marla - en expressionista

Grus i ögonen och ut i trapphuset med svävande steg. Grannfrun sa ett väluppfostrat hej där i porten. Hon som alltid lyste av lyster för att hon investerade alla sina pengar på dyra krämer och fina scarfar och köpte kläder som tog fram de rätta färgerna. Med förvånade kritiska ögon synade hon mig från topp till tå. Vem var mannen hon sett med mig igår? tänkte hon medan jag drog upp den tunga trädörren. Jag hörde henne.

Han är wow och han är min, viskade jag och såg henne djupt in i ögonen. Jag lämnade henne med tusen följdfrågor och tog det djupaste andetaget på hela morgonen.

Jag steg ut. En kylig dimma mötte mig. "Det var suddigt ute" som chefens dotter kallat det morgonen innan. Där drog och slet sopgubbarna i tunga säckar och där rullade de de gröna fyrkanterna bort. Där hängde den mjölige bagaren i hörnet med ciggen i mungipan. Han kisade misstänksamt bort mot stressade morgonsöderbröder och försökte lista ut hur han skulle göra affärer av den mest bortglömda biten av Åsögatan. Jag sa det till honom också. Bara så att du vet det är han min! Bagaren hostade till, kastade ciggen mitt på ett löv och trampade nonchalant på rightfiltrets innanmäte. Jaha. Vi ses. Han ville inte höra.

Det var nu som farbröderna klädde sig som sportiga pojkar och pojkar klädde sig som fina farbröder. Där gick en vacker ung man med hängslen och vattenkammat hår och där gick en över de sextio med noppig hoodie från Dressman. Trodde ni att jag skulle vara ensam resten av livet eller? De stannade upp och tittade nyfiket på mig.

Han harklade till. Rosslig lät han. Nej för bövelen! skrockade den sportige gamle mannen med trillioners skrattrynkor och sträckte på sig. Den unge pojken hängde med kroppen. Han sneglade snorkigt på mig. Vad tror hon? Den dumma naiva flickan, tänkte han och fnös. Jag hörde tanken. Det händer dig också, log jag och det var äkta kärlek som strålade mot honom. Han mjuknade för en sekund, det såg jag. Men nu kunde jag inte göra mer för honom.

Där kröp nyvakna innerstadsbarn omkring i dyra Acnejeans bland gungor och klätterträd. De lekte för sig själva medan föräldrarna småpratade mellan sina svindyra farkost-barnvagnar. En baby tittade upp på mig. Hon förstod, det såg jag direkt. Hennes mamma också , insåg jag lättad när även hon såg åt mitt håll. Mycket riktigt. Där kom den lyckade pappan i familjen. Han sa Bra där! Vi visste att det skulle hända till slut!

Men lyckan varade inte länge. Den trötta mamman bredvid steg plötsligt fram ur dimman. Hon var inte glad för min skull. Han är inte bra för dig. Han kommer att såra dig. Det bästa är att vara ensam. Hon menade det verkligen.

Jag såg på henne och kände. Jag förstod. Det var så längesen nu, men vi hade alla blivit sårade. Kanske inte i samma utsträckning, men ändå! Jag svarade inte, det tjänade inget till. Vi såg varandra i ögonen. Vi var tysta så i flera minuter. Jag sträckte fram en arm och smekte henne över en kall rosig kind. Vinden kastade några höstlöv i vår rikting och vi hörde några avlägsna barnskrik där borta på vägen mot dagis. Hennes ögons tusen besvikelser gjorde ont i mig. Hon var vacker, det kunde man se. En tår föll från ögonvrån men resten av ansiktet var sammanbitet. Uppgivet. Så tog hon min hand, den som fortfarande var kvar på kinden. Hon tryckte den, som om hon önskade mig lycka trots allt. Jag blev glad. Innerst inne förstod hon att alla inte hade det inte lika eländigt.

Nu vände jag mig om och sprang. Inget skulle få förstöra känslan! Alla skulle få veta! Hela Stockholmsvärlden.

Några tuggummituggande tonårsbrudar gav mig läppglans-slängkyssar när jag skyndade förbi. De var så unga och oförstörda fortfarande.

En gammal tant som tappat en näsduk rakt i en vattenpöl ojade sig bedrövad. Hon bar lila fiskbensmönstrad rock och det vita håret sken i kontrast mot en bakgrund av höstens murriga färger. Hon var rak och stolt men nu hade hon tappat fattningen. Oj oj oj, jämrade hon sig. Jag har ju så ont i ryggen! På mindre än en sekund var det över. Jag snappade upp näsduken ur det stormande pölhavet och vred ur den i nästa. Tack, tack, kära du. Hon stoppade ner näsduken i den gräddelina väskan och tultade bortåt. Hon vände sig halvt om halvt om medan hon gick, så mycket som skraltigheten tillät henne. Jag var gift med min i 55 år. Lycka till med din friare!

Där kom en ledsen man på asfaltsgatan. Han var cirka de förtio och nyss separerad. De upprivna såren i bröstet lyste genom kläderna. Jag är ensam nu, berättade han. Vi älskar inte varandra längre. Han hade knappt förstått det själv. Besvärat tog han upp en bild ur innerfickan på den marinblå vindjackan. Hans händer skakade och han luktade sprit. Här. Han tystnade men tog sats igen, rösten höll knappt. Det här var mitt livs kärlek. Jag tittade på bilden. Hon var inget speciellt, men jag förstod att de måste ha passat bra ihop. Jag öppnade munnen för att säga något men då var han redan borta. Där stod jag kvar med med fotot i handen. Han ville inte ha det längre.

Så olika de var.