marla - en expressionista -

Killar kan hänga i stora gäng, dunka varandra i ryggen eller ha långa känsliga åsikts-diskussioner. Männen fixar det med ett nöjt leende. Det är inte alltid det går med kvinnor. Men vi- vi är tre damer i kemi. Triokemi.

Jag åt i alla fall middag på Greken på hörnet. Ni vet restaurangen med Stockholms finaste toalett. Det var stekt lagrad grekisk ost med tomat och citron, husets kleoni och en klassisk bonnsallad med gigantiska oliver. Ett tjugomanna-sällskap skrattade och skrek mot den vackra stenväggen. Resonansen gjorde att skratten ekade till gånger tio och jag var tvungen att forma en handtratt runt örat för att höra Cias hesa stämma när vi pratade om jobbmänniskor, resor och kärlekar. Sällskapet längs med långbordet blev allt skränigare. Tanterna blev alldeles rödbrusiga på bröstet, skrek och skrattade så högt att mina trumhinnor nästan sprack.

Ni vet så där
- Jaa! Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhaaaha!

Igen:
- Jaa! Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhaaaha!

Och igen:

- Jaa! Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhahaha!

Just när man tyckte att det blivit någorlunda fridfullt, högre än någonsin:

- Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhahaha!

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhahaha!

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahahahahahhahahahahahahahhahaha!

De exploderade till slut, trumhinnorna. Eller om det var vårt humör. Vi betalade i alla fall notan, bommade en cigg av hovmästaren och klackade ut. Min favorita Millish slöt upp. Jag hade saknat henne trots att det bara gått några timmar. Hennes stora blonda hår tovade sig i nacken och hon hade som vanligt alldeles för mycket rouge. Hon log och kramade mig och snusade mig på kinden som hon alltid gör när hon är extra glad över att se mig. Jag känner mig så liten, så liten ibland när hon gör så.

Vi drog till WC. Där halvlåg vi i gigantiska svarta skinnsoffor pratade i timmar medan vi sipprade friskt Chardonnay och fylliga rödviner.

Cia är lite äldre än oss. Färgstark, vacker och erfaren satt hon där och log åt oss flickor som beundrar och älskar. Henne, män och livet.

Jag skrattade nästan ihjäl mig då hon berättade om de farbröder som är aktiva i bostadsrättföreningen i hennes hus. Samtliga är över 80 och alla verkar ha en fling på Cia, trots hennes unga ålder. En väldigt fin man vid namn Aldorf bjöd över Cia på Valborgsmässoafton. Han hade något han ville ge henne sa han. Cia undrade vad det kunde vara och anade inte vad som komma skulle.

När han öppnade dörren blev Cia väldigt förvånad. Aldorf hade klätt upp sig i skjorta och marin kostym med pressade veck. Håret var vattenkammat. Eau de Colognen a la gubbe omgav honom som ett stort dammigt moln och slipsen var på plats.

Hela lägenheten var nedsläckt, sånär som på de många stearinljus han hade tänt till det fina dambesökets ära.

- Stig på, stig på! Fick han fram med myndig stämma. Han hade varit militär, hade en fin titel säkert. Han visade stolt upp diplom, pokaler och gamla fotografier. Han bad Cia slå sig ner på den högryggade gustavianska stolen. Cia log men kände sig aningen obekväm när han drog ut stolen för henne. Aldorf hade köpt bubbel och dyra landgångar med ost och skinka på Öfre Östermalm. Cia skruvade på sig.

- Jo förstår Ni, sade Aldorf. Det är en sak jag vill ge Er. Det var ju så att för några daaagar sedan, då hade jag som frun märkte glömt nyckeln i låset. Det var inte en sjäääääl som brydde sig om det, förrän Ni tog tag i saken och ringde på. Som tack vill jag ge Er något.

Aldorf harklade sig. Han halade fram presenten. Cia kikade nyfiket över bordskanten. Det var en dubbelvikt hundralapp med en stor guldkantat present-rosett på. Cia svalde det bubblande skrattet som letade sig uppåt i strupen och sa i stället med allvarlig stämma

- Tack så hemskt mycket! och log. I fem timmar fick hon sitta kvar och lyssna på den ensamme gamle mannen.

Själv älskar jag äldre innerstadsmän. Såna där som ansträngt sig för att se ut som fina gamla herrar. Med välstrukna kavajer, putsade skor och skjorta. Gärna hatt och glasögon också. De är ofta raka i ryggen trots sin ålder.

De farbröderna ser så välvårdade och fina ut, trots att de börjar bli senila och luktar illa. Igår såg jag en gammal man i huset mitt emot. Han steg ut ur porten med käppen i hand och såg sig omkring. Han vände till vänster, tog tre steg. Stannade upp och gjorde en helomvändning. Trots att han bott i huset i 40 år säkert visste han inte vart han skulle gå. Men rak i ryggen och stolt, det var han! Det var så behjärtanvärt att se.

Jag gillar gubbar som är tjocka också. Som vankar sig fram och är så där glada och bonniga. Som småpratar med allt och alla. Trots att människorna stressar iväg till sina arbeten och är helt uppenbara med att de inte har tid att prata med främlingar, försöker de tjocka gamla gubbarna växla ett par ord eller två med alla som kommer i närheten.

De skrockar glatt och slänger alltid en extra blick i papperskorgarna. Dem gillar jag. Till och med griniga gubbar roar mig. Såna där som hytter med näven och mumlar svordomar för sig själva utan anledning. Jag gillar alla sorters! I love gubbs.

I kväll ska jag Cia och Millish sluta upp och köra en favorita i repris. Det kan inte gå fel! Vi hamnar nog på Riche till slut.

2006-06-15 @ 13:42:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Knivmansgrannen är tillbaka

Jag vaknade av att polisen ringde. Min hals var så rosslig att jag knappt fick fram ett ord och för en sekund hade jag glömt hela eländet. Polisen hette Lisa och ringde för att göra ett regelrätt förhör med mig och Millish. Jag kraxade nyvaket fram min berättelse.

För att minnas klickade jag fram gårdagens blogg. Det var ju precis så det hade hänt. Polis-Lisa berättade att han efter frispelet mot oss fick ytterligare ett vansinnsutbrott och gick iväg och slog sönder en bil. När polisen kom dit låg basebollträt bredvid honom men någon kniv såg de inte till.

De ringde igen nyss. Mannen är släppt och tillbaka i sin lägenhet i huset mitt emot mig. Han bor verkligen där! Hur ska jag kunna hänga i kvarteret, ta en fika runt hörnet och slacka runt i parken utanför nu då en galen americanpsyko rör sig i området?

Polisen berättade att han nekade till att han burit kniv. Tyvärr har ingen annan än Millish och jag sett kniven. En granne uppmärksammade honom när han hörde hur han skrek på innergården och såg hur han klättrade in genom fönstret för att hämta basebollträt, men inte ens grannen hade sett någon kniv. Ord står mot ord.

Mannen var runt trettio, precis som vi trodde. Han har grava alkoholproblem och innan utbrottet hade han druckit en helt 75:a whisky. Själv skyller han händelsen på sitt alkoholintag och säger att han har stora minnesluckor. Han har också sagt i polisförhör att han upplevde oss som provokativa och bråkiga, att det var därför han blev förbannad. Han kanske anser att det är provokativt att sola.

Det kommer snart att bli rättegång.

2006-06-14 @ 16:34:09 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Knivmansgrannen i huset mitt emot.

Det hände nåt sjukt idag. Vi pratade om kvällen på innergården när Millish plötsligt ser en man ståendes på byggnadställningen på fasaden mitt emot. Jag satt med ryggen till, men jag såg på Millish att något var fel.

Jag vände mig om. Jag möttes av isblå onda ögon och ett härjat ansikte. Lång och senig stod han där och stirrade. En och två och tre minuter och han stod kvar och stirrade. Mellan oss fanns ett högt smides-staket men han var tillräckligt nära för att vi skulle höra honom väsa.

"Varför sitter ni där och ser snygga ut för? "

Vi tänkte att det måste ha varit någon pundare eller byggarbetare som hängde kvar där på fasadens ställnigar efter arbetsdagens slut.

"Era jävla slampor. Ni stör mig!"

"Vi sitter bara här och pratar" svarade Millish.

Vi försökte tänka bort honom men han fortsatte att jaga upp sig själv och rabblade långa svordomsharanger. Han var expolsiv och agressiv men han gick till slut. Vi pustade ut.

Men det dröjde bara 30 sekunder. Plötsligt är mannen är tillbaka. Han har hämtat något. I den ena handen håller han ett blänkande basebollträ, i den andra en morakniv.

"Skicka ut era pojkvänner, vi ska göra upp!"

"Va?" svarar vi.

"Skicka ut era pojkvänner era horor, skicka ut de jävlarna."

Han ser galen ut och visar stolt upp basebollträtt som han svänger i luften.

"Håna mig inte!"

Livrädd reser jag mig upp, jag har fått nog nu.

"Jag ska fan slå in käften på er, skriker han!"

"Jag kommer runt. Öppnar ni porten när jag kommer runt!"

"Jag kommer upp till er!"

Mitt hjärta slår i 110 nu. Jag skyndar mig tillbaka till ingången, men Millish släntrar efter. Jag vänder mig om, är livrädd att Millish ska bli kvar där, att han ska hoppa över staketet och hugga ner oss. Men jag vågar inte se bort mot honom.

Millish berättar att han hotade och högg med kniven mot henne. Men andan i halsen springer vi upp till lägenheten. Jag försöker få med mig Millish med sitt haltande ben. Halvvägs kommer jag på att jag måste springa ner till porten för att kolla att den verkligen är stängd, så att dörren inte står på glänt som den gör ibland. Jag drar igen den och springer upp och låser dörren. Med hög puls ringer jag polisen och berättar att vi blivit hotade.

Livrädda sitter vi i min lägenhet och väntar. Tänk om han kommer hit? När det ringer på dörren vågar jag inte öppna, det kan vara galningen. Jag viker upp brevlådan på glänt och önskar att jag hade ett titthål.

"Vem är det?" säger jag med ynklig stämma.

"Det är polisen" Jag släpper in dem och ber dem slå sig ner. Chockade berättar vi vad som hänt.

En timme senare när Millish gått och jag står i köket hör jag hans röst igen. Jag tittar ut, men ser honom inte. Antagligen står han bakom träden.

Millish syster ringer och berättat att samma man som vi ringt och varnat henne för, ligger på marken en gata bort. Han är överbemannad av två män som tryckt ner honom i backen. Bredvid honom ligger basebollsträt.

När en och en halv timme har gått ringer polisen.

"Han är gripen!"

Det värsta är att vi tror att han bor i huset mitt emot. Jag vill aldrig sitta på innergården mer.

___________________________________________________________________________________________

2006-06-14 @ 00:26:01 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vi är oslagbara och holiday girls

Slackerdagar har börjat och vi är oslagbara och holiday girls.

Klockan är nollnollnollnoll och många långa timmar sprang förbi från det idag då solen stod mitt på stockholmshimlen fram till nu då det är sommarnatt och jag och Millish drev runt och överallt på Hornets gata, tittade på second hand och lampetter och åt sallad i djupa skålar med guld och rosetter. Smutsiga av sol, tidspill och röriga lathetsdagar såg vi hårsnoddar spännen och nybrända solskensmagar.

Med väsk-skrapspengar från nedre botten brände jag sex gånger hundra på Helena Rubensteins sommarfoundation och solkyssta spegelpuderdosor med glittrande rouger.

På Bondens gata träffade vi några asfaltsbröder och hängselpojkar med ömma sneda sömmar och håren var toviga av vassa huvudstadsvindar. Vi såg vita berg i en park och jag och Millish hade mörkrosa läppar av svidande väder och våra rena sommarögon var klara och bra och det var fint att se dem igen.

Nu satt vi där med Nytorgsglass och det var tvilling-ungar i dyra dubbelvagnar och kranar och bygg och frilans i haranger. Då tänkte jag att det var delete till väckardagar och klockors tickatick i stället var det dagssluts-himlar med ljusa ögonstick.

På Skånes gata högg vi några ynka electro-slingor men mera metal med Midnight Monkeys och en bärsa på Djurets Ljudbar och det var stylade män som matchade varandra på scen i remmade kängor och rödrutiga skjortor och västar på sned. Med vita flugor och gula slipsar stod de där som tjugofem och skrek fina toner men hade svårt att förneka att det var aristokrat- och västkustpojk från medelklass fast de ville trasha ner sig till lite punk och dekadens. Hockeyfrills-stylisten log och stod vid vippat bord och klappade höga stolta händer i takt och tog digitala bilder på sina gräddigt egenhändigt ihopknåpade skapelseverk.

Så dum och fel jag kändes med tyll i kjol och solsvedd hud och vi sa hej och tack till varma dårar i våra ryggar och explosionskårar. Vi sa adjö till en till och en till!

Ut i friska vindar igen och vi knatade hemåt och trötta och nöjda sneddade vi över Göta gata där vi såg en bekant man med blonda lockar komma cyklandes på en ljuslila cykel i pastell med dyra kassar på remmat styre. Han var en av oss och vi skrek hej och du! Se upp och skål!

Hejet blev till skratt direkt, jag mindes mannen och mig eller om det var lockarna och mig, vi hade en lattjodeal som gjorde en karusell i magen. Bara för han vet och jag vet att vi springer på varandra ibland på konstiga tider i omlopp och omlott med gammelnya vänner. Vi hade bestämt det ihop att oavsett vad klockan valt på dygnets timmar när vi sågs förut och nu, så skulle vi svepa en klar och brun Captain Morgan, det vet du!

Jag såg hur Kaptenernas Kapten hälldes upp på en blankbetsad bar och det var söndrande skratt till sista slanten. För nykter och hungrig med svidande måndagsmage slank vi in bland hulliganos och sopranos på den Grönaste Jägare jag sett och svepte vår hetaste Morgan till slut.

Vi log ihop och skrapan var mitt hem mitt liv och min trädgård och vi log ihop igen efter den bästa dagen med förväntan i magen och tänkte på att det var länge till vi skulle ha det så med slackerveckodagar till nollnollnollnoll och mer därtill!

Du når oss där ute bland glassar, rosé och menthol

Väck oss inte för vi somnade aldrig.

Vi är holiday girls, blanda skaka väl!

Ge oss dina sista vänskapskronor

och tryck på play - I höst går vi i mål.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

2006-06-13 @ 01:17:03 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

TIPTOP-HYPEN

2006-06-11 @ 15:55:21 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Död love

Kärleken var död. Precis som för alla andra.

________________________________________________________________________

2006-06-10 @ 18:40:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nattens sökare och den tantkåta servitrisen

Linn och Lea stegade in i den sunkiga lokalen. Nattens sökare, både kvinnor och män, stod alla på rad i baren. Tomma i blick och med öl i hand. Alla såg castade ut. Som att de handplockats av en hungrig långfilmsregissör och en mäktig headhunter med näsa för allsköns människotyper. De var alla på jakt.

Och där stod de, Linn och Lea. De lät sina uttråkade men aningen lystna blickar smeka äver männen, som en strålkastarbelysning vid teaterföreställningens huvudnummer. Inget intresserade dem på allvar. De dolde sina föraktfulla skratt när de, deras vana trogen, gav sig på att gissa var och ens livssituation. Deras favoritsyssla.

- Han jobbar som lastbilschaffis. Och i vår bygger han en fontän på den slaviskt rektangulära gräsmattan som omringar enplansvillan. Guld-doubléfisken i mitten av fontänen sprutar säkert upp både piss och vatten, skrattade Linn. Lea fortsatte, lika entusiastisk hon.

- Men det spelar honom ingen som helst roll. Bara han bräcker grannen som just snickrade ihop ett grannt lusthus för de sista pengarna han och frugan tjänat in på månadens fabriksarbete. Övertidspengarna gick till den vitmålade snickarglädjen. Och ingen anar att bakom de spröjsade fönstren döljer sig hysteriska barn, död kärlek och dagliga bråk om skåpsupande. Och ältande kring svartsjukedramat på danslogen i fjol sommar. Lea såg ovanligt jävla nöjd ut, men Linn skulle ta ner henne på jorden. Och hon kontrade.

- För att inte tala om svordomsharangerna kring petitesser som diskmaskinsurplockningen, tonåringens klädhög mitt i det nytapetserade rummet och vem som först ska ockupera toaletten. Linn kände att hon inte riktigt lyckades och sneglade i stället vidare på den tragiska församlingen inne på syltan.

-Den där liraren ser ut som Zed, Mc-snubben i Änglagård. Eller snarare gör allt för att se ut som Zed. Linn lade diskret pekfingret på bordet i riktning mot en kille som såg ut att vara i 28-årsåldern, antagligen bosatt i Hässelby eller någon annan sunkig förortshåla.

- Jo visst. Men han är lite bedrövad eftersom han inte riktigt lyckades hela vägen. Det här med att färga håret svart, det blev för mycket för honom. Det fick bli mörkbrunt i stället. Kanske trodde han att han skulle kompensera upp halvmesýren, om han införskaffade den där fransade skinnvästen. Shiiit alltså!

De garvade i dimmorna. Linn bjöd på att Lea var strået vassare på det här, än henne själv. Det var ju därför hon älskade den här blonda borgarbrackan. För att hon var ovanligt skarpsynt och för att hon alltid överraskade och roade och henne. Det slog aldrig fel!

De fortsatte fnissa förnöjt tillsammans och tog en klunk av den flasköl som servitrisen vant halat fram ur det rostfria kylskåpet. Vid exakt samma tidpunkt stelnade de till. Det var när servitrisens ansikte kom så nära att de kunde känna hennes andedräkt.
Lea petade hårt på Linns höft, osynligt under bordet. Linn knuffade irriterat tillbaka.
Fattar hon inte att jag redan hajar! tänkte Linn utan att ägna Lea en blick. Hennes ögon var redan fäst vid den tragiska uppenbarelsen.

Servitrisen var uppemot 45. Som de flesta servitriser, var hennes kropp fortfarande smal och smärt. Man kunde se att hon stressad sprungit omkring med otaliga brickor och glas i allmänhetens tjänst, i minst ett decennium tillbaka. Och att hon i hela sitt liv använt dricksen till billiga hudvårdsprodukter från H&M, fel makeup och alldeles för dyra salongbesök hos hos den lokala förortsfrisörskan. De följde henne med blicken då hon smidig som en kvinnlig lejontämjare från Cirkus Cirkör, singlade bort mot de övriga gästerna.

Det spelade ingen roll att hennes kropp var slank och att den såg 20 år yngre ut. Hennes tantkåta blick och hennes härjade fårade ansikte fick ändå de allra nyktraste restaurangbesökarna att titta ner i golvet.

Det var just ansiktet som framkallade den reaktionen. Det fula gamla ansiktet som omöjligt kunde ligga till grund för hennes enorma självförtroende. Den ogrundade yrkesstolthet och uppblåsta självaktning hon fått som vacker ung kvinna, då männen dyrkat det restauranggolv hon för tillfället klickade omkring på, fick nu hela hennes uppenbarelse att bli pinsam. Hon kunde inte längre leva upp till bilden av sig själv som en tiopoängare.
För de gäster som var mer empatiskt lagda, tedde sig hela hennes person mer sorglig, än pinsam.

Linn och Lea växlade åter blickar. De hade båda förstått hennes typ. Mycket riktigt tog det inte många minuter innan det var dags för servitrisen att ta upp en beställning från bordet bredvid. Ett bord fyllt av unga män, hälften så gamla som henne själv. Man såg hur hon nästan tog sats, tryckte ihop pattarna med armbågarna, drog in andan- och gick fram.

De gastande 20-åringarna hade tidigare under kvällen beställt in shot-bricka efter shotbricka och byggt små patetiska pyramider av shotglasen under högljudda grymtanden och vadslagningar. De var på rätt plats vid rätt tillfälle för att beté sig just så.

- Äckligt grabbiga, fräste Lea i ena mungipan.
- Ja fy fan, men de vet väl inte bättre ännu, slätade Linn överseende över. Linn var den mer förnuftiga av dem. Och kanske var hon inte lika elak som Lea.

Lea höll med och började nästan fantisera om en pojkarna, hur han skulle te sig om säj- åtta år. Hennes marijuana-rus kändes plötsligt väldigt behagligt.
Hon skärpte till sig och försökte åter fokusera på scenen som utspelades vid bordet intill.

Den tantkåta servitrisen vickade fram, böjde sig långsamt nedåt, tittade var och en av pojkarna i ögonen och lutade sin hängbyst mot mahognybordet. Hon var mån om att de skulle lägga märke till hennes rynkiga, solariebruna behag.

Spendrup-tröjan spände hårt runt midjan och det kortklippta, rödslingade håret låg sprejat, hårt på plats.
Redan började en av de mest packade ynglingarna att lägga märke till hennes kåta ögon och kropp. Hans berusade blick fastnade ganska snart mitt i urringningen, precis som servitrisen velat. Brösten var det enda han såg och han satt som förlamad. De andra i sällskapet deklarerade med yviga druckna gester för varandra, hur de ogillade den burdusa kärringens tilltag. Antagligen anade de vart det barkade.

-Henke, ta upp den där jävla beställningen nu, så vi kan fortsätta med pyramiden. Det var ju Dannes bet för fan! Dova rapar hördes och ben dunkades i golvet, i takt till euro-discon.

Det var alltid nån i grabbgängen som nappade på servitrisen. Och det visste hon säkert om, efter att ha gått igenom samma procedur år efter år, spekulerade Linn för sig själv. Servitrisen visste att oddsen låg på 1 av 20 på den just den här typen av krog.
Hon hade säkerligen aldrig varit något snille på matematik, tänkte Linn, men det finns ju inget sätt som människan lär sig svåra skolämnen så bra på, som att tillämpa teorierna i verkligheten. Enligt sannolikhetsläran hade hon efter de senaste veckornas 19 misslyckanden oddsen på sin sida. En smula skicklighet och förförarkonst behövdes säkert också, förståss.

En av grabbarna beställde in en white russian och tillade att han ville att den skulle skakas väl. Servitrisen anspelade direkt på sex. Hon reste sig upp och formade handen som om hon höll i en osynlig coctailshaker. Hon förde den osynliga shakern mot munnen och slöt läpparna om den. Man kunde se hur hennes tunga långsamt slickade vad som skulle kunna vara något helt annat än en rostfri shaker.

-Ah, du vill ha den skakad unge man. Hennes röst spann och hon plirade med ögonen. Grabbgänget uppskattade hennes skämt och ett samstämmigt gutturalt skratt bröt ut. Den kille som var mest begaisrad fick något vilt i blicken.

Vid stängningsdags, när Linn och Lea lämnade syltan, kunde de se honom hänga vid köksingången väntandes på servitrisen som skulle avsluta det sista inför stängningen. Visst. Hon skulle få sitt ligg inatt.

Linn och Lea deklarerade genast sin ångest för varandra. De skrädde inte orden då de stundom hånade, stundvis skrattde åt den tragiska scen som just utspelats framför dem. Men skratten klingade bort när de tänkte på hur rädda de var för att bli precis just som henne.
De var ju båda medvetna om hur mycket de älskade män. De visste hur mycket de älskade rödvin och brass och de visste hur ofta de anspelade på sex för att vinna en mans hjärta.

De visste att de levde ett för hårt liv med för mycket festande och för lite sömn, för att kunna bibehålla ungdomens skönhet. De hade gnällt över det här många gånger och alltid kom de fram tillsamma sak. De måste fan ta vara på åren innan 35.

Nu promenerade de snett över Götgatan. Vardagsnatten var tom på folk. De gick sida vid sida hemåt tillsammans. Ensamma i sina dystra tankar.

_________________________________________________________________________________________

2006-06-10 @ 18:11:18 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

kärlekens bleka krankhet och kärlekskranka jag

Idag är en sån där dag då jag andas fuktig regnluft och känner mig ynkligast i Stockholm. Tänk om jag bara kunde få gömma mig under en filt och bli kramad av starka armar och käka lösgotta?

Dessutom: En fotbollsgalen arbetskompis berättade att en och en halv miljard människor beräknas se öppningsmatchen i VM i kväll. Vad är det för fel på mig som tycker att fotboll suger? Är jag en slags mänsklig avart?

2006-06-09 @ 10:15:40 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

”Hä lös sä”

När jag såg honom första gången tänkte jag att han såg ut som en typisk innerstadskille. En sån där energifylld sak som alltid var ute på vift, hängde på Tranan och Musslan i Vasastan och köpte pjucks på Sneakers n´Stuff. Döm om min förvåning när han öppnade käften och ett långsamt klingande Pite-mål letade sig ut ur den röda guldfiskmunnen rakt in i mitt känsliga dialekt-kritikeröra.

Norrländska låter fördjävligt. Speciellt Ångermanländska och Medelpadska. Men nordöstlig norrländska a ´la Piteå? -Aaaah, det var så vackert! Snälla ta mig med på en dialektal resa! Ta mig i din famn i inlindad evighet är du rar. Rabbla dina inhemska sagor för mig när jag ska sova du nordöstnorrländske man.

Skämt åsido. Vi skulle jobba ihop, vi trodde att det skulle gå som på räls. Han var fotograf och sådär härligt soft. Han bara log när jag frustrerat kraffsade ihop alla mina anteckningar som spritts över hela parkeringen i den stressade vinden. Han skrattade till när jag höll på att förgås av irritation för att vi inte skulle hinna till intervjun i tid. Han roades av mina svordomar. När jag stressade på honom med detaljerade körscheman över arbetsdagen, viftade han bort dem och sa med ett tryggt lugn ”Hä lös sä”.
Jag tog tre djupa andetag och lät mig dras med. Jag upprepade mantrat för mig själv. ”Hä lös sä”.

För första gången i mitt arbetsliv slappnade jag av. Jag blev en slacker, en softisha, en rofylld avslappningsövning på två ben. Jag blev lugnet själv personifierat.

Efter två veckor hade jag konverterat till lugnetismen. Fullkomligt. Den stressrelaterade huvudvärken var som bortblåst. Det visade sig att jag presterade lika bra, om inte bättre utan att behöva stressa rumpan av mig. Det var väldigt skönt när jag kände hur antistressman tog över hela min kropp och knopp.

Ända till mina kollegor började ifrågastätta mitt engagemang. Tills jag släntrade in på varenda möte minst tio minuter försenat. Tills sovmorgarna började bli mer regel än undantag. Tillsammans blev vi som två sömndruckna sengångare. Det var den där Pite-bons fel!

Droppen var när vi två gånger i rad missade flyget hem till Stockholm bara på grund av att vi var så relaxade att vi glömde kolla på klockan.

Lugn och ro är helt enkelt inget för mig.

2006-06-08 @ 17:17:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det var ju jag som skulle stå där!

Inte en ton hade han tagit på 32 år. I alla fall inte vad jag visste. Nu tryckte han på play. Mamma satt där förväntansfull och förvånad. Jag svalde och hoppades att den här pinsamma sångstunden skulle reduceras till ett kort ögonblicksminne, fort som fan skulle den vara över.

Det var jag som hela barndomen stått där mitt på bordet i mina söta små dockskor och tagit ton. Pappa hade placerat mig där och det var jag som hade gåvan, det var jag som skulle bli sångerska.

Det var mina sånger som släktingarna sjöng med i, arm i arm. Det var mig de ville äta upp med blicken där jag stod- äcklig, rosa och bortskämd.

En riktigt liten självupptagen snorunge i centrum som alla ville gulla med! Jag kommer till och med ihåg hur söt och duktig jag tyckte att jag var. Nu var det brorsans tur. Ett långsamt intro bestående av pianospel letade sig ut ur högtalarna-rakt in i mammas hjärta. Mitt också för den delen. Jag stod som förstenad.

Det var så rent, det var så enkelt. Det var motsatsen till mina kletiga kompositioner, där ledordet verkade vara ”Too much is not enough”.

Men skulle han verkligen sjunga också? Jag tänkte på de gånger i tonåren då jag sett honom hoppa runt till E-type och Pandora utan en taktkänsla i kroppen. Han hade alltid haft en urusel musiksmak och musikkunskaperna bestod mest av mina "Okej". Visserligen hade han med illa spelad inlevelse alltid mimat med i texter har inte kunde ett ord av. Tyvärr insåg han aldrig att han lät som en skadeskjuten älgko när han sjöng med i psalmerna under midnattsmässan, han hade alltid kört på ändå.

Nu stod han alltså här och såg cool ut. Jag kunde inte tro det var sant. Hade var klädd i de finaste jeansen jag sett. En gråmelerad, stilren collagetröja han köpt i New York hängde nonchalant på överkroppen. Han ansikte hade fått en lätt solbränna efter veckans Londonvistelse. Min broders ögon var klara och glada, som att han blivit nyfrälst.

Plötsligt hörde jag hans röst. Var det verkligen hans röst? Den var klar och hes på samma gång och med lätthet sjöng han en egenhändigt skriven, gripande text. Om hur han lämnat den lilla staden och den tjej han inte kunnat glömma, bakom sig.

Det var ett mästerverk. Och det var broder som sjöng. Mamma fällde en tår och jag satt kvar där orörlig. Med ett varmt snett leende kom han fram till oss och berättade att han skulle flytta till New York nu. Han hade fått skivkontrakt och Chris Martin var hans nämsta mentor. Det stack till i hjärtat sen vaknade jag.

_______________________________________________________________________________________________

2006-06-08 @ 08:47:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Normala svärföräldrar, tack!

En elak rabiat finnkärring. En deprimerad man som går på psykofarmaka. En frilreligiös affärskvinna. En elak gammal gubbe som agar. En iskall nervös butchliknande tant. En ensamstående alkoholistmamma. En halvdöd man.

Tror ni att den här samlingen består av psykpatienterna på avdelning 57, Mentalsjukhuset Ankaret i Haninge?

Nix pix. De här lirarna kunde ha blivit mina svärföräldrar.

Sist jag dejtade fick jag höra att hans föräldrar var libaneser. Det var det bästa hittills!!!

___________________________________________________________________________________

2006-06-08 @ 00:05:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

i morse

Idag vaknade jag av att det var trångt och jävligt i min säng. Där låg jag mellan Bingo Rimér, Bert Karlsson och Stenbecks kalla lik. Jag skakade av mig kropparna och det gick väl sådär.

Bingo klamrade sig fast som en slemmig igel vid min sömndruckna kropp. Jag hasade ner honom nedför benet och försökte skaka mig loss. Det var omöjligt, jag lät honom hänga kvar.

Jag svor över mödan att haltande försöka linka mig fram till toalettkön till mitt badrum. Medan en bombastisk 20-mannaorkester tutade och slog på stora pukor försökte jag tränga mig igenom folkmassan i vardagsrummet. Jag hann klubba ner både Josefin Craaford och Carl M på vägen (Det kändes genast bättre). Jag kastade mig in till badrummet och satte mig på toaletten medan Bingo både kved och led nere på vänsterbenet. En ny härlig dag hade börjat och den var en mardröm.

2006-06-07 @ 08:24:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

BABY

Tänk om svenska killar kunde förstå hur mycket vi älskar att bli kallade för baby. Jag vet att det är lite femtio-sextio-åttio. Lite Elvis, lite Dirty Dancing, Johnny Depp, Bert Milton Senior och Richie Valens, men det kan inte hjälpas. Ett baby gör oss knäsvaga.

- Hej tjejen hur har du det?
(ingen reaktion)
- Hej gumman hur har du det?
(helt fel)
- Hej snygging hur har du det?
(går väl an)
- Hej Baby hur har du det?
OH JA!!

Ett andlöst ja alltså. Som kanske i förlängningen blir till ett ändlöst "Ja" i kyrkan.

Baby. Vi irriterar oss när ordet missbrukas i blöj- och nappsammanhang. När vi avundsjukt lyssnar till kompisens kille som forfarande efter fem år kallar henne för baby. Och när expojkvännen obetänksamt slänger ur sig det i förbifarten.

Men när älskaren viskar det i vårt öra om sommarnätterna, när han glatt kastar ur sig det när vi ringer och när han stryker oss över pannan och kallar oss baby när han ska väcka oss om morgnarna, då är det kört. Vi är fast.

Läs och jämför
- Jag kommer över med sushi nu.
- Baby. Jag kommer över med sushi nu.

Vi menar inte ett baby i falsett som i Californska hårdocksballader. Inte ett baby som italianos slänger ur sig på stranden i Rimini. Nej, vi vill att det ska vara som på film. Att det ska vara ett sånt där kletigt romantiskt, filmamerikankt repliks-baby.

"Nobody puts baby in the corner"

När svenska män kallar oss för baby blir vi knäsvaga. Vi trånar. Vi dånar.
Ett bestämt baby och du är hemma.

2006-06-04 @ 11:29:42 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Mitt första ord

___________________________________________________________________________

Idag berättade mamma att mitt första ord var faktiskt.

Faktiskt.

___________________________________________________________________________

2006-06-03 @ 18:38:20 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Road Trip till norrland

Jag vaknade upp helt överlycklig med en älskare i famnen. Vi hade haft sån där snygg sex som man har på film. Annars var det halsbränna, bortrökta flimmerhår, svengelskt ”knallraffs” och uppsvullna påsar under ögonen.

Katten krafsade på dörren och skrek efter vatten, älskaren likaså. Jag var glad men tröttare än tröttast. Jag hade ju liksom varit tvungen att festa loss ordentligt och suga musten ur Stockholmsnätterna, så att mitt neurotiska jag skulle låta sig tyglas under den stillsamma norrlandsvistelsen.

Så att jag kunde sitta där under familjemiddagen och vara tillräckligt slutkörd för att mor skulle tro att jag var lugn, lycklig och harmonisk.

Jag stoppade i mig Resorb, Alvedon och en åksjuketablett, visade älskaren till dörren och raglade in i duschen. Jag duschade iskallt, masserade huden länge och steg ur.

Det ringde på dörren. Bror var klädd i rosa t-shirt, svarta prassliga technobyxor med långa remmar som hängde och slängde fritt i luften. Till det hade han ett par vita finskor i skinn. För att få en fullkomlig finnish hade han toppat utrsyrseln med en geléfixad spretlugg. Hade vi båda pressats ur samma vagina?

Tunga moln hängde över oss när vi närmade oss norrlandskogarna. Talltoppsångesten kom genast smygande. Brorsan tutade uppmuntrande till en tävlingscyklist, som ryckte till i farten och gav oss ett finger till svar. Han magra mansrumpa glänste i de tighta cykelbyxorna.

Stolt deklarerade bror att han minsann investerat i en aktiv GPS som varnade så snart en fartkamera nalkades. Han körde som en dåre och saktade in när de enerverande pipen satte igång. Jag vaknade av 8 höga signaler varje gång jag försökte somna in.

På den lokala radiokanalen gjordes reklam för Statoil. ”Sträss int´. Vi ha öppet te midnatt.”
Det var varning för viltskyltar överallt och en risig folkvagnsbuss var pyntad med stora bokstäver ”Pärer, tunnbrö´ och fesk te´salu”. Allt var så jävla hurtigt.

Brorsan poppade Bodies Without Organs i bilstereon. Basen trängde sig igenom min Mp3s hörlurar och överröstade sköna toner av Mew, Feist och Hem. En och annan knutte drog förbi på E4an och husvagnarna stod uppradade på varenda p-ficka. Det luktade hönskit i bilen trots att fönstren var stängda. Stora hemgjorda skyltar gjorde reklam för det senaste denim-modet på ”Jeans-boa” i Ärlandsbro. Det var stora gropar i asfalten. Vägverkets föreskrifter om trafiksäkerhet i samband med vägarbeten gällde tydligen inte här.

Nu skulle jag få mamma-mat och mammakärlek. Hon närmast sprang fram till bilen, omfamnade mig hårt och pussade mina bleka kinder. Den riktiga ron infann sig faktiskt. Mamma, vad jag älskar dig!

___________________________________________________________________________________