De var otrohetsmänniskor

31746-183

De var otrohetsmänniskor, de var såna som pissade på andras ärlighet. Han avverkade aningslösa kroppar om natten. Hon krossade själar på rad, en efter en bedrog hon dem. Båda trampade de på andra.


Han hade en flicka, hon var varm och skör innuti. Han kallade henne hemmaflickan. Den sköra varma flickan var så vacker och hon fanns alltid kvar där hemma i tryggheten. Hon var hans käresta sen fem år tillbaka. Han ville inte såra hemmaflickan. Egentligen. Men något drev honom ut i nätterna, han var beslutsam. Den köttiga lustan drev honom till att förvandla ensamma förbjudna nattfantasier till verklighet. Och det var alltid varma sköra flickor han ville ha, som liknade henne. Det var sådana flickor han älskade.

I nattens puls och med elektro i öronen gav han dem dubbla kindpussar. Alltid doftade han rent och man- och ensamma olyckliga flickor rös av de aningen för långa kindkyssarna. Han vill ha mig, tänkte de. Med hopp om kärlek blev de tillfällighets-lärjungar. De följde honom som trofasta följslagare ända fram till sina egna portar. Han skulle visa dem vägen och de skulle få sno åt sig lite närhet. Han bar dem över tröskeln, behandlade dem som ljuva prinsessor och viskade hur mycket han avgudade dem. Försiktigt lade han ner dem i bädden och smekte hela deras kroppar med mjuka händer, han var alltid underbar mot dem. Det fick honom att känna sig värdefull. Han fick varje flicka att känna sig som  den sista kvinnan på jorden. Det var bara dem, just här och nu. I natt.

Men för honom  betydde de egentligen ingenting. De var bara vackra sensuella varelser som skulle låtsasbefruktas. Vita. Lena. Fantastiska flickkroppar! De tårade nästan hans ögon inbillade han sig, när morgonljuset sken in och kastade solvarma skuggor på deras kurvor. Han kunde inte leva utan dem. Han väckte dem alltid. Bara en gång till innan jag går hem. Snälla en gång till. Han visste att det inte skulle gå. Han förde in den. Det är sista gången jag sårar dig min sköra hemmaflicka, tänkte han mellan hårda stötar. Han var inne i någon annan nu, men det var sin älskade han tänkte på. Ångesten gjorde att han aldrig kom, men det var alltid så skönt då det gick för flickorna.

Han var otrohetsmänniska för alltid och han hade en själsfrände han inte kände. Hon var bländande vacker precis som honom. Och precis som honom kunde hon inte motstå lusten att slita upp okända hjärtan med sina bara händer.

Hon behövde inte ge mjuka kindpussar. Hon behövde inte viska vackra ord och smeka männens kinder. Det var alltid bara hårt och brutalt. Hon visste vad hon ville ha, hon var ful innuti och nu skulle en annan man besudla henne. Det förtjänade hon. Sexig som en kattkvinna kråmade hon sig fram i storstadsnatten. Hon levde för männens blickar, det var så hon höll sig över ytan. Som hon njöt. Utan blickarna var hon ingen. När hon  fick dem fylldes hon av eufori, hon kände sig oslagbar. Aldrig hade en man nekat henne sex. Med plutiga läppar och tighta kjolar klistrade hon sig vid deras kroppar. Hon slängde med håret och önskade att alla såg. De älskar mig, tänkte hon. Vibrerande bas och djupa melodier uppfyllde henne, hon hade makten nu. Hon skulle följa dem hem och rida dem.

Alltid när hon vaknade i någon annan mans säng tänkte hon Det här var sista gången hemmamannen min. Men att tänka på honom hörde egentligen till vardagen, tyckte hon. Hon knep ihop ögonen och slog bort tanken. Hon hade ju redan haft den främmande mannen. Det var lika bra att ha honom en gång till, det gjorde ingen skillnad. Svettig och utan ett ord skyndade hon sig att ligga med honom medan klockan närmade sig elva. Bara en gång till nu. 

När hon på svaga ben staplade därifrån i det stickande förmiddagsljuset var hon matt i kroppen. Hon längtade efter att komma hem och ge sin älskade kärlek.

Hemmamannen var ju så varm och ren, trofastheten själv. Han skulle stå där i köket och dofta gott och laga lunch till henne. Hon skulle säga att hon sovit hos väninnan och han skulle le mot henne och vara glad för att hon var hans. Jag saknade dig inatt, skulle han viska omedveten om att hon nyss knullat en annan.

Hon förtjänade honom inte, hon visste det. Det hade hon vetat så länge de känt varandra, men trots det tillät hon honom inte att lämna henne. Hon spelade ju alltid någon annan och det skulle vara en omöjlighet utan honom. Hon spelade en moralisk person som passade in och levde enligt reglerna där otrohet var det fulaste som fanns och trofasthet det vackraste i världen. Alla hennes vänner avgudade henne för att hon var så kärleksfull, de visste inget om hennes hemligheter. Det var som att hon överkompenserade för att döva sitt dåliga samvete. Hon var älskvärdheten själv mot hemmamannen, världens bästa flickvän.

Det var bara en som visste, hennes bästa vän. Hon visste vem hon egentligen var. Väninnan var hennes personliga näsduk. Hon fick alltid lyssna till ångesten och tack vare henne kunde hon fortsätta vara otrogen. Hon snöt ut all skit så gott hon kunde tills näsan var ren och fin igen. Så länge väninnan fanns där och sa att allt var okej, att hon var en bra människa trots allt och att det inte var hennes fel, utan att det var hennes dåliga självkänsla som gjorde henne till ett svin, så kunde hon fortsätta. Hon slapp ta konsekvenserna för sitt handlande. Då kändes allt bra. Under tiden glömde hon att väninnan som tog emot all den där ångesten mådde dåligt efteråt. Hon förträngde det så gott hon kunde.

Hon hade faktiskt försökt. Hon hade försökt leva som andra. Det gick åt helvete, det kunde hon inte rå för. Den gången satt hon där mitt i det riktiga livet på en grå sten med hårtesar som hände över ansiktet. Ingen såg henne och ingen sa att hon var vacker. Utan de nya kropparnas köttliga lustar som tryckte sig mot hennes trasiga hjärta, var hon ingen. Varför skulle hon då leva? tänkte hon. Om ingen behövde hennes kropp, vem behövde henne då? Det räckte inte med hemmamannen. Hon sökte sig ut igen, hon behövde det. Det var som ett gift, som ett knark, som fördubblad bekräftelse.

Otrohetsmänniskorna visste innerst inne att de spottade på ärlighetsmänniskornas innanmäte. Utan samvete, oftast utan skuld och utan att ta konsekvenser. Ärlighetsmänniskorna, de bedragna, de var lurade avverkningsmaskiner. Aningslösa och blinda klamrade ärlighetsmänniskorna sig fast vid otrohetsmänniskorna. De såg bort, de såg ut, de levde vidare i den ljusa oförstörda världen. För svaga och naiva för att se.

Men en dag träffade ärlighetsmänniskorna varandra. De berättade vad de sett. Hemmaflickan berättade att hemmamannens flickvän var en otrohetsmänniska. Hemmamannen berättade att hemmaflickans pojkvän var ett svin. De grät över hur bedragna de blivit. Tillsammans slog de tillbaka på otrohetsmänniskorna innan de vände sig om och lämnade dem ensamma kvar. Ynkliga, blödande på asfalten.

Det gick en tid. Förvånade såg hemmaflickan och hemmamannen sig själva i varandras själar, mellan tårarna. Det var oändligt vackert. De var ju inte som dem.

"Otrohetsmänniskorna tillhörde de som bodde i heta kroppar. Men de heta kropparna innehöll fula, kalla hjärtan"

Det var så skönt att veta, att de inte var som dem.

________________________________________________________________________________________

Kommentarer
Postat av: Richard Slätt

I know. Jag är en av dem med ett kallt hjärta. Jag ska sluta läsa dina texter, jag blir bara påmind om de dåliga sidorna i mig. Eller så fortsätter jag med självplågandet, det är ju också existensberättigande på något sjukt twistat vis.

Postat av: marla

Jag skriver inte om de som gör enstaka snedsteg. Jag skriver om de notoriskt otrogna singelfobikerna som sårar omgivningen p g a sina egna rädslor. Ju. :)

2006-09-25 @ 15:09:58
Postat av: marla

Och sluta inte läs dummer!

2006-09-25 @ 16:52:03
Postat av: Richard Slätt

Jag fortsätter givetvis läsa you silly ;)

2006-09-26 @ 15:54:01
URL: http://rattochslatt.blogspot.com
Postat av: nosey

bra marlan, som alltid.

vi får diskutera detta irl..

2006-09-26 @ 17:52:18
Postat av: marla

Tack, irlitis.

2006-09-26 @ 19:24:13
Postat av: vilse

Det känns lite som att allting har sin tid och sin plats - sin kväll och sin säng? - på så vis att det ena utan tvekan tar ut det andra och de som blandar ihop de två är otäcka människor.

2007-02-06 @ 19:47:14
URL: http://vilsemedvilje.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback