En hink med tårar är bra ibland

31746-105

Det var förra fredagen och jag låg och bölade. Jag bölade så att hjärtat höll på att brista. Som jag inte gjort på flera månader. Jag var som ett öppet sår. Blödande, pulserande och väldigt väldigt röd. Generad? Hm, ja. Jag höll faktiskt på att sjunka genom soffan när jag tänkte på anledningen till böleriet.

Det var så fånigt. Ett ynka sms från en kollega:

”Men... En vacker flicka som du ska inte ligga hemma och deppa, vilket slöseri! Kom nu, jag väntar på dig!”


Det var ett svar på ett tidigare sms som jag skickat till honom där jag skrev att jag kände mig trött och låg och att jag inte tänkte gå på personalfesten. Jag hade kurat ihop mig i soffan under en filt och jag tänkte att allt var skit. Allt var verkligen skit. Rent rationellt var det egentligen inget särskilt som var skit- men innuti, i mitt bröst, var det mega-massor-fullt med skit.

Sms:et fick allt att brista. Ja. Det kanske var en fånig reaktion. Ja. Det kanske var att överreagera. Men de orden gick rakt in i mitt kranka hjärta. 

Det var längesen en kille sa att jag var vacker. Inte ett vacker klockan två på natten efter Riche. Inte ett vacker från mamma. Inte ett packat sludder i toalettkön. Ingen alkis som ropade det efter mig på gatan. Inte från en strandraggare i Rimini. Inte för att jag var vacker i en ny klänning. Inte en älskogsvacker viskning på en äng. Bara vacker liksom.

Vi har jobbat ihop i fem år nu och jag vet att han tycker det. Jag märker det. Han har sambo och barn men tittar alltid uppskattande på mig. Vi är så nära. Det är alltid honom jag pratar med om det är problem på jobbet och det är alltid han som ställer upp när nåt är knas. Han har öppnat sig för mig och jag för honom. Vi har en  fin vänskap.

”Tack! Jag kan knappt svara på smset genom allt snor! Ja, jag bölar!” var mitt svar. Han ringde upp, gav mig lite loveochpepp. Mina hulkande patetiska snyftingar avtog och så småningom kändes det lite bättre.

Jag fylldes av en varm rofylld känsla. En serotoninisk känsla som kan infinna sig när man släppt ut allt det där missnöjet och den där jobbiga ångesten och omvandlat den till en hel hink med tårar.

Jag var helt matt i kroppen. Jag hoppade in i duschen, hittade en vit fin second-handklänning från i somras och plötsligt föll allt på plats. Jag stod där framför spegeln och såg bra ut. Jag såg faktiskt väldigt fin ut med lite solbränna, visserligen aningen rödgråtna ögon, men håret var långt och brunlockigt, sminket var bronz och mina guldörhängen dinglade längs med halsen. Klänningen var benvit bomull med högt liv och skorna var av kilklacksguld. Kvällen på den blomsmyckade uteterassen med buffé, vitt vin och gigantiska mängder kvällssol blev helt underbar. Bättre än någonsin!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback