marla - en expressionista

Idag fick jag höra talas om den:

"Jag är bakis och radikal -
Bajs på borgarna i nästa val"

Hon var en sån som haft det svårt. Hon var rädd att det skulle synas i hennes ögon. Det var därför hon aldrig tillät någon att titta in i dem. 

Johanna iakttog sig i spegeln. Tvingade sig. Mötte sin egen blick. Den var trött och irriterad, men trots frånvaron av glädje omgavs ögonen av trillioners rynkor. Kanske av alla hennes osäkra krystade leenden. Dem som hon tvingade sig att avfyra med jämna mellanrum för att möta livet. Hon log alltid så mycket att ögonen blev som två streck, och flackade alltid med blicken runtomkring personen. Hon klarade dessvärre inte att le längre än korta stunder i taget. Det var därför hon inte trivdes bland sin pojkväns vänner och därför hon alltid bad honom om att få gå hem. Hon uppfattades som blyg. Ingen i bekantskapskretsen visste att hon hade ständig ångest bland människor. Det var därför hon helst stannade hemma och helst av allt gömde sig bakom gigantiska tavlor, där hon målade delar av spridda tankar. När hon inte målade satt hon framför datorn eller mixerbordet och gjorde musik. Ångestladdad electro. Kanske kunde den bli filmmusik en dag.

Hon var tacksam över sin sambo. Han var en så kallad "fin kille". En sådan som hon ville slå sig till ro med, med keps, sportiga kläder och enkel personlighet. Han var den enda människan på jorden som hon kände trygghet med. Han visste om hennes ångest, han tröstade henne alltid, han förstod henne alltid när hon inte pallade. Det enda som gjorde henne ledsen när det gällde deras relation var att hon inte älskade honom. Eller jo. Hon älskade honom som människa, men inte på det passionerade sättet.

Inte som hon gjort med alla balla Inner City-boys. De som var musiker, gått på Konstfack, jobbade på Dramaten eller spelade skivor. "Don´t want no Inner City toys - cause I prefer my sweet Suburban Boy" nynnade hon. En textrad hon kom på häromnatten.

Hon mötte sin blick igen i spegeln. Drog borsten genom håret, lade ner den på sin plats, lämnade badrummet och ställde sig i vardagsrummet framför duken. Nyanserna gick i svart och neon.

Igår kväll hade de promenerat, hon och Jonas. Runt Norra Mälarstrand och kring Slottet och slutligen gamla Stan. Jonas telefon gick varm under promenaden, hans vänner tjatade om att de skulle hooka upp på någon pub. Hon hade suckat. Lovat att följa med, för hans skull. Där satt de, hans stojiga polare och deras flickvänner. Flickvännerna som hon borde ha något gemensamt med men som hon verkligen inte gillade. En av dem var extra jobbig. Hon var som en jävla igel. Flabbade högt, drog galna rövarhistorier om balla grejor hon gjort, ställde tusen frågor, vill dra med alla in i konversationen och älskade att stå i centrum. Hon var en pain in the as. Den sista bruden på jorden Johanna ville ha något gemensamt med.

Det värsta var att alla utom hon själv älskade subban. Subban anordnade fester, ringde alltid runt och arrangerade utflykter, middagar, list-uppskrivningar till vipfester och gud vet allt. Hon lämnade aldrig Johanna ifred. Granskade henne alltid nyfiket, intensivt. Försökte komma underfund om henne. Hon var den enda som inte såg en blyg Johanna, utan anade en osäker och bitter Johanna. Fan. Det var enda gångerna som Johanna verkligen njöt av sitt skal. Det var så skönt att låta subban lida, inte släppa henne nära inpå.

"Jonas, vi går hem nu" hade hon viskat i hans öra. Han log varmt och tog henne under armen.

Han var en sån som levde genom andra. Varenda beslut han tagit i sitt liv hade tagits av någon annan. Insikten var fruktansvärd och han skämdes. Tänk om någon genomskådade honom? Om någon visste? Hur patetisk han var.

Han var trettioett nu, förväntades vara en riktig man. Diskussioner kring manlighet gjorde honom alltid lätt illamående. "Är du man eller mus? MAN ELLER MUS!?" . Frågan ekade tomt i hans huvud- men svaret uteblev. Förvandlingen från mus- till pojke- till kille- till man- hade i hans fall inte alls infunnit sig. Havererat någonstans på vägen.

Hans flickvän respekterade honom inte. När hon var arg på honom sa hon många gånger att han var en mus och han trodde henne. Hans mor visste i allra högsta grad att han var en mus. "Det var sådan du föddes" skojade hon alltid med en viss skadeglädje. Hon älskade det faktum att han fortfarande var delvis beroende av henne. Det fick henne antagligen att känna sig behövd.

Vad hans kvinnliga chef tyckte ville han inte ens tänka på. Hon gillade honom. "Jag uppskattar din empati och din förmåga att lyssna", hade hon sagt en gång. Och visst, de egenskaperna hade han. Men han kunde ändå aldrig skaka av sig känslan av att hon egentligen inte alls respekterade honom, utan att han var befordrad enbart på grund av att han var så ofantligt bra på att slicka hennes välsmorda, parfymdoftande röv.

Han kände sig alltid obekväm med kvinnor. Hade alltid den där pockande känslan av att de när som helst kunde avslöja honom, slita ner skyddet- avtäcka honom. Flickvännen gillade att han aldrig umgicks med kvinnor. Så klart.

Anja. Han älskade henne sedan tio år tillbaka och ändå hatade han henne. Hon var vacker, framgångsrik, bestämd. En sådan kvinna som ingen satte sig på. Hon visste precis hur hon skulle leva sitt liv och hur det skulle se ut, honom inräknad.

Mamma-flickvän. Flickvän-mamma. Mamma-mamma-flickvän. Flickvän-flickvän-mamma. Alltid var det de som låg bakom. Betygen-check. Körkortet- check. Studierna- check. Stad- check. Yrkesval- check. Bostad- check.
 
Det var inte bara livsvalen han gjort efter deras pipa. Det var även Mamma och Anja som låg bakom alla framgångar. Klarade han till exempel en tenta var det Anjas förtjänst, inget tvivel om saken. Hade det inte varit för hennes intensiva studier när de satt tillsammans under bordslampan sken ända till långt in på nätterna, hade han inte klarat en enda. Han hade hellre legat på sofflocket eller spelat Counter Strike på nätet eller Backgammon med polarna. Eller kanske druckit bira och kollat på fotboll. Nu satt han här med en ring på fingret, en examen, en stor bostadsrätt vid Mariatorget, ett välbetalt jobb.

Alla de här sakerna som han uppnått, enbart tack vare andra, gjorde sammantaget att hans självförtroende var i botten. Det senaste halvåret hade insikten gjort att han hade svårt att andas. Ofta när han befann sig ute bland folk kände han sig uttittad. De okända människornas blickar iakttog honom kritiskt, från topp till tå. Som trålare. Han visste att han alltid sett bra ut, han hade fått mycket gratis på grund av sitt utseende. Men det var inte därför de tittade. De tittade för att han var ett skämt. Ett dåligt, billigt skämt. Det var dags att göra något åt saken.

marla, Sofia, millish, Mary Kry

"Man måste minnas att man svullat till sista slicken"

Ibland när man känner så lite. När trafiken rör sig i stora sega cirklar och fasaderna lutat sig mot varandra.  När bänkarna bara står och asfalten bara ligger. Då och då när alla gått och lagt sig i tid och alla ställt sina klockor. När man tror att alla gift sig och sista refrängen är sjungen, sista klunken drucken och alla klockor stannat. När man stirrar in i skärmen och rastlös letar efter känslan. Av en backe upp eller backe ner.

Det är då man måste minnas ibland när man känner så mycket. När man vill ta första tonen och korka upp. När man vill skynda framåt, skratta först och bryta tystnad. När man göttar till musik med vänner från förr. Vill ta största stegen, hoppa högst och svulla till sista slicken. När man inte kan vänta, vill betala och spöa skiten ur livet. När man vill springa till tuben, dansa sig svettig och klippa första bandet. När man ler mot okända och kickar pedalen i botten. När man är mitt i smeten och springer uppför trappan. 

I natt när jag kom hem låg det en skäggman i min trapp.