marla - en expressionista

Som jag nämnt tidigare är det en enorm skillnad att jobba på ett kommersiellt produktionsbolag och på public service. Ibland gör det sig extra mycket påmint. Som idag.

Men låt oss ta det här i kronologisk ordning:

Det började med att jag skulle skaffa mig ett passerkort. För att få det skulle jag gå ner till en man på ett kontor på första våningen som skulle ta en bild på mig. Jag grinade upp mig så gott jag kunde där jag stod upptryckt mot plåtväggen. Efter det fick jag logga in på internwebben och fylla i ett formulär. Uppgifterna samt fotot på mig skulle skickas till Stockholm där kortet skulle tryckas. Två veckor senare damp det ner ett litet passerkort med mitt ansikte i mitt alldeles egna lilla postfack, inne på postavdelningen.

Inne på postavdelningen finns det ca hundra fack. Där kan man bland annat skicka internpost till alla redaktioner inom hela Sverige. Det är Post-Berra som sköter hela den hanteringen. Ca tre gånger om dagen kommer han med sin lilla vagn, och sorterar.

Utan mitt lilla kort med mitt fula ansikte på, kan jag inte ta mig någonstans. För att ta mig från punkt A till B måste jag dra kortet i genomsnitt tre gånger. Utan mitt lilla kort med mitt fula ansikte på- är jag ingen.

Efter passerkortsproceduren var det dags att skaffa lite block och pennor. Det är det Lars som har hand om. Lars är inte alltid på plats, och då är förrådet stängt, vilket betyder att man inte kan få tag i en penna just vid det tillfället. Då får man snällt gå tillbaka till sitt skrivbord och sysselsätta sig med annat så länge. Kanske att försöka skriva klippmanus i hjärnan tillexempel.

En dag behövde jag ett par hörlurar. Då gick jag ner till teknikavdelningen och fick ett par splitter nya Proluxe-lurar bara till mig. De skulle jag ansvara över själv så länge jag stannade fick jag information om. För en kort sekund fick jag en tvångstanke om att graffa ner dem med marla-tags.

På lunchen går vi alla som i ett lämmeltåg iväg till matsalen. Där serveras det

- 1 fiskrätt

- 1 kötträtt

- 1 dagens soppa

- 1 GI rätt

Mitt skräp lägger jag i små påsar som hänger vid sidan av skrivbordet. De små påsarna placerar jag sedan i stora kartongpapperskorgar som placerats lite lagom undanskymt här och var. De enorma panoramafönstren täcks av automatiska jalusier som åker upp och ner beroende på solljuset.

I hela huset går allt i nyanser av grått och marint. Det var knappt så att jag vågade klä mig färgglatt till en början, det kändes lite som ett stilbrott.

Skrivbordet är höj och sänkbart. Stolarna är ergonomiskt riktiga. På redaktionen finns fem små svartmålade "tysta rum" där vi reportrar kan ringa viktiga samtal.

Tänk er. Vilken skillnad mot tv-fabrikerna, där kartonger med band låg huller om buller. Där besökarna alltid undrade om vi höll på att flytta, fastän det såg ut precis som det alltid gjort. Där inte en möbel matchade den andra. Jag är van att producera tv på löpande band med allt jag behöver inom armlängds avstånd. Jag är van vid en svettig redigerare som fotar av mina dokument med en old fashoned skyltkamera, jag är van att kasta mig in i roddiga förråd, där allt jag behöver finns. Jag är van att att känna det tempot ända ut i fingerspetsarna, det gillar jag.

Här är allting genomtänkt. Här ska man gå ner med banden till ett mediecenter och be dem tanka in mitt material. Behöver man en sax går man ner till det grafiska centret med alla automatiska klippmaskiner och allt vad det är. Ska man skanna in dokument finns det en heltidsanställd grafiker som hjälper mig med det. Han lägger alla mina dokument i en speciell mapp på servern som redigeraren kommer åt.

Förra veckan hade vi en brandövning. De nöjde sig inte med att larmet gick. Nej då. Brandkåren var här med sina rökmaskiner för att få allt så autentiskt som möjligt. Medan fejkröken lade sig över redaktionen och brandmänshunkarna rökdykte på skoj, tågade hundra pers ut mot parkeringen, där varje redaktion hade sin egen lilla ruta att stå på.

Trodde ni att det här var allt? Närå.

Idag kom Störande Ljud-mannen. STÖRANDE LJUD-MANNEN!

"Är det någon av er som anmält ett störande ljud?"

"- Eeeeh.. Va?"

" Jag fick ett samtal om ett störande ljud i någon av de här redigeringsrummen"

Jag bröt loss och levererande det där hysteriska och väldigt gälla hästgarvet. Det var svårt att göra annat.

Det här med att ändra status till "In a relationship" på myspace och facebook. Det är fanimig mer laddat än att gå ner på knä och fria.

...är aldrig fel.

Haha! Jag ramlade över en ovanlig musikhybrid. Lyssna!

Slappa ballonger

Stressnivån de senaste veckorna har varit nästintill dödlig. Närå. Så illa har det inte varit. Pressen har ju faktiskt fått mig att jobba som ett djur och fått mig att dansa runt på de här glättiga lyckokicksvågorna varje jag känt att jag "har" det. Men om ni minns min frustration här, så vet ni vad jag menar.

MEN: Igår eftermiddag stegade redaktören fram till mig och berättade att sändningsdatumet är framflyttat. Jag stirrade honom i ögonen. Jag frågade honom om det var sant.

- Det är sant, svarade han. Jag kände hur benen nästan vek sig under mig. Utan att överdriva kan jag berätta att jag hade lust att kasta mig runt halsen på min chef. Eftersom det hade betraktats som aningen olämpligt på den här statliga institutionen (till skillnad från produktionsbolagen där det till och med hånglas med programledarna på personalfesterna) skrattade jag till lite nervöst och tackade honom å det vänaste.

-Tack. TACK! TACK TACK TACK!

Han skrattade lågt och kluckande, och uppträdde betydligt mer passande än mig som raglade iväg och segnade ner vid mitt skrivbord. Det var som att luften gick ur mig. Tröttheten knockade mig till marken- nej jag menar skrivbordet- och jag lade huvudet i händerna. Jag kände hur tröttheten sköljde över mig. Det kan närmast beskrivas som när man släpper ur all luft ur en färgglad födelsedagsballong, som från att ha seglat runt i taket helt hög på helium, faller till golvet och förvandlas till en ynklig slapp liten gummibit.

En timme efter beskedet var det dags för en intervju med en jurist. Som visserligen stod på min sida, men som jag var tvungen att vara tillräckligt skärpt för att kunna intervjua. Fotografen släpade med mig till ett glassigt hotell och riggade ljus medan jag försökte koncentrera mig på vad som kom ut ur juristens sladdriga läppar.

Hur ska detta gå tänkte jag, när kroppen var tömd på energi och när detaljerna var hundra miljoner och när han, som alla andra myndighetsmänniskor föredrog ett obegripligt affärsspråk. Jag beslutade mig för att säga som det var.

- Jag är extremt trött idag, och kommer förmodligen att behöva ta om några frågorna tio gånger. Men det viktigaste är att du pratar på ren, enkel svenska, så att både jag och framför allt tittarna hänger med på vad det är du säger.

Efter det harvade vi oss igenom dokumentsdjungeln extremt knapphändigt, men fick väl ihop det till slut. Och jag kan inte säga att det var min förtjänst:

- Vad tycker du om det här ur ett konsumentperspektiv?

- Det är olyckligt för konsumenten.

- Eh, nähä? Jaha? Vill du utveckla?

- Det här är förmodligen inte ett dokument som företaget är villiga att åberopa rättsligt, men det förekommer således i sammanhang då konsumenten förefaller reklamera den tjänst de faktiskt betalat för.

Tystnad.

Jag såg på antagligen på honom och med ledsna trötta hundögon, för han började skruva på sig och förstod säkert att jag inte var helt nöjd.

Vi tog om det några gånger och till slut gjorde jag något jag faktiskt aldrig gjort förut. Jag berättade för honom vad jag ville få fram i inslaget och frågade honom hur jag skulle formulera frågan för att hans svar skulle framkomma på ett enkelt och tydligt sätt. Fråga intervjupersonen vad jag ska ställa för fråga. Som sagt: Den sämsta intervju jag gjort i hela mitt liv! Jag erkänner det. Eller på juristspråk over there i Amärka: I rest my case.