marla - en expressionista

Jag kom på mig själv med att dra en lögn i förra veckan. Jag skulle gå på systemet för att inhandla en flaska vitt. Jag bad den khaki-klädda damen i kassan om ett tips. Trots att hon såg ut om hon var på väg på giraffsafari på den australienska slätten, gav jag henne ett viktigt förtroende.

Jag ville att hon skulle rekommendera ett gott, vitt, läskande vin. Något hade hon väl lärt sig efter att ha tillbringat halva sitt liv på det här statliga företaget, tänkte jag och ställde den oskyldiga frågan.
- Jaha. Och vad ska du laga? Hon tittade strängt på mig under lugg. Hennes tantiga glasögon vilade på den snipiga nästippen.

- Eh…
Jag kände mig pressad. Jag blev röd. Jag skulle bara hem och supa upp skiten. Tillsammans med Millish. Trots det slank det ur mig. Ett helt jävla recept. En hel trerätters middag:

-Lax. Jag ska bjuda på ungsbakad lax. Med limesås. Serverad till strimlad fräst, röd paprika och hela champinjoner. Marinerad i Teryaki. Till förrätt hade jag tänkt mig en hummersoppa med färska örter och kräftstjärtar.
Det grälla knallgröna färgen i lokalerna brände i ögonen medan jag blev rödare och rödare. Men jag fortsatte. INGET kunde stoppa mig.

-Till efterrätt hade jag tänkt göra tre sorters hemgjord chokladmousse, med dels 70%:ig Belgisk mörk bitter choklad, dels en mousse av romerska bågar och en naturell Marabou mjölkchoklad.

Det var ofrånkomligt. Jag hade trasslat in mig rejält vid det här laget. Jag var tvungen att kräma på och jag var nästan gråtfärdig.

-Till det tänkte jag riva ingefära och koka det i socker. Jag tänker servera moussen i höga glas och ringla den kanderade ingefäran över hela härligheten. Om jag hinner hade jag tänkt göra egna chokladrån.

Jag tystnade. Tanten i kassan stirrade på mig. Det där påfrestande plingandet från Systembolagets kö-klocka ekade tätt och enerverande i lokalen. Golvet doftade städtant, linoleum och högstadiets trånga mörka korridorer. Den klaustrofobiska känslan växtre sig allt starkare.

-Jaha? Och hur gör man egna chokladrån?, sa tanten och såg envis ut.

Jasså! Hon försökte sätta dit mig den gamla nuckan? Jag bestämde mig för att ta kontrollen över situationen. Jag slappnade av så gott jag kunde, tog ett djupt andetag och lutade mig förtroligt över disken i spelad självsäkerhet. Den ena armbågen hängde jag nonchalant över kassan medan jag gestikulerade med den andra, för att på ett så tydligt sätt lära upp tanten i den låtsade gastronomiska kokonsten.

-Man smälter mörk blockchoklad, fortsatte jag. Jag tittade upp. Hon nickade. Jag fortsatte.

-Sen ringlar man chokladen som i ett finmaskigt nät i en plastficka. Först lodrätt, sen vågrätt. Efter det lägger man försiktigt ihop plastfickan och sedan in i frysen. Voilá!

Jag reste mig upp igen och kände hur nöjd jag var. Jag sände en tanke till mitt ex bror som var kökschef på Grodan. Det var honom jag hade att tacka för det här.

-Fontana Candida, pressade hon ur sig. Ett Fontana Candida skulle passa, sa hon och vände på klacken. Jag hörde en fnysning mellan hyllorna och de klapprande klackarna.

Vafan i helvetet höll jag på med? Varför var jag tvungen att dra en sån extremt invecklad lögn bara för att köpa en flaska vitt? Som om jag hade alkoholbesvär? Som om jag var stamgäst på Systembolaget på Ringvägen 98, tillsammans med Benke, Berra, Berit och det övriga a-laget? Som om det var det tionde besöket denna vecka? Som om jag behövde känna så i den här alkade generationen.

Jag betalade med blicken fäst långt ner i golvet och sprang hem. Flaskan står fortfarande, en vecka senare orörd kvar i hallen.