marla - en expressionista

Det verkar som att jag ska bli fet! Ett deppfetto. Efter månader av viktnedgång och hälsosam GI-diet. Jag fungerar nämligen inte som andra som råkar ut för jobbigheter- slutar äta, eller äter mindre.

Tvärtom, tvärtom! Här ska frossas i självömkan. Här ska ätas chokladpraliner, lösgotta och majonnäsmackor från Gunnarssons bageri!

Tåga in i min mun du kolaböna!  Slingra dig hela vägen ner i min fulla magsäck du lakritsrem! Fyll min blekfeta mage du din mjöliga mashmallow! Skumtomtar, syrliga flygande mattor och cerisrosa ferraris är också välkomna!

Var kommer då denna böjelse ifrån? Det krävs ingen stor mental anstänging för att utröna var detta tvångsmässiga frosseri har sitt ursprung.

Det var i begynnelsen, i den norrländska fula lilla betongstaden, som det omättliga tröstätandets konster dövade både ångest och sorg. Men framför allt dövade sötsaksintaget den obotliga tristessen.

Inte en enda aktivitet för ungdomar under arton på hela månaden? Tja, vi får väl vispa ihop en stor sats chokladpudding och bjuda över järngänget på kärlek och mousse.
Inget gårdsdisco att dansa in på i den senaste buggkjolen? Pja, vi hyr väl Dirty Dancing då för femtielfte gången. Avnjutes plikttroget med handen djupt nergrävd i en glansig Estrellapåse.
Kom över, jag har bakat muffins! Välkommen på äppelpaj. Hej, du är bjuden på tigerkaka på torsdag. Ett trevligt, lättsamt sätt att umgås då världen inte har mer att erbjuda.

I barndomen smaskade jag med utan tillstymmelse till reflektion. Det tuggades nästan i takt i bostadsområdet uppe på gräddhyllan. Smaskandet ekade säkert högt mellan gårdshusen och snickarglädjen. Men ingen hörde, ingen reagerade eftersom samtliga barnfamiljer smackande överröstade alla andra på bästa sändningstid.

Det var under ett hungrigt besök i Stockholm som min insnöade Kramforshjärna upptäckte att det bara var i norrland som sju sortes kakor plockades fram med jämna mellanrum. Efter att Stockholmarna avnjutit dagens tre och enda måltider- var det stopp.

Det var ingen trevlig upptäkt. Sommarlovsveckan blev en mardrömsvecka. Jag vred mig i plågor i mitt svettiga sockerberoende. Min mun sprutade saliv när Raider-reklamen skymtade förbi på TV 4. Min mage skrek efter wienerbröd och drömmar.

Det gick upp för mig: Det var faktiskt bara norrlänningarna som envisades med ett evinnerligt fikande kväll efter kväll efter kväll. Resten av Sverige nöjde sig med att köpa fikabröd vid speciella tillfällen. När något skulle firas, när fina gäster skulle komma på besök, eller till familjeunderhållningen på tv under lördagskvällen.

När jag kom tillbaka till den grå lilla betongstaden såg jag på Kungsgatans matbutiker med helt nya, förvånade ögon. Det var ett faktum att samtliga av den lilla stadens varuhus inretts med gigantiska kakhyllor, större än Kejsar Augustus imperium. Varje lokal matbutik bestod av hyllmeter efter hyllmeter med rulltårtor, kubb och kanelhjärtan. 

I tonåren hjälpte jag pliktroget min mor med månadens storhandel genopm att skjuta den tunga kundvagnen framför mig. Jag fastnade jag ofta med nästippen mot någon marängpåse och förundrades över hur  halva butiken kunde bestå av en gigantisk kakhylla. En kakhylla som skulle kasta sig över hela bybefolkningen med allt sitt socker och fett.  Hur gick alla kakor åt? Hur fick de plats i invånarnas magar?

Men norrlandskulturen är inte den enda orsaken till min fettbildande svaghet. För att personifiera problemet och hitta en specifik skurk i pepparkaksdramat väljer jag att peka ut min kära mor.
Ty min moder har uppfostrat mig med att "äta bör man annars dör man- även i svåra stunder".  Det låter väl bra, men sorgligt nog stannar det inte där. Tyvärr äter jag alldeles för mycket när det krisar. Min moder har så länge jag kan minnas i all välmening matat mig med diverse godsaker så snart jag varit ledsen.
-Här. Ta ett kex så känns det bättre.
-Är du ledsen idag? Jag köper ett kilo punchkottar till kvällen.
-Har din pojkvän dumpat dig? Oj då, nu ska vi ha chipsfrossa du och jag!
-Gick det dåligt på matteprovet? Jaja, det kan nog några påsar Kungen av Danmark råda bot på.

Resultatet: Mitt inre fylls av en behaglig, varm skit-i-allt-mentalitet när jag stoppar söta, salta, feta och onyttiga saker mitt i mitt deprimerade ansikte. Jag trycker gärna i mig en Napoleon-bakelse mellan de intet sinade tårarna.

Självömkan. Låt mig vältra mig i elände. Det är så jävla skönt ibland!

Eftersom den varma känslan endast håller i sig under själva intaget, upprepas gärna proceduren ca tre timmar senare så snart inälvorna gjort sitt. En valk eller två kan det vara värt. Jag bantar ändå bort er som i ett trollslag era jävlar!

När jag är lycklig igen.