marla - en expressionista

Röjde runt i den bleka storstadsnatten. Nykter men berusad på vettefasicken vad. Avgaser och Catch Eucalyptus antar jag.

Jag kastas fram och tillbaka i den kalla innerstadsdimman. Ingen ser klart men alla ska ändå vara med och slänga runt varandra i ett evighetsvarv. Jag kallar det miseribalism.

Carolines sockersöta leende gjorde mig varm för en stund när vi möttes upp på Allmänna Galleriet. Daniel som jobbar där välkomnade oss och jag mindes tillbaka på första gången jag sprang på honom i verkligheten efter att ha snackat med honom några gånger på nätet. Jag och millish staplade in någon gång i höstas och vi sa ett kort hej till killen i dörren, men hajade till när han sa "Marla!" och vände sig mot millish och sa "Millish!" Kände inte igen honom, men fattade efter ett tag. Stackars millish som får vara någon slags overklig pseudo-personlighet som folk känner igen utan att hon bett om det. Men vi garvade åt att han läste min blogg och att han visste vilka vi var fast vi knappt visste något om honom.

Vi satte oss ner och hamnade med några balla tjejer 20+ som ville att vi skulle slå oss ner bland deras killpolare. Nej tack för snygga smallboys. Ni vet såna som man ser på stan och tänker "jeee vilket het kille" men när de vänder sig om är de tio år yngre. Jag vände mig mot Caroline som berättade om Jeans Team-efterfesten för några veckor sedan.

Vi tog en taxi till Riche där Thomas Öberg från Bob Hund stod skrek för fulla halsar på bardisken medan fotograferna avfyrade trehundra papparazziblixtar.

Ljudet hade krackelerat totalt och vi stod knappt ut när rundgången skar i våra öron. Vi ville snacka så vi satte oss i stora baren bland alla dyrgripar men glömde både omgivningen och musiken och grottade ner oss i varandras privatslivshistorier.

Eftter det blev det Spy Bar som var halvtomt på folk. Jonas var rar och lät oss slippa betala inträde och vi sa tack och bock och skyndade uppför trappan. Jag fastnade med min trötta blick på ett konstigt gäng i konstiga kläder och guldhattar som dansade runt till Martin Vogels plattvändande, som i sig var grymt bra men som blev helt fel med den publiken. Det osade Finlandsfärja och Statt i Karlstad och plötsligt kändes electron väldigt eurodisco.

Vände mig mot Caroline som stirrade gapande även hon. "Jag är helt förlorad" sa hon och jag förstod vad hon menade.

Daniel dök upp efter arbetspasset och såg väldigt nöjd ut när han krånglade ner sig vid vår sida med en bärs i handen. Jag blev seg efter en stund och gäspade ikapp med musiken. Daniel bad mig att le lite granna. Jag svarade "jag ler bara äkta". Tyvärr, det blev inga fler leenden den kvällen.

Idag ler jag desto mer! Snart börjar jag på Uppdrag Granskning, i morgon skriver vi kontrakt.

Jag sålde in en programidé som de gillade. Vi ska provfilma veckorna runt midsommar. Om vi får in det material jag hoppas på, jobbar jag där i höst. Marla ska sopa mattan, okej!

"Det går i alla fall bra i arbetslivet" Hö. Hö. Hö.