marla - en expressionista

- Hur är det? Jag stannade till som jag alltid gör när jag får syn på honom. Mitt arbetströtta ansikte sprack upp i ett befriande leende.

Han var så rar, min favoritgubbe på Tobaksbutiken runt hörnet. Han som jobbar året runt och aldrig är ledig och alltid vinkar glatt när jag går förbi. Som gärna växlar några ord så fort han hinner. "Habibi" sa han till mig en gång.

- Det är inte bra. Inte bra alls. Han såg förtvivlat in i mina ögon. Jag stannade upp. Tänkte att jag aldrig sett honom ledsen.

- Varför?

- Min bror och min syster dödades igår. De sköts till döds hemma i Iran. Två skott vardera.

- Vad fruktansvärt, sa jag och sjönk utmattad ner på den vita plaststolen, en av de två lite slitna han placerat utanför kiosken.