marla - en expressionista

En gång per år skrider jag fram längs med altargången. Det har verkligen inget med giftermål att göra, jag lever fortfarande, till alla bloggläsares glädje, i synd. Men en gång per år besöker jag kyrkan tillsammans med resten av min skenheliga familj.

Det var midnattsmässa på julaftonsnatten och jag ansträngde mig verkligen för att se så from ut som möjligt. Den höga kragen var på plats, snusen var för länge sen utspottad, det röda horläppstiftet var bortsmetat och pumpsen hade jag lämnat hemma. I bilen på vägen spelade min kära mor "Oh Helga natt" med Tommy Körberg på närradion. Jag speglade mig i min puderdosa. Provade väl sisådär ett tjog miner, innan jag hittade det rätta ansiktsuttrycket. Sådär. Jag såg andäktigt from ut. Nu skulle väl ändå småstadsprellen ta mig till sitt hjärta? Eller just det, Jesus menar jag. JESUS!

Tre högstadieflickor inledde gudstjänsten med fjölig skönsång. Fjåsigare mes-röster kunde man leta efter. Och där sprack rösten på en av dem, AJ!

Jag skruvade obekvämt på mig i den stenhårda kyrkbänken. Jag hade redan träsmak i marla-arslet. Efter den falska akapellan gittade en menlös man fram till altaret med en klarinett i handen.

-Hoppas det låter bättre det vi nyss hörde, viskade lillsyrran och jag tog hennes hand. Det hoppades sannerligen jag också. Han satte igång.

SATAN I GATAN VAD VACKERT!! tänkte jag när muppjävlen började blåsa i klarinetten, men ångrade mig genast och skämdes som en hund. Jag hoppades att Guddan inte kunde läsa mina tankar. Snabbt och kliniskt försökte jag sudda bort alla svärord. För helvete marla, svär inte i kyrkan! sa jag till mig själv. Jag ryckte återigen till av mitt ovårdade språk. Mamma sneglade irriterat på mig då jag spasmerade. Men det kunde inte hjälpas, det blev bara värre och värre. Jag tänkte på porriga poser, på män, sprit, dekadens,  brass, doktorer, Monique-bröst och...

Jag kände hur djävulshornen växte ut. Jag sträckte upp händerna för att trycka tillbaka dem just när hålans mest beryktade prelle kom fram ur det där lilla rummet till vänster om altaret.

Han var som vanligt klädd i någon slags lusseklänning i linne med kitchiga guldbroderier. Liten och sprättig var han och han hade näsan i vädret. Antagligen försökte han se förnäm ut, men med det misslyckades han fatalt. Det var knäpp tyst i den vackra kyrkan.

"Kära vänner. Välkomna." sa han. "Jag känner igen många av er men jag vet också att det finns de som kommit hit till Gjutanå Kyrka för första gången. Ni är synnerligen varmt välkomna."

Shit asså, jag är ju gammal i gardet, smackade jag nöjt och letade febrilt efter några pinsamma rookies som jag kunde nolla inne på kyrktoaletten. Men alla satt med förstenade pokeransikten och lyssnade till sprättprellen. Förstagångarna var omöjliga att urskilja.

Jag kände mig grymt skenhelig där jag satt med böjt huvud och läste nån modern bön som jag aldrig hört förut. Vad var det för fel på Fader Vår? Och var verkligen ateister och agnostiker välkomna i kyrkan? Jag blundade och försökte få någon slag känsla, den som man sett att nyfrälsta har. Det verkade helkört.
 
I mitten av predikan sa prällen "Idag har ni möjlighet att ta nattvarden. Gör det."  Jag hoppades att han skulle komma fram till den del jag kommit för: SOPTUNNAN.

Men nej. Som han babblade! Han pratade om ungdomar och droger, han pratade om miljöproblem, barn i andra delar av världen och han pratade om vad julen egentligen stod för. Bla, bla, bla, jada, jada, jada, blubb, blubb, blubb. Det var viktigt, men jag kunde knappt lyssna. Jag väntade bara på att han skulle rulla fram den.

".... och nu ska jag visa er vad vi ska göra av all schiiiit" sa han.

Äntligen! Sprättprellen gick in i det lilla rummet och folk viskade nyfiket till varandra. När han kom tillbaka gick en susning gick genom lokalen. För fjärde året i rad rullade prällen ut en stor, grön soptunna. Det var så tyst i kyrkan att man kunde höra en nål falla. Men plötsligt sa det -PANG!!

Vi ryckte till och julefriden var som bortblåst. Prällen smällde ner locket på soptunnan. Nu var han inte from längre, han var bestämd!

 "I stället för att samla på er mer och mer och mer schiiit ska vi tömma soptunnan! För ni vet ju hur det går när vi packar och trycker ner soporna längre och längre ner? Jo, när sopbilen kommer för att tömma den är det så tätt packat att trots att de vänder upp och ner på tunnan så finns alla sopor kvar! Så långt ska det inte behöva gå i era liv."

"I afton har ni chansen gott folk! Idag kan ni få ut allt det där onda, allt ni ångrar och idag kan ni ta nattvarden, oblaten och vinet och rrrrrrrrrrrrrena er!"

Ingen vågade ifrågasätta honom, utan ställde sig i långa led för att ta del av nattvarden. Snart var det min tur. Mitt andra alkade jag ville ta tag i silverbägaren och klunka i mig vinet, men jag tryckte undan tvångstanken och doppade det lilla torra läskpappret och lade det på tungan. Jag tog ett djupt andetag och såg in i diakonissans ögon. Det här skulle bli ett storslaget ögonblick i marlalivet! 

Men jag fick inget gensvar. Hon såg ut som en död fisk. Totalt jälva oengagerad. -Hallå! Jag ska renas här! Jag har begått så många synder det här året att du inte gjort hälften i hela ditt liv din gamla nucka! ville jag skrika. Hon hade verkligen ett trött gammalt stenansikte. Jag svalde oblaten hel, vände på klacken och dunsade surt ner i kyrkbänken igen. Beatch.

Men mitt humör förbättrades snabb när jag insåg att jag nu var vit som snö innuti. Jag kände mig som en helig jungfru med världens renaste hjärta. Oskuld och dann!

Ha ha! Jag var på strålande humör resten av natten. Det var som att- ju mer skitskit man var fylld med- desto skönare var det att ta nattvarden! När jag till slut, mätt på julmat låg i min säng, funderade jag på hur fantastiskt roligt jag skulle ha det ända till nästa år!