marla - en expressionista

Tänk om svenska killar kunde förstå hur mycket vi älskar att bli kallade för baby. Jag vet att det är lite femtio-sextio-åttio. Lite Elvis, lite Dirty Dancing, Johnny Depp, Bert Milton Senior och Richie Valens, men det kan inte hjälpas. Ett baby gör oss knäsvaga.

- Hej tjejen hur har du det?
(ingen reaktion)
- Hej gumman hur har du det?
(helt fel)
- Hej snygging hur har du det?
(går väl an)
- Hej Baby hur har du det?
OH JA!!

Ett andlöst ja alltså. Som kanske i förlängningen blir till ett ändlöst "Ja" i kyrkan.

Baby. Vi irriterar oss när ordet missbrukas i blöj- och nappsammanhang. När vi avundsjukt lyssnar till kompisens kille som forfarande efter fem år kallar henne för baby. Och när expojkvännen obetänksamt slänger ur sig det i förbifarten.

Men när älskaren viskar det i vårt öra om sommarnätterna, när han glatt kastar ur sig det när vi ringer och när han stryker oss över pannan och kallar oss baby när han ska väcka oss om morgnarna, då är det kört. Vi är fast.

Läs och jämför
- Jag kommer över med sushi nu.
- Baby. Jag kommer över med sushi nu.

Vi menar inte ett baby i falsett som i Californska hårdocksballader. Inte ett baby som italianos slänger ur sig på stranden i Rimini. Nej, vi vill att det ska vara som på film. Att det ska vara ett sånt där kletigt romantiskt, filmamerikankt repliks-baby.

"Nobody puts baby in the corner"

När svenska män kallar oss för baby blir vi knäsvaga. Vi trånar.  Vi dånar.
Ett bestämt baby och du är hemma.