Det var ju jag som skulle stå där!
Inte en ton hade han tagit på 32 år. I alla fall inte vad jag visste. Nu tryckte han på play. Mamma satt där förväntansfull och förvånad. Jag svalde och hoppades att den här pinsamma sångstunden skulle reduceras till ett kort ögonblicksminne, fort som fan skulle den vara över.
Det var jag som hela barndomen stått där mitt på bordet i mina söta små dockskor och tagit ton. Pappa hade placerat mig där och det var jag som hade gåvan, det var jag som skulle bli sångerska.
Det var mina sånger som släktingarna sjöng med i, arm i arm. Det var mig de ville äta upp med blicken där jag stod- äcklig, rosa och bortskämd.
En riktigt liten självupptagen snorunge i centrum som alla ville gulla med! Jag kommer till och med ihåg hur söt och duktig jag tyckte att jag var. Nu var det brorsans tur. Ett långsamt intro bestående av pianospel letade sig ut ur högtalarna-rakt in i mammas hjärta. Mitt också för den delen. Jag stod som förstenad.
Det var mina sånger som släktingarna sjöng med i, arm i arm. Det var mig de ville äta upp med blicken där jag stod- äcklig, rosa och bortskämd.
En riktigt liten självupptagen snorunge i centrum som alla ville gulla med! Jag kommer till och med ihåg hur söt och duktig jag tyckte att jag var. Nu var det brorsans tur. Ett långsamt intro bestående av pianospel letade sig ut ur högtalarna-rakt in i mammas hjärta. Mitt också för den delen. Jag stod som förstenad.
Det var så rent, det var så enkelt. Det var motsatsen till mina kletiga kompositioner, där ledordet verkade vara ”Too much is not enough”.
Men skulle han verkligen sjunga också? Jag tänkte på de gånger i tonåren då jag sett honom hoppa runt till E-type och Pandora utan en taktkänsla i kroppen. Han hade alltid haft en urusel musiksmak och musikkunskaperna bestod mest av mina "Okej". Visserligen hade han med illa spelad inlevelse alltid mimat med i texter har inte kunde ett ord av. Tyvärr insåg han aldrig att han lät som en skadeskjuten älgko när han sjöng med i psalmerna under midnattsmässan, han hade alltid kört på ändå.
Nu stod han alltså här och såg cool ut. Jag kunde inte tro det var sant. Hade var klädd i de finaste jeansen jag sett. En gråmelerad, stilren collagetröja han köpt i New York hängde nonchalant på överkroppen. Han ansikte hade fått en lätt solbränna efter veckans Londonvistelse. Min broders ögon var klara och glada, som att han blivit nyfrälst.
Plötsligt hörde jag hans röst. Var det verkligen hans röst? Den var klar och hes på samma gång och med lätthet sjöng han en egenhändigt skriven, gripande text. Om hur han lämnat den lilla staden och den tjej han inte kunnat glömma, bakom sig.
Det var ett mästerverk. Och det var broder som sjöng. Mamma fällde en tår och jag satt kvar där orörlig. Med ett varmt snett leende kom han fram till oss och berättade att han skulle flytta till New York nu. Han hade fått skivkontrakt och Chris Martin var hans nämsta mentor. Det stack till i hjärtat sen vaknade jag.
Det var ett mästerverk. Och det var broder som sjöng. Mamma fällde en tår och jag satt kvar där orörlig. Med ett varmt snett leende kom han fram till oss och berättade att han skulle flytta till New York nu. Han hade fått skivkontrakt och Chris Martin var hans nämsta mentor. Det stack till i hjärtat sen vaknade jag.
_______________________________________________________________________________________________
Kommentarer
Trackback