marla - en expressionista

- Röva bort mig till en långsam värld där inget egentligen betyder något, där tyg och färg och tid klickats bort och där silver, kaos och kitt ligger där utspritt för att ingen ser det. 

Där skärmar och ljud i stad samlats i hög och där bilar tejp och skor fått en egen soptipp och där vägar och kranar och betong krossats och malts till en onödig massa som ingen ville äta upp och där rutiga dukar bundits ihop till onödiga knutar och häftmassan fogats samman till gigantiska berg och papperslapparna klistrats ihop med varandra och lamporna som skulle vara ljus bara var glas och ståltråd i kross. Så tänkte hon. Men så skulle hon aldrig ha tänkt, lilla Lara Rubyröd.

Kanske hade Hala Hilleblå planterat den där starka längtanskänslan i den arma flickkroppen. Hon trodde aldrig att hennes flyktiga flicktankar skulle bli verklighet, när hon satt med en ensam kråka en ensam natt, mellan hägg och syrén där granarna och tallarna bråkade.

Nu stod hon här bland bråten, hon var nästan naken och hon tänkte att hon var lika liten som en väg som var lika stor som en helt oproportionerlig efterrätt. Lara Rubyröd förstod inte mycket men var helt uppslukad av aktiviteten omkring henne. Ögonen var stora som fönsterkarmar som satts ihop med en massa tapetklister och en grågrön svets som sprutat ur sig alldeles för mycket svetsloppor. Som de glittrade av förundran!

- Varför ska det vara nödvändigt? frågade flickan Lara Rubyröd. Hon förstod inte mycket.

Han log mot henne där han stod med sina tunnbrödsmörgåsar med hemgjorda rödbetor. Han trampade på retuscherade bildhögar, plus och minus och stora utkikstorn som var nedhuggna till små små träflisor igen. Ettor och nollor, rostfria perkulatorer och en massa pastellfärgade persienner svävade omkring dem, det var nästan vackert.

- Därför att alla helochbraliknande Lealösmänniskor nu bara är halvochdumtrasitomma, sa Hala Hilleblå, som om det var den naturligaste saken i hela Vidaväxavärlden.

Jaha. Lara Rubyröd såg ner i jorden. Hon sparkade på en sån där stämnagel som man stämmer flyglar med. Den satt fast på en stekspade i plast. Det var så konstigt allting!

Visst förstod hon att de halvochdumtrasitomma Lealösmänniskorna måste bli helochbraliknande Lealösmänniskor igen. Det var väl inte så nyttigt för mänskligheten som det såg ut nu. Men var det tvunget att vända upp och ner på hela Vidaväxavärlden för det?

Det borde kanske räckt med att bygga ett gigantiskt berg av alla tomtv-apparater och spränga dem med en sån där fyrverkeri-atombomb. Då kunde alla Lealösmänniskorna sluta upp att konsumera en massa skraltigt dokusåpedum-skräp och farligfanders-fiktion. Då kunde de bli sådär väldigt kreativa och susenisäven-smarta som Gurugrönguden ville!

Lara Rubyröd irriterade sig nästan på Hala Hilleblå när han helt oberörd gick och mumsade på rödbetorna i godan roro. Plötsligt undrade hon var alla Lealösmänniskor var under den här pickochprick-processen? Kanske hon skulle ta mästarinnemod till sig och fråga? Han verkade ju vara så retligt allvetande. Kanske kunde han lära henne något ändå.

-De har samlats på helhög i mastodontmishmashen.

-Vad är mastodontmishmashen? Frågade Lara Rubyröd oroligt. Det lät ganska horrorhemskt.

- Det är där de ska lokomoteras och kokas ner som straff för lealöseriet. Så att nya människor kan odlas fram.

Lara Rubyröds lilla lollipophjärta pickade rädsligt. Vilken tur att hon slapp mastodontmishmashen tänkte hon. Men inte ens hon undkom Gurugrönguden. Medan Hala Hilleblå såg på, ramlade hennes lilla lollipophjärta ner i backen som en liten röd klubba, och klubbsaften rann ut likt Lealösmännisko-blod på den grågrå asfaltsvägen.