De illitterata terroristerna

31746-71

”Om du hatar ilitterata är det skamligt att du stavat fel på ordet ilitterat. Det måste ju vara höjden av  pinsamhet att du själv är ilitterat”

Katta älskade att reta honom, studiekamraten hon börjat samarbeta med några veckor tidigare. Nu satt de i hans vardagsrum med böckerna spridda runt bordet. Han spände genast käkarna. Han var den typ av man som alltid tog saker på största allvar.

”Kära Katta, om du tittar i din ordbok som du har hemma i bokhyllan så ska du se att det stavas illitterat. Om du inte har en ordbok kan du reflektera över om det stavas litteratur eller literatur. Sen kan du reflektera över om det är samma ordstam i litteratur som i illitterat. Om så är fallet infinner sig frågan; varför skulle stavningen i ordstammen ändras från fall A till fall B?”

Katta svarade genast. ”Jag fick andnöd av ditt tålamodiga och uttömmande svar. Jag hoppas att du har rätt och får väl anta att du har det. Själv har jag aldrig behövt en ordbok i hela mitt liv, så tyvärr äger jag ingen.”

Nu var det hans tur. ”Kära Katta, tack för ditt vänliga svar som dock innehöll en felaktighet. Du säger att du aldrig behövt en ordbok. I övrigt har jag inga anmärkningar.”

”Nej, det här är ju första gången. Men eftersom du är så bra på att upplysa och tillrättavisa, så har det visat sig att jag inte behöver någon. Även denna gång.”

”Det är bara att säga nästa gång du behöver stavningshjälp. Jag har en tvåkilos illustrerad ordbok i bokhyllan. Till skillnad från dig behöver jag den ibland" sade han lent.

”Du kan börja med att korrekturläsa den här uppsatsen” sa hon lent tillbaka och slängde uppsatsen framför honom.

Hans mun log men ögonen var kalla när han svarade "Du har inte råd med mina tjänster." Likt en italienskamerikansk maffiaboss frågade han sedan tillspetsat "What am I? A korrekturläsare? D'ya think I'm funny? Do I make you laugh? Do I?" Hade han haft en k-pist hade han säkert tagit fram den. Som det var nu föreslog han i stället att hon satte på en kanna te.

Hon stegade in hans kök på sylvassa röda klackar. Utan att förvarna honom slet hon åt sig en tom tekopp, kastade den i väggen och kastade sedan ner honom på golvet. Han låg där och vred sig i plågor medan hon skrattade rått: “ Yes, you make me laugh.”

Det var då han i praktiken insåg vad sinnesjukdom var. Det var en skrämmande upplevelse och han fruktade för sitt liv. I nästa sekund kunde en sylvass klack genomborra...! Han vågade inte tänka tanken fullt ut. Han studsade upp och tog till ickevåldsprincipen.

"Låtom oss koka en kopp även till dig Katta. Vi kan baka lite muffins och tala om stavningen av låneord."

Samtidigt tryckte han i smyg på 112 på mobilen och sa högt "Visst det är rätt läskigt här på Katarina Bangata 86. Riktigt läskigt. Hoppas polisen kommer hit om det skulle behövas. Katta hjärtat, vilken tesort föredrar du?"

”-Earl Grey original tack.” Varken rabarber och grädde eller Söders fröjder var något för henne. Varför svamlade han om polisen? Men hon log inombords. Det var precis den här effekten hon ville ha. Ty i vanliga fall var inte Robotob man nog att visa sin mjukare och kvinnligare sida. Den sida som kom fram när hon fått övertaget. Han hade sänkt garden och till och med erbjudit henne att de skulle dricka te tillsammans.

Med tekopparna i handen slog de sig återigen ner i Robotobs avföringsbruna skinnsoffa, i det tveksamt inredda vardagsrummet. Hon fnös i smyg när hon tänkte på vilken urusel smak han hade. Men nu var hon inte här för att reta sig på det. Hon sträckte på sig och iakttog hans manliga kropp i stället.

"Om jag för mitt liv kunde begripa varför kvinnor envisas att stirra på mina välpumpade bicpes jämt" tänkte Robotob och filosoferade vidare. "Det är aldrig någon som frågar mig hur jag ser på Kierkegaards existentialism, Einsteins relativitetsteori eller huruvida själen är en funktion av kroppen eller en egen oberoende entitet."

Högt sa han "Jaha Katta vad tycker du om min avföringsbruna skinnsoffa? Köpt på IKEA, fast då var den i tyg. Den tycks ha klätt om sig själv här hastigt och lustigt. Märkligt".

”Din soffa? Den avspeglar väl bara din personlighet” sa hon och log sitt mest älskvärda leende.


Precis då ringde det på dörren. Robotob log för sig själv. Nu skulle det ordna sig, polisen var här. "Sitt kvar du, ska kolla vem det kan vara. Jag har ingen aning vem som ringer på så här dags?"

Med hög puls öppnade han dörren och en upphetsad röst skrek "Ett gäng illitterata är på väg hit. De har listat ut din adress! Du måste..." rösten hejdade sig när han såg Kattas killerass och potbelly skymta bakom Robotob. I nästa stund hörde Katta hur mannen i hallen, främlingen med något desperat i blicken skrek.  "Det är hon!"

Katta tog kontrollen över situationen. ” Ja, det är jag, spann hon och knuffade undan Robotob för att konfrontera främlingen. Trots att hon aldrig sett honom förut visste hon vem han var. Det var Robotob underhuggare, stjärtkompis och sedemera rival. Han som hon hört talas om, han som springer runt och sköter hans ärenden och ägnar sitt liv åt att få Robotob att tro att han är förföljd av illitterata terrorister. Pinsamt att han gått på det, tänkte hon och tryckte upp den nervöse ynglingen mot den skrovliga hallväggen prydd av avskyvärda slingrande tygblommor från Mustafas byggbod runt hörnet. Byggboden där Robotob inhandlade 70% av alla lägenhetens prydnadssaker.

”Stick härifrån, innan jag skickar Baltic Inkasso på dig” väste hon i hans öra, så illmarigt hon förmådde.

Robotob stod och tryckte i ett hörn. Han såg rädd ut men var säkert helt betagen, tänkte hon. Ytterdörren slängdes igen med en smäll. De var ensamma igen.

"Vilken valkyria" tänkte Robotob något upphetsad där han stod i hörnet. Det gjorde att besvikelsen över att han förmodligen aldrig mer skulle få se sin bortskrämda underhuggare inte var så stor. Han var ändå rätt kass. Trots Robotob bestämda instruktioner hade han klätt om soffan och köpt de där hemska slingrande tygblommorna. Katta trodde säkert att han var Robotobs stjärtkompis.

Resolut klev han ut ur hörnet, här gällde det att visa mannakraft. "Katta, jag ska levla med dig. Polisen är på väg hit. Jag kan låtsas som ingenting när de kommer, säga att det var ett misstag, om du slutar att skicka bögar, som under förevändning att diskutera stavningen på illitterat, vill ha sex med mig."

Han gjorde en gest in i köket. "Ska vi fortsätta där vi slutade?" Katta gick före in i vardagsrummet och Robotob passade på att glo ogenerat på bakdelen.

Hon kände hans heta blickar när hon stegade in i vardagsrummet igen. Hon suckade förtjust. Hur kunde en sån beläst, intelligent man samtidigt ha den här urkraften som endast grovarbetare, muskelbyggare och en och annan lastbilschaufför besatte?

Det var ju därför hon hade fallit för honom från första början. Frågan var nu om han skulle falla för henne efter alla missuppfattningar, förolämpningar och störande moment. Snart var bängen här och inget kunde hon göra åt det. Hon var helt maktlös. Hon hade ingen aning om vem den homosexuelle kritikern var och än mindre visste hon något om hans och Robotobs gemensamma sexuella historia.

Plötsligt fick hon en idé. Robotob var ju trots allt 14 år äldre än henne. Kanske kunde hon lura de inskränkta dumma polismännen och få Robotob att framstå som incestuös desperat vådtäktsman? I samma ögonblick som det återigen ringde på dörren, kastade hon sig ner, slet upp sin vita klänning och smetade ut läppstiftet över sin lena vitpudrade kind.

Medan hon skrek såg hon Leif GW Persson muttrande framför sig. Om Robotob skulle lyckas undkomma poliserna skulle hon sitta bänkad framför tvn med en påse Estrella kl 21.00 på torsdagkväll.

Den gamle luttrade professorn skulle kommentera inslaget där man efterlyste en skäggig man i 40-årsåldern. En man med ett tvivelaktigt förflutet och med en svaghet för unga vackra, intelligenta kvinnor.

"Han går under namnet Robotob " hade Herr Aro avannonserat det dramatiska inslaget med en rekonstruering av brottet, och nu raljerade GW om huruvida Robotob skulle åka fast eller inte. Gärningsmannaprofilen lydde:

"Ja..... (kli-kli i skägget) Det här är ju inte första gången han begår en sån här gärning, det får man nog lov att säga. Det är mycket som tyder på att han gjort det här förut..."

När Katta fortfarande var på androidfabriken i Novgorod hade ryssarna i hemlighet installerat ett mikrochip i hennes robothjärna. Som av en händelse hade Robotob, som gjorde lumpen som hemlig agent, fått tag i en avkodare.

Under stort hemlighetsmakeri hade han under en förment turistresa i Syrien i sin tur låtit operera in avkodaren i sin hjärna. Med årens lopp fungerade den dock allt mer sporadiskt. (Eller det visste man egentligen inte eftersom det är ytterst sällan man får tillfälle att testa om den fungerar. Det är ju inte varje dag en android med i hemlighet inbyggt ryskt mikrochip går förbi.) Men nu vaknade den till liv och avslöjade Kattas lömska plan för Robotob.

Han visste inte om Katta var medveten om att hon var en android. Därför valde han en freudiansk ansats när hon slängde sig på golvet.

"Du är tänd på mig eller hur?" konstaterade han snarare än frågade.

"JA!" skrek Katta.

"Men du vill sätta dit mig för våldtäktsförsök?"

"JA!" skrek Katta igen. Robotob satte sig på huk bredvid henne.

"Du förstår väl att vad som händer nu är en kompromiss mellan överjagets stränga påbud om kvinnlig kyskhet och detets i ditt underliv pulserande hetta och lusta?"

Katta flämtade knappt hörbart
"Ja..."

"Du är en vacker ung intelligent kvinna och jag är en man med ett tvivelaktigt förflutet och med en svaghet för unga vackra, intelligenta kvinnor" viskade Robotob ömt. ”Så här ska det inte få sluta för oss.”

Han reste sig bestämt och slet upp ytterdörren. En upphetsad röst skrek "ett gäng illitterata är på väg hit. De har luskat ut din adress! Du måste..." rösten hejdade sig. "Vi har redan gjort det här en gång va?" sa främlingen tvekande.

"Men för helvete" väste Robotob och slängde ut den av Katta förmodade stjärtkompisen. "Fuck off liksom".

Han låste båda låsen i ytterdörren och tog sen fram vad som såg ut som en fjärrkontroll till teven men som i själva verket var en kodläsare. Sen tog han fram vad som såg ut att vara en nyckel och satte den i ett lås i en lucka i golvet.

"Kom Katta" ropade han! Ingen tid att förlora!"










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback