marla - en expressionista

Som jag nämnt tidigare är det en enorm skillnad att jobba på ett kommersiellt produktionsbolag och på public service. Ibland gör det sig extra mycket påmint. Som idag.

Men låt oss ta det här i kronologisk ordning:

Det började med att jag skulle skaffa mig ett passerkort. För att få det skulle jag gå ner till en man på ett kontor på första våningen som skulle ta en bild på mig. Jag grinade upp mig så gott jag kunde där jag stod upptryckt mot plåtväggen. Efter det fick jag logga in på internwebben och fylla i ett formulär. Uppgifterna samt fotot på mig skulle skickas till Stockholm där kortet skulle tryckas. Två veckor senare damp det ner ett litet passerkort med mitt ansikte i mitt alldeles egna lilla postfack, inne på postavdelningen.

Inne på postavdelningen finns det ca hundra fack. Där kan man bland annat skicka internpost till alla redaktioner inom hela Sverige. Det är Post-Berra som sköter hela den hanteringen. Ca tre gånger om dagen kommer han med sin lilla vagn, och sorterar.

Utan mitt lilla kort med mitt fula ansikte på, kan jag inte ta mig någonstans. För att ta mig från punkt A till B måste jag dra kortet i genomsnitt tre gånger. Utan mitt lilla kort med mitt fula ansikte på- är jag ingen.

Efter passerkortsproceduren var det dags att skaffa lite block och pennor. Det är det Lars som har hand om. Lars är inte alltid på plats, och då är förrådet stängt, vilket betyder att man inte kan få tag i en penna just vid det tillfället. Då får man snällt gå tillbaka till sitt skrivbord och sysselsätta sig med annat så länge. Kanske att försöka skriva klippmanus i hjärnan tillexempel.

En dag behövde jag ett par hörlurar. Då gick jag ner till teknikavdelningen och fick ett par splitter nya Proluxe-lurar bara till mig. De skulle jag ansvara över själv så länge jag stannade fick jag information om. För en kort sekund fick jag en tvångstanke om att graffa ner dem med marla-tags.

På lunchen går vi alla som i ett lämmeltåg iväg till matsalen. Där serveras det

- 1 fiskrätt

- 1 kötträtt

- 1 dagens soppa

- 1 GI rätt

För det betalar vi 65 kronor. Företaget som lagar maten har en deal. De ska göra hälsosam god mat till en lagom penning. Fram för folkhälsan!

Igår gick två tanter och klistrade upp söta små frostade klistermärken på alla stora moderna panoramafönster. "Säkerhetsåtgärd" sa de och knackade viktigt på rutan.

Om jag ska boka en tågresa till Stockholm ringer jag till en resebyrå. Vill jag hyra en bil ringer jag Eva. Ska jag diskutera arkivmaterial finns den en expert på det. 

Mitt skräp lägger jag i små påsar som hänger vid sidan av skrivbordet. De små påsarna placerar jag sedan i stora kartongpapperskorgar som placerats lite lagom undanskymt här och var. De enorma panoramafönstren täcks av automatiska jalusier som åker upp och ner beroende på solljuset.

I hela huset går allt i nyanser av grått och marint. Det var knappt så att jag vågade klä mig färgglatt till en början, det kändes lite som ett stilbrott.

Skrivbordet är höj och sänkbart. Stolarna är ergonomiskt riktiga. På redaktionen finns fem små svartmålade "tysta rum" där vi reportrar kan ringa viktiga samtal.

Tänk er. Vilken skillnad mot tv-fabrikerna, där kartonger med band låg huller om buller. Där besökarna alltid undrade om vi höll på att flytta, fastän det såg ut precis som det alltid gjort. Där inte en möbel matchade den andra. Jag är van att producera tv på löpande band med allt jag behöver inom armlängds avstånd. Jag är van vid en svettig redigerare som fotar av mina dokument med en old fashoned skyltkamera, jag är van att kasta mig in i roddiga förråd, där allt jag behöver finns. Jag är van att att känna det tempot ända ut i fingerspetsarna, det gillar jag.

Här är allting genomtänkt. Här ska man gå ner med banden till ett mediecenter och be dem tanka in mitt material. Behöver man en sax går man ner till det grafiska centret med alla automatiska klippmaskiner och allt vad det är. Ska man skanna in dokument finns det en heltidsanställd grafiker som hjälper mig med det. Han lägger alla mina dokument i en speciell mapp på servern som redigeraren kommer åt.

Förra veckan hade vi en brandövning. De nöjde sig inte med att larmet gick. Nej då. Brandkåren var här med sina rökmaskiner för att få allt så autentiskt som möjligt. Medan fejkröken lade sig över redaktionen och brandmänshunkarna rökdykte på skoj, tågade hundra pers ut mot parkeringen, där varje redaktion hade sin egen lilla ruta att stå på.

Trodde ni att det här var allt? Närå.

Idag kom Störande Ljud-mannen. STÖRANDE LJUD-MANNEN!

"Är det någon av er som anmält ett störande ljud?"

"- Eeeeh.. Va?"

" Jag fick ett samtal om ett störande ljud i någon av de här redigeringsrummen"

Jag bröt loss och levererande det där hysteriska och väldigt gälla hästgarvet. Det var svårt att göra annat.