”Hä lös sä”
När jag såg honom första gången tänkte jag att han såg ut som en typisk innerstadskille. En sån där energifylld sak som alltid var ute på vift, hängde på Tranan och Musslan i Vasastan och köpte pjucks på Sneakers n´Stuff. Döm om min förvåning när han öppnade käften och ett långsamt klingande Pite-mål letade sig ut ur den röda guldfiskmunnen rakt in i mitt känsliga dialekt-kritikeröra.
Norrländska låter fördjävligt. Speciellt Ångermanländska och Medelpadska. Men nordöstlig norrländska a ´la Piteå? -Aaaah, det var så vackert! Snälla ta mig med på en dialektal resa! Ta mig i din famn i inlindad evighet är du rar. Rabbla dina inhemska sagor för mig när jag ska sova du nordöstnorrländske man.
Skämt åsido. Vi skulle jobba ihop, vi trodde att det skulle gå som på räls. Han var fotograf och sådär härligt soft. Han bara log när jag frustrerat kraffsade ihop alla mina anteckningar som spritts över hela parkeringen i den stressade vinden. Han skrattade till när jag höll på att förgås av irritation för att vi inte skulle hinna till intervjun i tid. Han roades av mina svordomar. När jag stressade på honom med detaljerade körscheman över arbetsdagen, viftade han bort dem och sa med ett tryggt lugn ”Hä lös sä”.
Jag tog tre djupa andetag och lät mig dras med. Jag upprepade mantrat för mig själv. ”Hä lös sä”.
Skämt åsido. Vi skulle jobba ihop, vi trodde att det skulle gå som på räls. Han var fotograf och sådär härligt soft. Han bara log när jag frustrerat kraffsade ihop alla mina anteckningar som spritts över hela parkeringen i den stressade vinden. Han skrattade till när jag höll på att förgås av irritation för att vi inte skulle hinna till intervjun i tid. Han roades av mina svordomar. När jag stressade på honom med detaljerade körscheman över arbetsdagen, viftade han bort dem och sa med ett tryggt lugn ”Hä lös sä”.
Jag tog tre djupa andetag och lät mig dras med. Jag upprepade mantrat för mig själv. ”Hä lös sä”.
För första gången i mitt arbetsliv slappnade jag av. Jag blev en slacker, en softisha, en rofylld avslappningsövning på två ben. Jag blev lugnet själv personifierat.
Efter två veckor hade jag konverterat till lugnetismen. Fullkomligt. Den stressrelaterade huvudvärken var som bortblåst. Det visade sig att jag presterade lika bra, om inte bättre utan att behöva stressa rumpan av mig. Det var väldigt skönt när jag kände hur antistressman tog över hela min kropp och knopp.
Ända till mina kollegor började ifrågastätta mitt engagemang. Tills jag släntrade in på varenda möte minst tio minuter försenat. Tills sovmorgarna började bli mer regel än undantag. Tillsammans blev vi som två sömndruckna sengångare. Det var den där Pite-bons fel!
Droppen var när vi två gånger i rad missade flyget hem till Stockholm bara på grund av att vi var så relaxade att vi glömde kolla på klockan.
Lugn och ro är helt enkelt inget för mig.
Kommentarer
Trackback