marla - en expressionista

Läser om Nicole Richie på Rodeo-bloggen. Den mulliga tjejen som bantade ner sig till en anorektisk skräcködla. Hon har säkert aldrig fått så mycket cred i hela sitt liv som nu.

Hon förvandandlades till Papparazis våta dröm efter att tidigare bara varit Paris Hiltons knubbiga polare. Allt på grund av, ja.. Inte ett skit. Lite vatten och några salladsblad.

Jag känner igen det. Jag var alltid kurvig. Ibland trodde jag att jag var fet, ibland fick jag höra att jag var mullig men egentligen var jag helt normal. Jag hade aldrig brytt mig speciellt mycket. Jag upptäckte inte hur viktfixerad omvärlden var förrän jag gick ner elva kilo.

I väntan på att få kasta studentmössan och fly småstaden vid 17-18-19, var mammas till bristningsgränsen överfyllda kylskåp det enda nöjet vi hade, Sofia och jag. Självklart lade jag på mig några kilo för mycket. När jag sen drog till London och fick jobb som servitris och den enda lunchen som ingick i lönen bestod av baguetter med majonnäsröra gick jag upp ytterligare fem kilo. Det var väl inte så mycket att gnälla över. 

Men när jag efter sju månader kom tillbaka till Sverige och brorsan sa att jag såg ut som en övergödd falukorv när jag visade en bild från en fest där jag bar en glansig kort klänning, var det inte så roligt längre.

Min självbild förändrades över en natt. Från helt normal- till en tjockis. Nu jävlar tänkte jag. Jag flyttade ner till Stockholm, började äta och slutade fika. Jag blev kallskänka och avdelningschef på en salladsbar. Jag var chef över mig själv vill säga, det var jag som ensam skulle ta hand om hela jäkla ruljansen. Jag slet som ett djur, gjorde jobbet för två. Studsade upp och tog nattbussen till jobbet 04.15, gjorde 100 sallader och 60 mackor varje dag. Jag kånkade kartonger fyllda med salami, tomater, mortadella, ostar, pasta och tomater, jag hackade och skar upp hela skiten, kokade pasta som jag marinerade, städade hela jäkla avdelningen, jag sprang runt som en galning. Allt skulle vara klart klockan 11.00 när stressade lunchare kom inspringandes i lokalen. Det var ett skitjobb. Lönen: 8000 kronor i månader före skatt.

Belöningen: Jag gick ner 11 kilo på 6 månader.

Jag insåg inte själv hur smal jag blivit förrän jag kom tillbaka till hemstaden kring jul. Kompisarna ramlade nästan baklänges, de kände knappt igen mig. Jag kommer ihåg hur jag ställde mig framför mammas spegel och betraktade mig själv. Vem var hon? Den där nya smala?

Det var nu mitt nya credliv började. Aldrig hade så många killar kommit fram, aldrig hade jag fått så många suktande blickar och aldrig hade jag fått så många komplimanger för min kropp. Om hur smal jag var och hur snygg jag blivit. När jag kom in i en lokal fick jag plötsligt blickar, uppmärksamhet. Det var som natt och dag.

Det är ju inte så konstigt att Nicole knaprar sallad, sörplar vatten och staplar fram som en marionettdocka i papp. Egentligen. Hon är ju en Superextrafantasticfabulousanorectic-chick som får mer cred nu än någonsin.