En vän från en annan tid, det spelar ingen roll
Hon vägrade att inse att vi setts förr, i en annan stad, i en annan tid. Då våra huvudhår var svarta, då våra skinnjackor gnekade mot varandra och våra snörade kängor klampade tungt på leråkrarna och statsparkerna lystes upp av sina gatlampesken. Då en gemensam vän viftade med sin butterfly och den andre log med sina krulliga lockar.
Det var väl sisådär tretton år sedan och nu stod vi här i Stockholm, än en gång tillsammans- och jag såg på henne.
Idag var hon blond och krusig och hennes plutiga läppar var smorda av den glittrigaste lipgloss jag sett. För längesedan hade vi dansat till rockband ihop och trots att vi promenerat nyktra tillsammans, på småstadsgatorna dagarna efter bortamatcherna hävdade hon att hon aldrig sett mig förr.
Hon försökte minnas mitt ansikte där bland oss och folkbärsan -93 men hennes blick såg tom lika oförstående ut som jag hade känt mig under högskoleprovet i gymnasiet.
Jag gav upp. Jag var hennes vän ändå här i storstaden. För mig var hon en gammal vän, för henne var jag en ny vän det var gott nog.
Vi hoppade in en taxi och lämnade kullerstenarna och röken och alla de människor som satt i svarta ringar runt Debaser-borden. Jag visste inget om henne nu, hon visste inget om mig, men natten var vår.