marla - en expressionista

Jag och Millish tänkte såga skallen av Ronald McDonald en dag. Varje morgon under våra powerwalkspromenader slog fabriksmatoset emot oss. Sladdriga frittar låg slängda på trottoaren och de gul-röda färgerna sken hysteriskt in i våra ögon.

Han såg så äckligt självbelåten och pedofilisk ut där han satt med ett stelt leende i plast på Hornsgatan. Ungarna klättrade fascinerat på den gräsliga plastvarelsen medan de trallade inpräntade McDonald´s-reklamjinglar de lyssnat till varje kväll mellan barnprogrammen. Deras föräldrar satt några flottiga bord bort djupt försjunkna i gratistidningen, tacksamma över att de lättmatade ungarna sysselsatt sig med något annat för en stund. Ack det var ju så ofantligt tröttsamt att ta sig hela vägen till multinationella snabbmatskedjan, nästan lika jobbigt som att tjacka makaroner och falukorv som tvunget skulle stekas på hemma vid spisen medan ungarna klängde runt vristerna. 

Ronalds lik tänkte vi kasta i svart plast och dumpa i Slussen, då Leif GW Persson utryckligen raljerat om att Slussen minsann är det bästa likdumpningstället i hela stada.

Vi drömde om stora rubriker medan vi sprang fram i tusen andfådda meter men gav upp tanken efter tusen till, när vi insåg hur våra pubertala reclaim the street-planer bara skulle orsaka onödigt lidande för våra stackars förgiftade kroppar. Kanske skulle de rent av få tillbringa en natt i en kall cell eller sitta och svettas i hårda trästolar med obekvämt grovt tyg i en rättegångssal. Vi ville hellre hänga snyggt på Spyan och Riche och dricka slattdrinkar som vi snott och fått av überheten och kåtbratsen, hellre leka dyra damer i päls på röda mattor på den Östra malmen och hellre slacka runt och bli fikafeta på söder som fria för gamla tonårswannabees i tusenkronorsbaggys och hoodie. Dra ut till söderomsöder och rapa bärsar och sjunga trashig karaoke för fulla halsar, ja alla de där lekarna som kunde förgylla frilansdagarna. Som kompensation lovade vi åtminstone, att eventuella framtida avkommor aldrigihelvete skulle få gå på kitchiga McDonaldskalas oavsett hur mycket de skrek efter Ronald.

Done Deal. 

Vi cashade ett par tior för färgsatta massproducerade citronmuffins. Medan en smak av WC-anka  och aticifiell citron retade upp salivsprutarna drack vi dyr amerikansk sorbitol på flaska. Cola light med konservering och nya MER med aspartam och färgsatt vatten.

We hate it, sa vi. We hate it.

_______________________________________________________________________________________