marla - en expressionista

Idag är ingen bra dag för jag vaknade med en massa ledsenhet i bröstet. Det kan nog vara första gången sen jag flyttade hit till Göteborg. Jag saknar mina vänner och sobbade till ordentligt när jag tänkte på alla fikor med Mattemus varje helg då jag vaknar och känner mig lite bakis och ensam. Då ringer jag alltid honom och då garvar han så hårt att jag alltid glömmer alla problemen. Ingen är så bra på att leverera en massa kärlek rakt in i hjärtat utan att han vet om det. Ibland får han för sig saker. Han tror att han är hård och kall mot andra men det är bara världens fetaste bull tänker jag alltid när han larvar runt och lägger armen om mig.

Och sen drar jag morgonborsten genom håret och ser mig i spegeln och tänker på galna Mary Kry som jag vill klickediklacka mig fram med som får mig att känna mig snygg och bäst och som får mig att växa en meter. Det finns ju de som tar fram det bästa i en, som får en att bli mera av sig själv och det är sån hon är! När vi är låga ihop lägger vi oss på soffan och tittar in i varandras ögon och deppar ner oss å det grövsta mellan hundra ord och några tårar.  Sen glömmer vi allt och studsar upp och hittar på några roligheter.

Idag regnar det och blåser det, och det gråa har arbetat sig in djupt längst in i bröstkorgen. Då kommer jag att tänka på min barndomsväg Sofia som säkert tassar runt i sina tofflor på den där gnekande trägolvet som ligger som ett orubbligt lackhav mellan kakelugnarna och under stuckaturerna som slingrar sig sig runt i hela hennes hus. Hon finns alltid där med öppna Luvan-armar när det är som jobbigast och när man bara vill kasta av sig innercitykänslan och all press och inte längre vill dricka sig het under snurrande nätter. Då tar man Saltis under tio och möts av de där skelande ögonen som jag älskar och flinet som skjutsar in en massa barndomsminnen rakt in i marlakroppen som världens bästa lovepåfyllning.

Och Karlingen som man alltid hakar på alla gayiga saker som är både posh och snygg och smart och som man undrar var han kom ifrån. För att inte tala om alla nätter då man dansat runt med Katja och Toffe eller alla kvällar med Dr Brorson och Fredo då man svullat gourmé och sipprat dyra viner eller alla fikor med Esther.

Idag får cykeln stå kvar och jag åker de klarblåa Göteborgsbussarna bort mot tvhuset och jobbar mig bort från kompislängtan. Ska fokusera, prestera och tänka bort alla millishans tovor som står åt alla håll och hur gott hon doftar och tänka bort alla roligheter som vi gör ihop. Hon som får mig att skriva de bästa grejorna och som inspirerar och som får mig att flabba högre än något annat och som man aldrig får nog av och vill hänga med forever.

Idag måste jag gå och bli glad igen...