marla - en expressionista

Hon var en sån som haft det svårt. Hon var rädd att det skulle synas i hennes ögon. Det var därför hon aldrig tillät någon att titta in i dem. 

Johanna iakttog sig i spegeln. Tvingade sig. Mötte sin egen blick. Den var trött och irriterad, men trots frånvaron av glädje omgavs ögonen av trillioners rynkor. Kanske av alla hennes osäkra krystade leenden. Dem som hon tvingade sig att avfyra med jämna mellanrum för att möta livet. Hon log alltid så mycket att ögonen blev som två streck, och flackade alltid med blicken runtomkring personen. Hon klarade dessvärre inte att le längre än korta stunder i taget. Det var därför hon inte trivdes bland sin pojkväns vänner och därför hon alltid bad honom om att få gå hem. Hon uppfattades som blyg. Ingen i bekantskapskretsen visste att hon hade ständig ångest bland människor. Det var därför hon helst stannade hemma och helst av allt gömde sig bakom gigantiska tavlor, där hon målade delar av spridda tankar. När hon inte målade satt hon framför datorn eller mixerbordet och gjorde musik. Ångestladdad electro. Kanske kunde den bli filmmusik en dag.

Hon var tacksam över sin sambo. Han var en så kallad "fin kille". En sådan som hon ville slå sig till ro med, med keps, sportiga kläder och enkel personlighet. Han var den enda människan på jorden som hon kände trygghet med. Han visste om hennes ångest, han tröstade henne alltid, han förstod henne alltid när hon inte pallade. Det enda som gjorde henne ledsen när det gällde deras relation var att hon inte älskade honom. Eller jo. Hon älskade honom som människa, men inte på det passionerade sättet.

Inte som hon gjort med alla balla Inner City-boys. De som var musiker, gått på Konstfack, jobbade på Dramaten eller spelade skivor. "Don´t want no Inner City toys - cause I prefer my sweet Suburban Boy" nynnade hon. En textrad hon kom på häromnatten.

Hon mötte sin blick igen i spegeln. Drog borsten genom håret, lade ner den på sin plats, lämnade badrummet och ställde sig i vardagsrummet framför duken. Nyanserna gick i svart och neon.

Igår kväll hade de promenerat, hon och Jonas. Runt Norra Mälarstrand och kring Slottet och slutligen gamla Stan. Jonas telefon gick varm under promenaden, hans vänner tjatade om att de skulle hooka upp på någon pub. Hon hade suckat. Lovat att följa med, för hans skull. Där satt de, hans stojiga polare och deras flickvänner. Flickvännerna som hon borde ha något gemensamt med men som hon verkligen inte gillade. En av dem var extra jobbig. Hon var som en jävla igel. Flabbade högt, drog galna rövarhistorier om balla grejor hon gjort, ställde tusen frågor, vill dra med alla in i konversationen och älskade att stå i centrum. Hon var en pain in the as. Den sista bruden på jorden Johanna ville ha något gemensamt med.

Det värsta var att alla utom hon själv älskade subban. Subban anordnade fester, ringde alltid runt och arrangerade utflykter, middagar, list-uppskrivningar till vipfester och gud vet allt. Hon lämnade aldrig Johanna ifred. Granskade henne alltid nyfiket, intensivt. Försökte komma underfund om henne. Hon var den enda som inte såg en blyg Johanna, utan anade en osäker och bitter Johanna. Fan. Det var enda gångerna som Johanna verkligen njöt av sitt skal. Det var så skönt att låta subban lida, inte släppa henne nära inpå.

"Jonas, vi går hem nu" hade hon viskat i hans öra. Han log varmt och tog henne under armen.