marla - en expressionista

Med andan i halsen sprang jag hela vägen upp till gräddhyllan, till mina barndomskvarter. Till 80-talsbyggda enplansvillor med kvadratiska tomtgränser. Till snickarglädje, asfalterade infarter, små krusidulliga postlådor och ljusklädda granar på varje gård. Snösprejade fönster med spröjs.
 
Jag försökte titta in i de små husen, men spräckliga gardiner med jalusier dolde vad som fanns innanför. Jag visste att det inte alltid var lika lyckligt som det såg ut. Det var liv och rörelse ute på gårdarna på självaste julafton. Jag såg par i likadana täckjackor och barn i röda och blå overaller. Kvinnorna såg tjocka ut och alla män bar skägg eller mustascher. Jag kände mig som en jätte i Svenne Banans lilleputteland. Jag minns det inte så här litet. Lee Hazelwood och Nancy Sinatras duett i lurarna gjorde verkligheten som en film, som en märklig musikvideo. Jag försökte få en känsla, ett intryck, jag ville att barndomen skulle komma tillbaka till mig. Det var omöjligt. Men bra.

Hög puls och frisk kall luft, nu kom jag fram till min barndomskompis Sofias hus. Det var visst till salu. Stannade till och stretchade. Andades djupt och kände endorfinruset som alltid infann sig efter hård fysisk ansträngning. Gjorde bort mig rejält när jag frågade om mannen som kom och gick var där för att hälsa på  Egon & Kristina.

" - Nej, det är ju jag och Kristina nu sen femton år tillbaka."

Ja, just Hans, förlåt. Tänkte inte på det. Försökte skoja bort att jag minsann inte håller ordning på småstadsbornas förehavanden. Han ställde många frågor om mitt liv och Sofias liv och jag berättade så gott det gick utan att nämna för mycket om Stockholm som de aldrig kunde förstå. Vi pratade om pappa och allt som hänt och det kändes äkta, genuint. Sprang vidare till knäna värkte och promenerade en timme till. Fick fina sms från storstadsvänner och hela jag är varm, så varm. Lugn och trygg och det finns inga problem i hela världen. Det kommer att bli en fin jul.