så långt borta.

Mattemus kunde inte sluta flina när han iakttog oss på håll men skruvade obekvämt på sig när vi försökte dansa upp honom. Inte hans grej riktigt. Men han redde sig ganska bra där i ensamheten i hörnet när en massa okända söta brudar kastade trånande blickar och porrdansade sådär nära, som bara riktigt kåta tjejer gör. Då växte hans flin ännu mer, till ett ofantligt stort flin, trots att han var betydligt nyktrare än dem och helst av allt kanske inte ville att de skulle flukta sina alk-andedräkter i hans ansikte och hänga sådär på hans kropp.

Vi fick nog till slut och sa adjö och hej då och det var faktiskt den roligaste kvällen jag haft sen Paris, helt otippat bara sådär. Vive Le Fete! Och bara hundra spänn gjorde jag av med. Länge leve billiga roliga otippade kvällar!

Oooooooh, sweeet. Fick överraskningsplåtar av en söt flicka så nu ska jag ta mig utanför dörren och se Zeigeist på Debaser Medis kväll!

Hittade en ca tio år gammal bild på min bästa killkompis Mattemus. Han ser ju riktigt ball ut, till skillnad från mig i den åldern. Och den där tröjan var en present till honom. Jag köpte den på second Hand och gillade verkligen halvmånarna minns jag.

Några citat:

- Moster säger visa ord:

"Lycka i livet är minsta möjliga resonans mellan önskning, val och handling."

- AD-Tom skickade det senaste numret av Moore till mig på posten, med en post it-lapp på framsidan:

"For your coffietable"

Äckligt men roligt tycker jag.

- Dirty Pete försöker framana en för tidig trettioårskris:

"Sista året marla. Sista året!"

Den heter "En mening var vardag" och skrivs av Fredrik.


Den bästa var:

den sjuttonde meningen

Självbedrägeri är en konstart de flesta är mästare i.

Jag höll med om:

den sextioåttonde meningen

Idag vandrade jag i solen i två timmar och få saker gör mig så lycklig.

och:

den sjuttioandra meningen

Det är märkligt hur något som ena dagen känns omöjligt, nästa dag blivit en vana.

Tyckte det var fyndigt med:

den fyrtionde meningen

Det här har varit en väldigt lång dag, och än ser jag inget slut på den.

Undrar också över:

den sextioförsta meningen

Hur skulle det vara om man verkligen fick leva sitt liv exakt som man ville, och göra exakt det man ville?

Tyckte det var fint med:

den sjuttiotredje meningen

Det är svårt att sitta här när jag vet att du är där.

...Och blev mest glad av :

den åttiofemte meningen

Jag tänkte skriva något om att plastkassar glädjande nog förbjudits i San Francisco, eller att gårdagens reportage i Aktuellt om internet och datorer kändes som om det var gjort på 80-talet, men jag blev så lycklig när jag såg ditt strålande ansikte i morse att jag skriver det istället.

 

Smärta i stjärten. Det ska jag börja säga nu.

"Lägg av! Du är en smärta i stjärten."

I stället för "pain in the butt"alltså för er som inte hängde med. Vill även tipsa om stjärtäpplet för 390 dollar nu då vi ändå är inne på ämnet.

fredsarbetare

Jag och millish hamnade mitt i ett styrelsemöte. Som vanligt kände vi oss som Patsy & Edina där vi satt och försökte vuxna oss. Låtsasvuxna oss- helt skenheligt.

Från krogen helt alkad natten innan- till ett seriöst tungt möte kring ett runt bord med en av Sveriges mest respekterade författare. Hur i helskotta hade vi hamnat där? Jo, der ska jag tala om:

Drog runt hela förmiddagen på söder, skönt. Det var sådär isande kallt, men det var just precis det som gjorde det så härligt att kisa mot den starka vårsolen så att ögonen skrynklade ihop sig till små servetter. Friskt!

Blir alltid roligt fjorton igen med millishflickan. Vi passade på att sno åt oss så mycket sol som möjligt medan vi garvade sönder varandra i asfaltskylan. Mitt i alltihopa var jag tvungen att besöka författaren/ordföranden för att skriva på några papper som jag plötsligt mindes att jag lovat.

"Hakar du på? Jag ska bara skriva någon kråka på ett papper"

"Det var väldigt vad det lät ansvarsfullt. Vad är det för något?" frågade millish.

"Äh, det var vid ett svagt livsögonblick runt 23 som jag engagerade mig ideellt i en fredsorganisation. Hade en tanke om att jag skulle göra något som var på riktigt och viktigt och allt det där i kontrast till kommersialismen och ytligheten i TV-fabrikerna. Ordföranden visade sig tycka att jag var väldigt bra av någon märklig anledning och placerade mig omedelbart i styrelsen. Jag skrev långa texter om organisationen, sökte bidrag i stiftelser, föreläste och utbildades i demokratifrågor och blev webredaktör. Tröttnade dock efter ett år. I alla fulla fall så var jag fast så innutahelskotta. "

"Nääääääääääää? Sjukt."

"Asjobbigt. Har försökt slingra mig ur men de ligger på."

"Lite som en sekt va?"

"Ja, typ"

"Jag hakar. Du behöver stöd" sa millish och plockade upp borsten ur väskan för att kamma mitt och sitt eget hår, mitt på Hornsgatan.

"Vi måste se representabla ut" sa hon.

Vi ringer på. En kråka på ett papper blir till slut ett indragande i en vindslägenhet och plötsligt sitter jag och millish mitt i ett styrelsemöte.

"Välkommen, välkommen! Vad trevligt att vi har en ny engagerad med oss! Kan du berätta lite om dig själv?" sa ordföranden och vände sig mot millish.

Hon slängde en arg blick mot mig. Någonstans här höll jag på att bryta ut i världens mest högljudda asflabb vilket i sig skulle vara väldigt opassande. I en timme blev vi fast i tunga diskussioner om fredsfrågor och varje gång jag var på väg att ursäkta oss för att vi var tvugna att gå, harklade Herr ordföranden sig och sade

"Nästa punkt på dagordningen!!"

Precis som att han kände på sig. Jag skärpte till mig och försökte tänka bort millish, men de få gånger våra blickar råkade mötas höll jag på att avlida. Det var väl någon gång i högstadiet man sist befann sig i en situation där man inte fick skratta.

En av medlemmarna berättade att han var starkt engagerad i IOGT-NTO. Alla utom jag och millish nickade gillande.

"Vi är emot alkohol men även rökning" sa han och spände blicken i oss. Vi skruvade obekvämt på oss och jag kom på att vi kanske stank bakfylla. Jag plockade snabbt som satan upp tuggummin ur väskan och stoppade, så diskret som möjligt, ett i millish hand. Vi höll återigen på att bryta loss i ett asgarv men svalde snabbt skrattbubblorna.

Vid ett tillfälle satt vi där helt knallröda av all den svalda skratten. Jag började få ont i magen. Vid åttonde punkten på dagordningen stod jag inte ut längre. Jag reste mig upp, ursäktade mig och millish och drog en lögn om att vi tyvärr måste helgarbeta.

"Frilansarens gissel ni vet"

De log förstående mot oss. Vi stegade ut ur lägenheten i tystnad och höll god min ända tills vi återigen stod nere på gatan.

"Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!" Skrek vi."Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha"
"Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!" skrek vi ännu mer. "Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!"

Röjde runt i den bleka storstadsnatten. Nykter men berusad på vettefasicken vad. Avgaser och Catch Eucalyptus antar jag.

Jag kastas fram och tillbaka i den kalla innerstadsdimman. Ingen ser klart men alla ska ändå vara med och slänga runt varandra i ett evighetsvarv. Jag kallar det miseribalism.

Carolines sockersöta leende gjorde mig varm för en stund när vi möttes upp på Allmänna Galleriet. Daniel som jobbar där välkomnade oss och jag mindes tillbaka på första gången jag sprang på honom i verkligheten efter att ha snackat med honom några gånger på nätet. Jag och millish staplade in någon gång i höstas och vi sa ett kort hej till killen i dörren, men hajade till när han sa "Marla!" och vände sig mot millish och sa "Millish!" Kände inte igen honom, men fattade efter ett tag. Stackars millish som får vara någon slags overklig pseudo-personlighet som folk känner igen utan att hon bett om det. Men vi garvade åt att han läste min blogg och att han visste vilka vi var fast vi knappt visste något om honom.

Vi satte oss ner och hamnade med några balla tjejer 20+ som ville att vi skulle slå oss ner bland deras killpolare. Nej tack för snygga smallboys. Ni vet såna som man ser på stan och tänker "jeee vilket het kille" men när de vänder sig om är de tio år yngre. Jag vände mig mot Caroline som berättade om Jeans Team-efterfesten för några veckor sedan.

Vi tog en taxi till Riche där Thomas Öberg från Bob Hund stod skrek för fulla halsar på bardisken medan fotograferna avfyrade trehundra papparazziblixtar.

Ljudet hade krackelerat totalt och vi stod knappt ut när rundgången skar i våra öron. Vi ville snacka så vi satte oss i stora baren bland alla dyrgripar men glömde både omgivningen och musiken och grottade ner oss i varandras privatslivshistorier.

Eftter det blev det Spy Bar som var halvtomt på folk. Jonas var rar och lät oss slippa betala inträde och vi sa tack och bock och skyndade uppför trappan. Jag fastnade med min trötta blick på ett konstigt gäng i konstiga kläder och guldhattar som dansade runt till Martin Vogels plattvändande, som i sig var grymt bra men som blev helt fel med den publiken. Det osade Finlandsfärja och Statt i Karlstad och plötsligt kändes electron väldigt eurodisco.

Vände mig mot Caroline som stirrade gapande även hon. "Jag är helt förlorad" sa hon och jag förstod vad hon menade.

Daniel dök upp efter arbetspasset och såg väldigt nöjd ut när han krånglade ner sig vid vår sida med en bärs i handen. Jag blev seg efter en stund och gäspade ikapp med musiken. Daniel bad mig att le lite granna. Jag svarade "jag ler bara äkta". Tyvärr, det blev inga fler leenden den kvällen.

Idag ler jag desto mer! Snart börjar jag på Uppdrag Granskning, i morgon skriver vi kontrakt.

Jag sålde in en programidé som de gillade. Vi ska provfilma veckorna runt midsommar. Om vi får in det material jag hoppas på, jobbar jag där i höst. Marla ska sopa mattan, okej!

"Det går i alla fall bra i arbetslivet" Hö. Hö. Hö.

Sluta kladda på dina medmänniskor, kladda på dukar i stället.

Droppa, stänka, kasta och häll! Om ni känner för skapandet just idag men saknar färg och duk, gå hit.

 Grillfesten var som en vanlig marlafest kan man säga, d v s lyckad. Ca 30 personer kom och jag sprang omkring i mina klickedeiklackskor och bjöd på åtta flaskor pom-pom och var hystersikt glad över att alla mina älsklingar samlades på ett och samma ställe.
De satt och såg snygga och smarta ut på rad, kan man också säga. Medan det grillades flottiga korvar, grådassiga burgare, slaffsiga köttslamsor, fläskiga köttstekar och fräsch halumi. Till det serverades en enkel sallad skapad av millish bestående av babyspenat, ruccola, romansallad, ost, persika, soltorkade tomater och vinegrette. Applåd millish.

Annars? Majki försökte se ut som att han minglade, men såg mer ut som en raglande benke på strövartåg. Han var dock snyggast i håret. Skönheten Anna-Maria Carnhede döptes om till "Kvarnheden" av allas vår Mattemus- som stod såg ut som en grekisk gud- fast en välklädd sådan i Harringtonjacka och allt. Daniel Bergs såg ball ut men slängde kritiska blickar omkring sig, Kaliiina hade lagt en grundlig makeup och drack mest rött av alla och det var nog henne det var roligast att träffa. Hon visste allt om mitt liv då hon läst bloggen sen den startades, men själv hade jag inte sett henne sen dess. "Det känns som att träffa seriefigurer livs levande att träffa alla du skriver om"sa hon och skålade vidare, medan någon idiot hade tagit över datorn och spelade sån fruktansvärt dålig musik att jag funderade på att skämmas en smula. Hur hade den objudne människan hittat musik jag inte ens visste fanns i min dator? Och hur tänkte den objudne människan då denne ockuperade min dator? Jag bjöd människan på lite gratisprit och pratade bort denne från datorn och lät Karl ta över. Det var då det löste sig mycket fint och ljuv musik förgyllde tillvaron.

 

Skolfröken-Cesse konverserade artigt med Mustaschmannen Nr 1 som dök upp först av alla, manligare och hetare än någonsin med ett plåster på ögat då han råkat ut för bonnaslagsmål kvällen innan. Han såg dock relativt tillfreds ut där han satt och gnagde på sin sorgliga hamburgare. Mustaschvannens väl Ola roade sig med att göra Dagoberthamburgare. Universal-Martins ögon tindrade svärmorsdrömaktigt hela kvällen och Mary Kry var för snygg för att pratas med till en början men vann flest hjärtan av alla precis som det ska va.

Psykologen, sedemera Sveriges största kinkyklubbs ordförande, kom i sarong och satt och rullade sina mustascher medan han skrattade burleskt åt allsköns skämt. Karin hade den där förmågan att se soft och party ut på samma gång medan hon log sitt vanliga pilemariska leende. Toffe-mannen med lockarna tog en bildserie med Karl som sprang runt och grinade upp sig på varje bild. Han försökte nog se ful ut, men lyckades förståss inte. Dr Katja var bara så nöjd hela tiden och jag och Sofia såg ut som två fåniga karameller i våra lila och rosa klänningar. Dolly skapade affärshistoria i förskott då hon berättade om sina framtidsdrömmar. Mina kusiner tuppade upp sig men var trevligast av alla, så trevliga att Dolly ville gifta sig med en av dem. Jag ska få äran att bli tärna. På bröllopet, som helst ska bli borgeligt om min livvaktskusin får välja, tänkte jag klä mig i fin klänning, fast i en klänning med lite hor förståss.

Sir Huus ägnade varenda kotte minst fem minuters uppmärksamhet proffsminglare som han är, mer världsvan än de flesta. Esther gled omkring med ett nöjt leende på läpparna samtidigt som hon såg ut som en nyutsprungen ros, en mycket svår konst som bara Aster-Esther kan. Dans-Lisa härjade runt och skrattade högst, Millish hade störst hår av alla och Michael rödast skägg och Fredrik var full som ett ägg. Fast ett snyggt och rosa ägg.

 

Några fyllos satt och tryckte på den minimala balkongen, gud vet varför. En krossad ruta krossades ytterligare lite mer, ett par tre glas for i golvet som sig bör och Kallprataren stod och hängde i köket. Nina Magnefors fnittrade högst av alla, hade längst hår, störst tuttar och var rakast i ryggen. Brorson hjälpte till att städa och någon fotade mitt ass medan jag plockade ur diskmaskinen.

Det mest kriminella som hände var när en berusad gäst som vi kan kalla "Smålänningen", glad i hågen försökte snatta min gummiguldfisk, en kitchig present till mig och min katt. Det var vid det tillfället som livvaktskusinerna reste sig upp och gav honom döda-blicken. Jag gav dem tecken att sätta sig igen. De följde som tur var min order.

 

För övrigt var festen mycket skötsam och vuxen. Det får mig osökt att tänka på att jag snart fyller trettio.

 

 

Det här är mina mördarkusiner. De är tvillingar, extremt kralliga och syns oftast med väl insmorda bringor eller iförda sina manliga landslagsdräkter.

Deras uppsyn skvätter av testosteron, men låt er inte skrämmas för det! Nej då. De är ytterst vänliga. Ända tills någon retar upp dem vill säga. Mina tvillingkusiner är med i svenska landslaget i amerikansk fotboll. Men inte i kväll. Nej i kväll är de livvakter på min grillfest. Don´t mess with marla.